dryden.se • helt äkta

Born to run

21 maj 2013 @ 07:02 om att resa och musik. Bli först att kommentera »

Det blev ju en Bruce-helg förra helgen förresten, som var starten på en fantastisk resevecka (som senare mynnade ut i roadtripen söderut). En flygresa tur och retur och möta upp broderskeppet stod på schemat men rätt som det var sprang vi på Mr Farbror med kusin C som vi inte sett sedan… ja, antingen var det året som Jesus gick i tofflor eller så var det året efter. Jag kommer inte riktigt ihåg men sjukt längesedan var det hur som helst. Vi hade lite att catcha upp så att säga.

Middag, några öl och sedan blev det helt enkelt Springsteen resten av en fantastiskt kväll på Friends Arena. Avslutning med ett par öl med J&L på något hak i Stureplansvimlet rundade av en magisk afton för att sedan vakna upp i ett vattenglittrande sommarinbjudande Skeppsholmen och frukost på en skön uteservering i Kungsan. En helg i ryggsäcken när den är som bäst och en skön sommarkänsla innan sommaren ens har börjat.

Born to run. Det är nog jag. Varför sitta stilla på ett och samma ställe när man kan förflytta sig i olika former?

Photo-2013-05-11-11-28-14

Photo-2013-05-11-16-48-21

Photo-2013-05-11-20-42-36

Photo-2013-05-11-21-20-24

Photo-2013-05-11-22-06-26

Photo-2013-05-11-23-09-03

Photo-2013-05-12-09-24-19

Photo-2013-05-12-10-48-37

Vårens stora fail

20 maj 2013 @ 21:56 om korkade saker och träning. Bli först att kommentera »

Toppform. Hyperladdad. Nya skor som jag dessutom sprungit in. Och knäskadad. Ingen nyhet. Och mycket riktigt blev det tillslut så att jag inte ens åkte ner till Göteborg när det vankades 21km Göteborgsvarvet utan höll mig i de norra regionerna av Västergötland. Jag knallade runt på en golfbana dagen innan, som caddie. Det fungerade. Men i minsta lilla löpsteg så spred sig smärtan från knä till hjärna och så var det med den saken. Men. Det kommer fler lopp. Det är ju knappt ett år till nästa varv i Göteborg och då tänkte jag göra en skillnad från i år – nämligen att stå på startlinjen. Sub ’99:59 flyttar jag sonika ett år. 2014 it is. Det fina i det här sammanhanget är att jag är helt övertygad om att jag faktiskt hade knäckt rekordet.

Frågan är bara vad man ska göra innan 17 maj nästa år. Det ryktas ju om att Lidingöloppet går även i år. Lite lite sugen är jag nog ändå…

Inte ett öga torrt när 19 blev 20

12 maj 2013 @ 20:27 om festligheter och fotboll. Bli först att kommentera »

Det var längesedan ögonen tårades som idag. Intåget. Matchen (stundtals när spelet var bedrövligt…). Målen. Slutsignalen. Och talet. Avslutningstalet. Då det plötsligt blev på riktigt. Att det är över nu. Titel nummer 20 är bärgad, trofén är hemma efter att den senast lyftes på Old Trafford 2011 och medaljerna återigen utdelade till det lag vi älskar och det lag som mosade allt motstånd i 2012/13. Mellansäsongerna brukar vara tråkiga, framförallt icke-mästerskaps-åren. Den här kommer inte bli något undantag men också kanske den mest spännande på väldigt många år. I höst står en ny manager på Old Trafford. Det har aldrig hänt så länge jag följt dem.

Det är nu det börjar. Nu kör vi mot #21!

#thankyoursiralex är nog det minsta man kan säga.

Det där med att vila sig i form

6 maj 2013 @ 19:03 om korkade saker och träning. Bli först att kommentera »

Söndag. 15:58. Pre-game. Försäsongen är över. Serien ska starta om ett par minuter. Laddad. I god fysisk kondition. Hel i kropp och sinne.

Söndag. 16:08. Ligger i eget straffområde. Skriker av smärta efter att vänstra knät vridit sig etthundraarton varv. Eller i alla fall vad det kändes. Efter en ickeduell. Färdigspelat. Tack för kaffet.

Sedan november har jag slitit med försäsongsträningen. Fem minuter fick jag spela. Och fotboll lär det inte bli på ett bra dag. Plus att det är tolv dagar till Göteborgsvarvet. På onsdag tänkte jag ta mig runt sista knappa tvåmilsrundan med tempo. Jag har strukit det ur schemat. Jag sitter på en stol med lindat ben. Jag haltar fram och borde egentligen ha lånat ett par kryckor. Jag kan än mindre springa. Och jag vet fantamig inte när jag kan göra det heller. Men den 18 maj ska jag göra det. Folk med värre åkommor har tagit sig runt stan. Men det där med Sub ’100 har jag väl nästan börjat inse att det kan bli en aning kärvt.

