Om kaos skulle utbryta

Efter mitt förra inlägg mÃ¥ste ni tro att jag hatar all form av kollektivt Ã¥kande. Nej nej nej, det kan inte bli mer fel. Det är ju när man sjunker ner i första klass, med lite mer benutrymme och tystare kupé som det faktiskt börjar bli lite stil pÃ¥ Ã¥kandet. Lugnt, skönt, Macbooken fram, Internet ingÃ¥r, kaffe hämtar man hur ofta man vill och det mesta känns helt enkelt bekvämt. Antingen hÃ¥ller jag pÃ¥ att bli gammal – som värdesätter lugn, ro och bekvämligheter – eller sÃ¥ gillar jag helt enkelt bara saknaden av skrikande smÃ¥barn, evigt snackande i mobilen och massa annat tjafs som sÃ¥llas bort lite per automatik när man lämnar boskapsvagnen.

Nu ska vi väl kanske inte vara för hÃ¥rda. I ärlighetens namn skilde det bara trettio spänn mellan första och andra klass igÃ¥r och dÃ¥ är det ju inget snack. Jag bokar inga snordyra biljetter bara för att fÃ¥ lite kaffe pÃ¥ biljetten och för att slippa packet, dÃ¥ förlitar jag mig helt enkelt pÃ¥ hörlurarna om kaos skulle utbryta. Och inget kaos kan ändÃ¥ bli värre än mardrömsresan frÃ¥n Stockholm till Härnösand vÃ¥ren 2000, när barnen lekte med en pruttballong hela vägen frÃ¥n Uppsala till Sundsvall. DÃ¥ hade jag dessutom inga lurar…

Jag drog en runda Modern Warfare 2 ikväll, lite sådär symboliskt resultatmässigt sett. Vet inte riktigt varför jag spelar just nu, det händer inte så jättemånga nya heta saker längre. Man skjuter, man dödar, man dör, man återuppstår, man stör sig på campare, man campar lite själv, man siktar som en kratta, man får in tre headshots på rad ändå. Det är liksom det. Rätt ospännande. Osexigt. Men. Man lägger inte ner när målet på level 70 är så skrämmande nära som 63.

Men sen, när målet är nått någon gång nu i april, ska jag stänga av PS3:an en stund. Då ska jag gå ut på balkongen, slurpa i mig en mugg kaffe och dra några djupa andetag av vårens friska luft. Jag har nämligen kommit till insikten att vintern är över. Å andra sidan, Madde bläddrade i boken om toppturer förut. Utförsåkning på midsommarafton. Helt osugen är jag nog inte. Trots allt.

Lämna en kommentar