Jag körde lite Modern Warfare 2 ikväll och det är inte lika kul längre sedan man klarade mÃ¥let i och med level 70. Alla vapen är därmed upplÃ¥sta och AK47:an är helt klart en ny favorit. Men moroten finns inte riktigt kvar och det har ju sina för- och nackdelar. Nackdelen är ju som sagt motivationen, att inte ha nÃ¥got att spela för längre förutom massa fÃ¥niga emblem. Poäng tjänar man in som aldrig förr men den gör ingen nytta längre. Fördelen är att man, eller i alla fall jag, spelar betydligt mer avslappnat nu vilket medför bättre rundor, större kill/death-marginal och rent allmänt sÃ¥ känner jag mig mer kreativ nu än tidigare. DÃ¥ slaktade man mest för att fÃ¥ kills, poäng och nya tillbehör. Nu gör man det för att… det är kul? Kreativiteten är svÃ¥r att beskriva, man gör helt enkelt saker och ting lite roligare nu. Bara för att man kan. Man testar att slänga en semtex-granat pÃ¥ en stackare 56 meter bort och träffar den sÃ¥ sitter man där och smÃ¥flinar för sig själv och njuter av lyckoträffen. Tidigare hade man inte tagit risken, utan med kikarsiktet dragit tvÃ¥ skott i huvudet. Plus ett tredje för att vara pÃ¥ den säkra sidan.
Jag avskyr förresten snorungar som parvis sätter sig pÃ¥ banors ”svarta hÃ¥l” och hjälper varandra till segrar genom att sonika döda varandra och Ã¥terupplivas pÃ¥ samma plats, för att tala svenska. De kör en tactical insertion och respawnar pÃ¥ samma ställe, för att tala klarsprÃ¥k. Men säg nÃ¥got dÃ¥ligt som inte för nÃ¥got bra med sig. De gÃ¥nger jag gett mig fan pÃ¥ att sätta Ã¥t de rackarna sÃ¥ har det inneburit bättre kännedom om banan samt att jag faktiskt slutat högt upp i resultatlistorna. Ofta sÃ¥ genererar ju exempelvis en granat en dubbel-kill i de fallen. Bra för statistiken med andra ord. Och slynglarna ska ju som bekant veta sin plats när gamle farbror Dryden gör husransakan och talar om för dem att det är fult att fuska. Dessutom förstÃ¥r jag inte riktigt nöjet med den typen av spelande heller.
Den ständiga prisdiskussionen är ju alltid het och 700 spänn för ett spel till Playstation 3 kan man ju faktiskt tycka är i fetaste laget. Det är ju sällan man vågar köpa grisen i säcken, som man jämförelsevis kan göra med filmer. Men för att göra en rättvis bedömning så måste man ju också se till vad man får med spel respektive film. Modern Warfare 2 har jag nu, enbart online räknat, spelat över fyra dygn. Effektiv speltid. Lägg till co-ops och singelspelaruppdraget på tio-tolv timmar. En bra bit över hundra timmar om man nu vågar summera det hela. Köp en film på blu-ray för tre hundra spänn med speltid i bästa fall på tre timmar och se den tre gånger, vilket kanske är normalt om man tycker att filmen är bra.
300 spänn för nio timmars film. Det är 33 spänn per timme.
700 spänn för 100 timmars spelande. Det är sju spänn per speltimme.
Kontentan? Ett förvisso väldigt ytligt resonemang, men i sammanhanget känns spelet inte särskilt dyrt. Nu hör Modern Warfare 2 i och för sig till ett av de mest spelade spelen för mig, ungefär lika mycket speltid som FIFA ’09 förmodligen fick (och fÃ¥r, brother Bob kommer över ibland för en runda eller tvÃ¥) men fortfarande kan jag känna att spelet faktiskt ger betydligt mer för pengarna än vad en film ger. Sedan köper jag inte grisen i säcken.
FIFA WorldCup har släppts som demo nu och jag har kört det några gånger. Grym skillnad mot FIFA10-demot men fortfarande inte den där fantastiska köpkänslan, som ibland bara infinner sig från start. Trots att Clive är tillbaka som kommentator. Dessutom, föga motiverat med spel nu när sommaren står näst på tur att infinna sig.
Plädering? 700 spänn för ett jävligt dåligt spel är helt enkelt för mycket pengar. Men 300 spänn för en dålig film känns ändå fortfarande som en sämre investering. 300 spänn för en bra film känns rimligt men 700 spänn för ett spel jag kommer spela i fem dygns effektiv speltid? Det kan inte vara något annat än en god investering. Om ni frågar mig.
