Känn er blåsta, det här inlägget kommer aldrig att heta ”De utlovade bilderna, del II” även om så faktiskt är fallet (del I hittar ni här). Hey, det blir lite mer fantasirikt än så. Det här är alltså de utlovade bilderna från Åre för drygt en vecka sedan när jag, Bob och Martin stack iväg västerut och valde mellan Storulvåns topptursmöjligheter och pistat material. Vi valde det senare och det blev en bra dag med himla många roliga program(enliga åk), även opistat.
Håll till godo. Vill ni ha rör(l)igt material och övrig storyline så hänger ni lite på fel ställe, då rekommenderar jag filmerna istället – här, här och här!
Bydalen bjöd i lördags på klarblåhimmel till en början och bara några få sköna minusgrader. Då borde det enligt lag vara straffbart att inte nyttja vädrets möjligheter (tro mig, förra året stannade jag hemma för att se United få smisk med 4-1 mot Liverpool på Old Trafford vid en sådan dag…). Isvägar för fyra ton, nypistade och nästan orörda backar och fjällutsikt åt varenda håll man tittade. Bydalen är minst sagt fantastiskt på många sätt.
Här kommer så ett axplock och de utlovade bilderna. För att se mina iPhone-trackade kartor över hur vi åkte stora delar av dagen, kika in hos RunKeeper.
Jag har lite att ta igen, två helgers skidåkning med fyllda minneskort i kameran tar sin tid att gå igenom. Dessutom saknar jag ju min ordinarie router och D-Linken jag fått låna av grannen gör förvisso sitt jobb, men när man ska börja redigera RAW-material direkt mot nätverksdisken märks det vem som gör jobbet bäst.
Ni får helt enkelt hållas någon eller några dagar till på bildmaterial men jag kan å andra sidan avslöja att det varit två kalashelger med Bydalen senast i lördags, med Martin och Sandra. Klarblå himmel och -5°C är the very shit from hell, glöm aldrig bort det.
Kan också avslöja, innan ni hör det skvallervägen via djungeltelegrafen, att jag lyckades med en fin praktvurpa i lördags. På transportsträckan. Det borde inte vara möjligt men jag övervann fysikens lagar via ett misslyckat spagat till korsade skidor varpå det blev en ”säl”-åkning med huvudet före. Martin tyckte det såg riktigt fyndigt ut. Jag tvivlar inte en sekund på det…
I väntan på bilder får ni det iPhonen och den fantastiska lilla appen RunKeeper fångade när den låg i ryggsäcken jag åkte med. Hey, jag älskar GPS och tracking så man ser vad man har haft för sig. Och var man har haft för sig vad.
3-2 efter förlängning mot Ytterhogdal i DM får ses som en liten bedrift. Själv hängde jag in 1-0 på frispark och det är ju inte alla vackra dagar man får lyfta bolluslingen över muren i målvaktens felande hörn. Jag lever på den några timmar till. Och assisten på hörnan till 3-2 också, den var fantamig perfekt slagen. Det är som vänsterback det händer, dessutom med en klassiker på återbesök. Farsgubbens sockersaltvatten från juniorfotbollen hängde nämligen med idag. Sedan ska jag nog ta och köpa loss Rådstromovic benskydd som jag lånade. Bästa någonsin? Inte långt borta i alla fall. Kul match och nu vet man hur kroppen reagerar på 120 minuters spel. Eller ja, 110 i alla fall, för det var då jag hasade mig ut på långsidan med två genomkrampade vader.
Man ska inte gnälla på domaren när man går och vinner. Och egentligen inte när man förlorar heller men det finns vissa undantag som gör det hela befogat. En gång är ingen gång men idag återupprepades historien. Kim gjorde en sådan där fantastiskt genomusel insats att det var skrattretande. Själv snackade jag till mig en varning, men jag kände att efter femtioelva felaktiga inkast från en och samma spelare så hade jag fått nog så att ryta till kändes helt rätt. Det var i minut 88. Ungefär 87 minuter tidigare hade Kim tappat matchen. Fullständigt okonsekvent och helt okapabel till att ta en diskussion med spelarna på planen. Nej, för fan. Vi tar och vänder ryggen åt och kutar 50 meter så kanske det löser sig ändå.
Svensk fotboll behöver domare. Inte pajasclowner som inte har pondus nog att sköta olika typer av matchsituationer. Så nu ber jag inte ens Kim fundera en gång till, nu handlar det snarare om en vädjan om att sluta döma fotboll helt och hållet. Och det är nu, innan serierna drar igång på allvar.
Jag fick inte mindre än två SMS idag från Samsung, där de lyckönskade mitt köp av deras Android-baserade telefon Spica. Hör till saken gör att jag vare sig äger en Spica eller ens ägt en Samsung. Någonsin. Någonstans och någon gång har någon knappat in något telefonnummer som verkligen inte skulle gå till mig.
Lite intressant prylklurigheter i en annars rätt sval arbetsdag. I övrigt gratulerar vi idag Dho som blivit med Nexus One och Android. Därmed pensioneras också hans gamla T630, som vi två faktiskt införskaffade samtidigt hösten 2004, efter ohyggligt lång och trogen tjänst.
