08:34 – Antons 745:a rullar ut frÃ¥n Östersund och siktet är redan inställt pÃ¥ StorulvÃ¥n. Tre potentiella toppturer finns att tillgÃ¥ och Getryggen blir det alternativet som vinner, helt utan omröstning. Storsnasen och Sönner-TvärÃ¥klumpen fÃ¥r vänta pÃ¥ sina turer. Vi Ã¥ker mot en klarblÃ¥ himmel.

11:37 – Nödvändig utrustning är hyrd och klar, kameran är laddad och jag bränner av dagens första bild. Martin förbereder sig för solskenet och smetar in ansiktet med solskyddsfaktor. Vi klickar i pjuxen och tar de första stapplande stegen mot toppen. Anton och Tobias bränner iväg i ett rasande tempo och det enda jag och Martin kommer att se av dem de kommande tvÃ¥ timmarna är tvÃ¥ prickar, ständigt nÃ¥gra hundra meter framför oss.

12:15 – Efter bara tjugo minuters vandring har vi nÃ¥tt över trädgränsen med rÃ¥ge. Det är den stora fördelen med StorulvÃ¥n som ligger sÃ¥pass lägligt till att det blir väldigt alpin terräng omgÃ¥ende. Svetten rinner, mössan är i fickan, handskarna i väskan och lÃ¥ren skriker under uppvärmningen. Och jag vet att vi har drygt hundra minuter kvar att gÃ¥.

13:04 – En bra checkpoint blir ett länge suktat krön, varifrÃ¥n man ser nästa krön. Men de blir färre, toppen skymtar. Överallt är det vitt, trädlöst, liftlöst och turistlöst. En fantastiskt känsla att knalla i princip själv upp pÃ¥ fjället. Runt omkring oss ser vi stordÃ¥den med Ã…reskutan i ostlig riktining och Helags och Sylarna i västlig ögonvrÃ¥. Det är sÃ¥ vackert. Vinden tilltar ju närmare krönet vi kommer. Mössan, som jag bara torkat svetten med hittills Ã¥ker pÃ¥ men tillför föga värme men anledningarna till att lipa är fÃ¥, faktiskt inga alls.

Sista riktiga krönet och det är en magisk utsikt som möter oss, där Sönner-Tväråklumpen reser sig upp till 1409 meter. Med sin nästan lodräta sluttning mot söder får man verkligen den där alpina känslan. Skanderna må vara en gammal och mossig fjällkedja men här visar den sin riktiga prakt. Vätskepauserna tilltar, vi dopar oss med choklad och det enda man tänker på är toppen. Blicken på skidorna, det är det mesta man ser de sista hundra meterna. Det halvfåniga leendet jag kostar på mig strax efter 13 är en halvtimme senare utbytt mot ett fysiskt tröttat ansikte, som fått en luva över sig för att skydda från den isande vinden som mötte oss.

13:50 – TvÃ¥ timmars vandring är över, vi nÃ¥r Getryggens ena topp och bestämmer oss för att stanna där. Trots en mängd pauser gÃ¥r vi upp pÃ¥ kortare tid än förra Ã¥ret, frÃ¥ga mig inte hur. Jag är betydligt tröttare idag men ocksÃ¥ betydligt mer nöjd med resultatet. Vi är inte ensamma men det kvittar. Anton och Tobias har redan hunnit gräva ner sig och fika med Sylarna som närmaste granne och jag själv är inte sen att göra dem sällskap. Där sitter vi nu pÃ¥ toppen och njuter, känslan är magnifik. Nedanför pjäxorna breder sluttningen ut sig. Det är snart dags för kvalitetsÃ¥kning. Jag inhalerar stunden, tar nÃ¥gra mentala bilder (det bästa med dessa är att upplösningen alltid är högsta möjliga och optiken alltid den bästa) och tänker hur jävla bra vi är. Hur jävla bra det här är.

14:14 – Jag klickar i pjuxen igen, men nu är det ingen mer vandring. RunKeeper pÃ¥ iPhonen rullar igÃ¥ng. Den hägrande sluttningen väntar och under de tjugofem minuter som nedfärden varar blir jag klok pÃ¥ mÃ¥nga sätt. Som tämlligen ovan offpistÃ¥kare fÃ¥r jag känna pÃ¥ äkta vara. Under den tunna skaren döljer sig ett lager puder och jag försöker i den mÃ¥n lÃ¥ren tillÃ¥ter att pressa sÃ¥ mycket jag kan. En aning vanskligt blir det när jag emellanÃ¥t försöker Ã¥terblicka vad jag just har gjort, genom att släppa blicken bakÃ¥t. Det kostar mig en första vurpa.

Den andra vurpan blir värre. Jag totalmissar återigen hänget jag även bommade förra året och går framtung med huvud och näsa först genom skaren. Det river i hela ansiktet, jag rullar ett helt varv och skidorna löser ut direkt. Mörbultad reser jag mig upp och fumlar på mig utrustningen igen, en aning skärrad. Vattenflaskan som satt i väskan ligger 15 meter framför mig. Det var en rejäl krasch. Sista biten blir en okoncentrerad studie i hur skidåkning inte ska gå till och jag vet att min nacke kommer att vara öm och stel när måndagen gör entré.

14:57 – Vi rullar bort frÃ¥n StorulvÃ¥n, nacken värker men vi ser tillbaka pÃ¥ en helt jävla outstanding dag som knappast kan lämna sÃ¥ mycket mer att önska. En Gainomax slinker ner, jag slänger iväg lite egotrippade hyllningssÃ¥nger pÃ¥ Facebook och Twitter innan jag tillslut somnar i baksätet pÃ¥ 745:an. Dygnet gÃ¥r och mÃ¥ndagen spenderas hemma, med microvärmd vetekudde över nacke och axlar och bilden av en rispad näsa. Värken är emellanÃ¥t sprängande men jag vet att det gÃ¥r över, stillasittande avnjuter jag bildarkivet. Och att det även var värt all svett, allt slit och en näsa som plöjde skaren.