Cykla istället för att ta bilen! Ã…k tÃ¥g istället för att flyga! Källsortera soporna! Ät inte kött! Släck lamporna och spara energi! Hur mÃ¥nga miljömedvetna budskap peppras vi med varje vecka? Hur ofta ges vi dÃ¥ligt samvete för att vi tar bilen pÃ¥ semestern eller flyger för att spara massa timmar gentemot tÃ¥get? Men. Ingen pratar däremot om papper. Fast det kanske inte är sÃ¥ konstigt i det papperslösa samhället. FörlÃ¥t, jag menar ”papperslösa samhället”. Ungefär vad jag skrivit om tidigare när bÃ¥de Länsförsäkringar och Telia visat fina (!) prov pÃ¥ att papper är det bästa som uppfunnits…
Ännu ett alldeles utmärkt exempel pÃ¥ detta är mina senaste kontakter med Unionen. De är ju inte särskilt bra pÃ¥ webb har vi kunnat konstatera enligt mina senaste erfarenheter. De är däremot helt fantastiskt bra pÃ¥ – papper! När nÃ¥got i pappersform skickas in till en institution av det här slaget sÃ¥ gÃ¥r det ofta till en inscanningscentral. NÃ¥gon person, vars huvudsakliga syssla förhoppningsvis inte är det här förhÃ¥llandevis enformiga jobb (fÃ¥r vi hoppas…), läser in pappret som sedan blir synligt hos institutionen i frÃ¥ga.
Den 10 juli (i år, för övertydlighetens skull) skickade jag in en rad med olika handlingar i pappersform till dem, i två separata kuvert. Dels anmälan om arbetssituationen samt tidrapporter. De skulle till olika mottagare men postades på samma gula brevlåda. Med postgången som råder kan det ju faktiskt vara så att kuverten anländer sin destination en dag före/efter det andra. Det kan ju också vara så att inläsningscentralen i sig kan ha kö på jobb vilket gör att pappren ifråga inte scannas direkt utan blir liggandes. Förmodligen. Och helt rimliga förklaringar.
Det första kuvertet som kom fram innehöll tidrapporterna, den 12 juli landade det i rätt system. Vad som dÃ¥ saknades var ju sÃ¥klart anmälan om arbetssituationen och kassakorten är ju inte värda att tryckas ens pÃ¥ skithuspapper om det inte finns en anmälan. A-kassan, som vanligtvis inte är blixtens barn, fÃ¥r en stor räserbrand i ändalykten och skickar genast – pÃ¥ dagen! – ut papper om att det saknas handlingar. Den 13 juli fÃ¥r jag ett stort kuvert i C4-format innehÃ¥llandes information om vad, hur och när jag senast mÃ¥ste komplettera.
PÃ¥ 17 ark! Sjutton papper!
Några dagar senare ringer jag upp Unionen för att sonika fråga varför jag ombeds komplettera när jag redan skickat in samtliga handlingar som efterfrågats? Svaret? Att jag inte behöver komplettera. Att de sista handlingarna inkommit samma dag som brevet nått fram till mig, den 13 juli. 17 ark helt i onödan. Om A-kassan följt sina ordinarie rutiner och hållt sig ett par arbetsdagar med mitt ärende hade kuvertet aldrig behövts att skickas ut. Några papper hade sparats. Det känns ju dessutom som att den här proceduren inte är helt ovanlig när postgången till olika instanser kan dra ut på tiden ett par dagar. Som om de bryr sig. Papper. Det hör ju liksom till. Eller?
Själv har jag jobbat med att minska min pappersgång, vilket också givit resultat. Jag kör sedan flera år e-fakturor hos alla betalningsmottagare som har stöd för det och har de inte stöd för det brukar jag efterfråga det. Jag har avsagt mig onödiga brev från banker och rese/tele/TV-operatörer. Jag har bannlyst reklam i brevinkastet. Jag äger dessutom ingen skrivare, har aldrig gjort och på arbetet kan mina utskrivna ark de två senaste åren räknas som tvåsiffrigt.
Men det här verkar inte värt något. Jag ska fortfarande ha dåligt samvete för att jag kör min bil och flyger till destinationer. Det papperslösa samhället däremot skiter folk fullständigt i. Tanken slog mig än mer häromdagen när ett långt tåg, på säkert 70 vagnar, rullade genom stan. Fullmatat med virke. Kanske till ett pappersbruk. Kanske till något onödigt ändamål. Kanske till en papperskorg. Kanske inte ens till återvinning.
Vem ska egentligen ha dåligt samvete?
