Jag var tillbaka. I förarsätet. Där jag suttit sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger och där jag kanske trivs allra bäst. Inte alltid, men mÃ¥nga gÃ¥nger. Ett bedÃ¥rande Ã¥terseende. Jag och broderskeppet tog den före detta drydianska limon pÃ¥ en miniroadtrip till Uddevalla, för 29- respektive 32-Ã¥rsservice hos moderskeppet. Allt sÃ¥g bra ut, inga anmärkningar trots allt skitsnack och fula ord som förekommer. Mitt hÃ¥l i huvudet borde vara helt igensotat, men icke. Jag har uppenbarligen, som min körskolelärare Robert uttryckte det pÃ¥ vÃ¥ren 1998, ”lagt band pÃ¥ mig”. Det mÃ¥ste ju sÃ¥ledes betyda att alla vettiga saker jag säger överväger alla fula ord.
Vi båda var förundrade över kylan som mött oss när vi tagit oss 72 mil söderut så vare sig vinterjacka eller hikingkängor hade prioriterats i packningen. -15°C i landet av salta klippor med bitande råkall Nordsjövind rätt in i ben och märg betyder oftast -70°C rent mentalt. Och utan vantar och med finskor på fötterna (fin-skor, inget annat) gjorde vi oss inget större besvär med att klättra på klippor efter grymma bilder utan det blev en sedan tidigare beprövad klippavsats med promenadstråk nästan hela vägen fram. Fast lättjan belönade sig, en magisk skymning!