Inte bitter. Nej, nej och nej. Jag är bara lite sned i humöret. Inte generellt utan ner på detaljnivå. För alldeles för många veckor sedan tyckte min Zyxel NBG460N (en n-router med gigabit-LAN) att den jobbat klart trådlöst och slutade därför i princip att bära mina datatrafik luftvägen. Eftersom jag köpt den lokalt i en butik här i stan (a.k.a f.d arbetsplatsen) så knallade jag sonika in, skrev en saklig felbeskrivning och packade ihop den (ja, det är ju fördelen med stället, man är i princip självgående). Väntans tider påbörjades.
Idag fick jag beskedet. Anovo, serviceverkstaden i Gävle, lyckades inte laga den utan bytte sonika ut den. Mot en NBG419N. En sämre modell, utan gigabit-LAN och dessutom motstridigt med mina principer som säger att skickar man in en produkt för reparation ska man få en likadan eller likvärdig tillbaka. Kenneth på Anovo lät dock meddela att Zyxel hade slutat skicka 460N, ”för att den troligtvis utgått” och ”vi ersätter den med 419N-modellen”. ”Ja, det beslutet accepterar inte jag för det är inte en produkt som vare sig matchar mina krav eller som jag en gång betalat för. Jag ska ha en 460N eller likvärdig produkt.” kontrade jag bestämt in. Det fanns inte ens tid för vänlighet i rösten.
Storyn slutar ju inte där. Ett mail till Zyxel hann jag också med, med en saklig beskrivning och döm om min förvåning (eller okej, jag blir inte förvånad när Anovo är med i bilden) när jag får följande svar…
Vi använder oss inte uttav Anovo längre sedan i juli.
No shit Sherlock att Anovo inte fått prylar från Zyxel. No shit Sherlock att ingen på Anovo känner till det, framförallt inte ”Zyxelansvarige” Kenneth. No shit Sherlock att Anovo fortfarande uppvisar samma brist på servicemind som när jag själv slet mitt hår över deras okonsekventa linje i serviceärenden gentemot de kunder jag själv försökte förklara situationen för. No shit Anovo, dessa nedrans amatörmässiga klåpare.
Status? Zyxel vill ha min 460N inskickad till sig för översyn och eventuellt utbyte mot en ny 460N. Anovo har redan skickat upp en 419N från Gävle och troligtvis skickat min gamla 460N till prylhimlen. Fortsättning följer…
Efter att ha knallat upp och ner för backen några gånger, fått ett antal sköna sekvenstagningar och några filmer bestämde vi oss för att dra vidare. Högzon blev nästa offer och på toppen var det en bedårande utsikt, med molntäcket under oss. Efter en runda kom vi dock fram till att det här inte var en helt bra dag eftersom vi skulle ner genom molnen. Sikt? Tio-femton meter. Vi körde våra race i störtloppsbacken som avslutning. I princip orörd sedan förmiddagen, knappast bättre förutsättningar att begära.
Vi drog oss hemåt. Robert handlade på ICA åt mig, men ville inte ge mig min Mars förrän idag. Undrar varför. Dagens ordvits gick högt i bilen, Robert grät minst en gång för…
På min tid hade vi inte sexualupplysning i skolan, vi hade lysrör.
Siste man ut. Dryden i eget snömoln. Lite halvknacakigt, men va faen…
Som en fortsättning på föregående inlägg så hamnade vi alltså i Åre. Efter en uppvärmningsrunda i störtloppsbacken (eller som Bob sa, ”Man har bara sett det på TV och kallat dem för idioter, nu står man här själv…”) så drog vi oss vidare på nya äventyr. Efter att ha blickat västerut så insåg vi snart att det var helt rätt val att inte dra vidare till Storulvån denna dag. Det kommer bättre dagar för det ändamålet.
Redan förra helgen premiäråkte jag med nya kameraväskan på ryggen och igår kom fortsättningen. Det är bara att konstatera att det var ett fynd. 1295 spänn för Dörr Adventure hos Cyberphoto. Ett kap. Ett vädertätat och prylskyddande sådant dessutom, och det behövdes när jag vurpade vid två tillfällen. Den sitter, som Laila Bagge skulle sagt, som ett smäck!
Näste man ut – Bob! Oklippt, ocencurerat. I full HD som man så önskar…
Jag, Bob och Marty drog iväg utan spikad planering igår. Västerut bar det, Åre på vägen men Storulvån och vandring på valfri topp var målet. Men eftersom vi inte fick tag på någon vettig person på plats som kunde säga om utrustning i rätt mängd fanns att hyra (de ringde tillbaka till mig vid 15-tiden, en aning sent va?) så blev helt enkelt anhalten Åre. Med tillhörande backar. Och icke-backar men backar ändå. Och där åkte kameran fram, i en opistad backe nära Björnen.
Martin först ut av tre klipp. Helt oklippta. Helt ocensurerade.
Det har väl undgått få att jag var iväg en sväng i veckoslutet och åkte skidor, lätt två av de bättre dagarna det här året och nästan alla var med, hur kul som helst. Kallt var det också, -21 på söndagen när jag och Calle stack iväg på egna ben till Tänndalen och -16 – i solen på en klarblå himmel – på måndagen när alla nöjt av värmen.
Inombords alltså, för det är inte alltid man kan stå på toppen och avnjuta en 360°-vy med fjäll nästan var man än tittar. Livskvalitet på Storkläppens 1038 meter över havet, dit vi knallade sista biten från liften både en och två gånger för lite halvoffpist.
Nästa år har vi lovat varandra att heli-skii ska stå på programmet.