Det var väl inte riktigt vad jag hade tänkt när jag skrev om mitt senaste löppass, med en uppladdning som har känts riktigt bra. Som min far sa igår. ”Det kanske är dags att sluta med fotbollen.”. Svar; nej. Jag tog risken (som jag inte ens såg eller ser som en risk!) med att spela match. Det gick åt helvete. Fail. Jag lever med det. Men jag kan inte påstå att jag hoppar av glädje. Dels för att jag inte kan just nu och dels för att… ja, det är väl självskrivet.

Om tolv dagar är det Göteborgsvarvet. Jag har fortfarande en plan om att stå på startlinjen. Jag har fortfarande en tanke på Sub ’100. Jag tänker helt enkelt (ofrivilligt) vila mig i form. Och. Som jag skrev ovan. Folk med värre åkommor har tagit runt så då vore det väl fan om inte jag också skulle kunna göra det.

Kämpa Dryden.

1980 plus 33 blir 2013

4 maj 2013 @ 10:12 om livsstil och synvinklar. Bli först att kommentera »

Så var dagen på året kommen då egokvoten ska fyllas. Även om jag försöker få den fylld alla dagar.

Twenty four seven. 365.

Grattis Dryden. Tack tack.

I väntan på 21097 och en halv meter

3 maj 2013 @ 08:15 om livsstil och träning. Någon har lämnat en kommentar »

Det börjar närma sig. Och det tar sig. Känns det som i alla fall.

2012 vid samma period. Jag har gått in i något som kan liknas en lätt men ändå träningsvägg efter att ha köttat sönder mig från januari till slutet av mars. Särskilt jätteoptimalt kan jag inte påstå att det kändes över att vara tokless på både träning i allmänhet och fotboll i synnerhet. Löpningen var inte heller särskilt rolig men säg den tid på året då den faktiskt är det. Men personbästa blev det ändå.

I år då? Gått på bra med träningen under januari till mars med den skillnaden att jag faktiskt låtit mig själv acceptera viloperioder. Att hoppa över träningspass med syftet att helt enkelt återhämta mig. Den renodlade löpningen satte jag också igång med lite senare än vanligt men jag har också haft pass på längre sträckor och nästan uteslutande intervallpass. Inget annat år har jag så tidigt gjort så många långa pass samtidigt som jag då börjat lite senare. Och jag tror att inget annat år har jag gjort 19 kilometer med planering på ett sådant till ett par-tre veckor innan varvet.

Sub ’100 kallar jag årets lopp, lite förenklat. Egentligen är det Sub ’99:59. Efter att min bror på ett varv för några år sedan hade som mål att springa på under 1:30:00 och sprang in på sekunden 1:30:00 så har jag insett att det faktiskt är under 99:59 jag vill springa. För att vara på den säkra sidan. Med andra ord, 1:39:59. Det är fortfarande målet. Inte 1:40:00. För en månad sedan fanns det viss tvivlan på att jag skulle ens ha en möjlighet att ro det i hamn men allt eftersom jag lagt in fler långa pass så har jag också hunnit ifatt ambitionerna igen. Det känns bra och onsdagens sköna långpass (bilden) var ett kvitto på att det är på väg år rätt håll.

Ett 19-pass till, utöver fotbollsträningar och matcher, plus ett lugnt millopp knappa veckan innan. Det är vad som är planerat just nu och det nog också vad jag faktiskt hinner med för att få lite återhämtning också. Ett helt utlägg om något som egentligen inte är några konstigheter men det är ändå vårens stora utmaning som står på spel. Med en rimlig ambitionsnivå dessutom. Nästa stora utmaning är som vanligt efter varvet. Löparmotivationen brukar försvinna i samma veva som jag stannar klockan på mållinjen i Slottskogsvallen. Men det tar vi då.

Göteborgsvarvet. 15 dagar kvar. Nedräkningen har pågått. Sedan förra året.

19km intervallpass

Twenty! 20! Tjugo!

22 april 2013 @ 23:17 om festligheter och fotboll. Bli först att kommentera »

Den satt som en smäck, ligatiteln. Som. En. Smäck. Det finns så mycket att glädjas åt i stunder som dessa, i synnerhet i stunder som denna. Titeln, nummer 20, är säkrad. Såren från förra året är i princip läkta och pokalen kan lyftas. Den känslan. De känslorna. Helt jävla fantastiskt. Rubbat! Skönt! Underbart! Been there, done that. Old Trafford i maj 2011 kommer aldrig att glömmas. Nu är det dags igen. Må så vara att det är i soffläge.

