Jag har som sagt premiärÃ¥kt tÃ¥g genom Dalsland och det var alltsÃ¥ en fÃ¥nig liten barnsdröm som gick i uppfyllelse. Men jag menar, älskar man roadtrips sÃ¥ är ju det här nÃ¥got självklart. Nu har jag sett BrÃ¥landa bÃ¥de frÃ¥n marken, frÃ¥n luften och frÃ¥n rälsen och är därmed rätt nöjd. Men jag är även en smula besviken dÃ¥ mitt uttryck ”landskapet som gud glömde” inte visade sig vara helt taget ur luften. Det var till och med sämre än den obefintliga täckningen i SmÃ¥land jag blev varse under mina rälsäventyr där förra sommaren. Plus rälsbussen i klassisk andra världskriget-anda.
Livet i exil blev därmed ocksÃ¥ ännu enklare (det har i och för sig aldrig varit särskilt svÃ¥rt). Jag saknar inte Dal. Jag saknar inte ”Söker…”, ”Ingen service” eller ”Sidan kan inte visas” heller. Däremot vet jag att jag pÃ¥ toppen av Suljätten eller i en stuga i Tännäs, tvÃ¥ tämligen avsides ställen i Jämtland respektive Härjedalen, kan kötta 3G i full sula. PÃ¥ tÃ¥gstationen i Mellerud hade jag halvknackig EDGE, i Ã…mÃ¥l tvÃ¥ pinnar 3G och där emellan inget alls. SmÃ¥land har alltsÃ¥ fÃ¥tt sig en värdig konkurrent i jakten pÃ¥ sämst mobiltäckning i Sverige, trots landets kanske vassaste operatör.
Vad tror ni Norge ger för Dalsland? Eller ska vi helt enkelt bara skänka tillbaka det?
