Bland stingrockor och pelikanflockar

Dag 4. Tisdag. 08:06. Alla dagar om året borde man få börja dagen på en servering som Aqua Spa Café på däck 14. På det klarblåa vattnet nedanför oss i Long Bay guppar hobbyseglarna i morgonsolen. Vi själva tar tag i vår nya favoritfrukost med juice, müsli,  fruktsallad och en mugg klassiskt svart kaffe som en sista avnjutare. Men vi blir inte långvariga här den här morgonen. Det finns en person som väntar på oss i land. Han heter Ian. Och vi har ankommit Charlotte Amalie på Saint Thomas.

Vi har precis kommit i land. Vi ser ingen Ian någonstans (inte så konstigt, vi har ingen aning om hur han ser ut), bara några locals som står och pratar. Som vilken januaridag som helst. Jag tar upp telefonen för att SMS:a att vi är på plats men jag hinner inte ens skriva klart.

– Hey guys, is it me you’re texting?

Ian, en från norra Kalifornien hitflyttad dykentusiast, står där som den local han har blivit och väntar på oss. Han ska visa oss vad det är att dyka i Karibien. Vi har redan bokat det hemma i Sverige, skvallret TripAdvisor var bara positivt och vi har valt det här framför att snorkla inne i Charlotte Amalie.

Egentligen vet vi inte så mycket mer. Vare sig om dyket eller om ön i sig. Eller om Ian. För mig personligen var ön okänd fram tills googlingarna tog vid i höstas. Ian gör oss en bra tjänst och svänger in på Skyline Drive och en parkeringsficka. Vi är på öns kam, så högt upp vi kan komma på Charlotte Amalie-sidan och utsikten är bedårande. Reflection ligger kvar i Long Bay och stan ligger där den ligger nedanför våra fötter.

På små slingriga vägar, ja det här är Brudfjället på steroider upphöjt till arton, rullar vi ut för sluttningarna på öns norra sida. När marken planar ut och vi anländer stranden där magin ska ske är det helt utan åsyn av turister. I skuggan av den betydligt större Magens Bay i närheten har vårt tillhåll, Hull Bay, fått vara i fred.

Här finns bara ett hak som grillar hamburgare på beställning, en liten volleybollplan på gräsmattan och ett knippe locals som lever och verkar i krokarna. Plus stranden då, som sträcker sig ett par-tre hundra meter totalt. Så minimalt turistexploaterat det kan bli.

Efter en instruktion om vad dykning handlar om, M har cert och jag har gjort ett provdyk tidigare så det var inga direkta nyheter, så börjar vi kånka på utrustningen och trampa tjugo meter ner mot vattnet. Några minuter senare är vi i och ytterligare en minut senare är vi under.

Tusentals små Atlantic silversides omgärdar oss i stora stim och vi förstår vilken mastodontrestaurang det här faktiskt här för pelikanerna tio-tjugo meter ovanför oss. Konstant har de dykt ner och lunchat på färsk fisk och de bryr sig föga om att vi rör oss där nere. Pang på. Hela tiden.

Vi beger oss ut mot lite djupare vatten och reven börjar torna upp sig. Det är inte så många färgglada korallfiskar som vi förväntade oss och sikten är inte så kristallklar som vi trott men andra upplevelser visar sig istället. En stingrocka ser jag inte ens förrän den börjar röra på sig ett par meter framför mig. Spontan reaktion är att simma därifrån men eftersom den går på samma devis hinner jag inte göra så mycket. I en timme är vi nere och som mest visar djupmätaren på knappt 30 fot (drygt 9 meter).

När dyket är avklarat, några minihamburgare uppätna, ett par öl intagna och några sköna bilder från våra 28°C uppskickade till bildströmmen åt folket hemmavid fortsätter vi våra äventyr. Det blir lite mer vattengymnastik inne vid småreven vid stranden då Ian vänligen nog lånar ut snorklingsprylar till oss.

Vi löper ingen risk att bli uttråkade de sista timmarna i Hull Bay. Mer fiskstim, en sköldpadda jag simmade i fatt med kameran och ett par större rovfiskar tätt inpå. Plus pelikanerna från ovan. En tisdag i januari. Jag kan bli lyrisk för mindre.

Klockan börjar närma sig eftermiddag och vi beger oss samma väg tillbaka. Upp på berget. Slingriga vägar men rejäla uppförsbackar den här gången. Ians röda lilla kärra med automatlåda får jobba hårt. Han berättar om hans utbildningar, om de grumliga Stilla Havsvattnen längs Kaliforniens kust som han helst inte dyker i, om skidåkning i hans hemtrakter och om att alltid ha sommar på St Thomas. Och igen då, så högt upp vi kan komma stannar han än en gång och låter oss njuta av det som Saint Thomas har att erbjuda, fast den norra sidan den här gången. Från Drake’s Seat får vi en magisk vy över Magens Bay, några mindre öar och Atlanten under en blå himmel.

Vi har bordat Reflection och sagt farväl till en plats som gick rakt in i hjärtat. Om jag inte hade hört talas om Saint Thomas innan så har jag det nu. Nedanför oss, där vi sitter på däck nummer 16, guppar fortfarande hobbyseglarna på vattnet. I kvällssolen den här gången.

Ian har rullat tillbaka över kammen, hem till Hull Bay och vi själva glider i stilla mak ut från hamnen i Charlotte Amalie tillsammans med 3000 medpassagerare. Fler av dem har inte ens klivit av båten idag. Några har hängt på Havensight Mall direkt vid hamnen. Ett par andra vi pratar med har besökt St John, en ö strax österut och ytterligare några har hängt på andra stränder runt på ön.

Egentligen vill jag inte rekommendera den här upplevelsen till någon annan då jag vill åka tillbaka och ha det bara för mig själv. Men är svårt att dölja glädjen i den här dagen. Ett leendet som aldrig tar slut. Njutning. Bortanför turiststråken. Under den matsuktande pelikanflocken och med stingrockor, sköldpaddor och tusentals silvesides runt oss. Tagit ett par öl. Snorklat. Och så ringarna.

Just där och just då önskar jag att alla dagar borde få vara så här. En helt vanlig tisdag. I januari. På Saint Thomas.