Tillbaka i svettpärlornas förlovade land

21 april 2013 @ 18:29 om livsstil och träning. Bli först att kommentera »

Däckad i nästan tre veckor av mars och början av april. Men, det gäller att se möjligheterna och chansen till återhämtning. Det var väl ungefär vad det blev också. Mindre än en månad kvar nu. Göteborgsvarvet hägrar och senaste veckan har det köttats så svettet runnit längs tinningen och flåset fått jobba hårt. Och så tänkt jag att det ska få fortsätta.

Ett skönt fotbolls- och fyspass i tisdags och sedan första ordentliga intervallpasset i torsdags där GPS-klockan styrde och ställde mig enligt min exakta tanke (det blir så enkelt när man på Garmins träningssajt kan göra egna pass och trådlöst skicka till klockan). Två kilometers uppvärmning följdes av kilometersträckor med tempo varvat med lätt jogg i halvkilometern. I totalt 16km. Det kanske inte var så konstigt att jag var sliten på träningsmatchen i fredags. Jösses, ben och kropp. Segt som sirap. Veckan avslutades med 90 friska minuters fotboll. Jobbet på vingen lämnar inga lungor oberörda. Det måste ha blivit en mil i intervallform även under matchen. Eller något sånt.

Vila var det. Två dygn, ungefär. Sedan är det på’t igen. Fys och intervallpass fortsätter i veckan. Det är snart maj. Det är snart dags. Det börjar kännas roligt. Sub 100. Det borde gå.

Rätt ut i gatan

15 april 2013 @ 18:38 om korkade saker och synvinklar. Bli först att kommentera »

Vi åker längs en gata i den centrala delen av staden. En korsning närmar sig. En kvinna djupt insjunken i sin egen värld uppenbarar sig. Snäckor i öronen, troligtvis långt inne. Hon går rätt ut i gatan rakt framför bilen. Inget markerat övergångsställe. Det kan bli farligt, trots låg hastighet. Jag ger henne tutan med min min varmaste gestikulering av typen ”Jag räddade ditt liv när du själv inte verkar särskilt rädd om det! I all välmening! Ha en bra dag kära medmänniska och var rädd om dig!”.

Hon blev inte glad. Hon måste dock ha tolkat det som ”Din klimakteriekossa, ge fan i att stirrandes rakt fram gå rätt ut i gatan utan omvärldskoll! Nästa förare kanske inte stannar!”. Det kan eventuellt ha varit något sådant jag själv faktiskt menade.

Hon gestikulerar tillbaka. Hon verkar fortfarande inte jättenöjd. Jag förstår dock inte riktigt vad hon menar. Hon ger mig fingret. Det långa. I mitten av handen. Just den detaljen förstod jag.

Återigen i all välmening och med hög jämställdhetsfaktor bemöter jag henne på samma sätt. Fingret tillbaka alltså. Det långa. I mitten av handen.

Up yours.

Getryggen, del V

14 april 2013 @ 20:23 om livsstil och skidor. Bli först att kommentera »

Efter en närmast bedrövlig skidsäsong med tre ynka dagar fram tills igår så var det verkligen på plats med något riktigt på agendan. Eftersom det mer eller mindre har blivit tradition att köra en topptur på Getryggen varje säsong sedan några år (2009, 2010, 2011, 2012/2012 plus Sönner-turen 2012) så låg allt i våra egna händer. Var helgen rent av sista chansen? Dumt att gambla, man vet aldrig vad naturen har att erbjuda runt hörnet. April är som bekant april (som kan lura oss vart vi vill). Så, sagt och gjort.

När hyrskidorna var kirrade (japp, jag äger inga topptursprylar faktiskt) så bar det av mot fantastiska Storulvån där Snasahögarna ligger på rad. I all sin enkelhet och ensamhet men fulla prakt. Från våra 725 meter på parkeringen till 1382 meter på toppen. Drygt två timmar upp med lite fikapaus och korta återhämtningssessioner. Det behövs. Solen gassade, färgade våra ansikten vårvintervackra och vi bjöds på lätta men iskalla vindar på toppen. Bland molnen. För det drog ihop sig en aning på slutet och sikten ner de första hundra åkmetrarna var väl sådär. Men så snart det sprack upp var det fantastisk åkning, lätt uppåkt av tidigare topptursfanatiker (vi var väldigt o-själva på bergen denna dag, ingen av de tidigare dagarna jag kört har varit så välbefolkade) men skön snö under gassande sol. Så bra. Som det brukar vara.

Och vem fan har bråttom hem efter en sådan dag? Inte vi. Det blev en sväng på verandan med en mugg svart (om man kör bilen hem alltså, annars var det visst varm choklad med punsch som var da shit denna eftermiddag). Och då var det med all rätt som vi somnade i soffan framför den lite mindre actionladdade sändningen från Augusta. Jag minns inte ens att jag flyttade mig från soffan till sängen men sägnen (höhö) säger i alla fall det.

Dag fyra med skidor 2013. Alldeles för få dagar har det blivit men de som varit har varit ”sweet lord da shit from heaven”-bra. Punkt.