Arlanda, lyssna väldigt noga nu

Alltså. Fy fan vad trött jag blir.

Så här. Hur jag än bär mig åt så måste jag på något sätt, vid varje flygresa hemifrån Östersund, beröra Arlanda på något sätt. Ja, såvida jag inte åker från Trondheim men de gångerna är lätträknade. Det har från min sida de senaste åren vuxit fram ett sorts misstycke till i allmänhet Arlanda och i synnerhet Terminal 4. Och det sjuka är att jag inte blir riktigt klok på att det aldrig händer något som gör situationen bättre. För egentligen – hur jävla svårt kan det vara?

Det enda jag kräver är ett leende och ett vänligt bemötande.

Det slår aldrig fel. Aldrig. Man kommer fram till säkerhetskontrollen. Tömmer fickorna. Klär av sig i det närmaste naken. Packar upp varenda pinal ur väskan. Upp med skiten på bandet. Jag går genom metalldetektorn. Prylarna genom röntgen. För en kort stund är i princip varenda värdesak bortom min egen kontroll. Är man tillräckligt avklädd är det inget som piper, man slipper kroppsvisitering, och på andra sidan kan man klä på sig och packa om sin väska. Och förhoppningsvis få med sig alla ägodelar som varit spridda i ett par-tre boxar på bandet.

Under den här tiden, i bemötandet med åtminstone fyra personer i någon form av tjänsteutövning, har det delat ut exakt noll leenden. Noll. Nada. Niente. Inte ett enda jävla leende. Likadant. Varje. Gång. Och då undrar jag, som vän av ordning och som ändå jobbat med kundbemötande i olika former, hur svårt det faktiskt är?

På många andra flygplatser bemöts jag med respekt. Ett ”Sir”, ”Mr” eller ”Monsieur”. På flygplatsen i Addis i julas blev jag bemött som en kung. På flygplatsen i LA för ett par år sedan var det stand-up comedy som både var roligt och avdramatiserande, kanske nog så viktigt i det landet. På Arlanda? Det är som att gå igenom en citronpress. Som om resenärerna har ebola. Som att vi på något sätt stör i personalens härliga fritid.

Vart vill jag då komma? Jo. När personalen på Arlandas säkerhetskontroll, primärt i T4, börjar visa lite kundbemötande värd namnet så ska absolut överväga att lägga fingret på en grön knapp. Men, så länge de inte orkar kosta på sig ett (helt gratis) leende så kommer inte jag orka att flytta fingret från den röda knappen. Eller för att citera massa talangshower där mer eller mindre begåvade personer kastas av scenen fortare än de kom in:

BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖP!

Arlanda Terminal 4

Dryden

Utvandrad dalslänning i Jämtland som älskar resor, fotboll, höga berg och att få dyka ner i kartornas underbara värld. Fascineras av vildmark och tycker att ett adrenalinpåslag emellanåt förgyller tillvaron. Tror starkt på livslångt lärande och att det där med ålder bara är en siffra i passet.

Du kanske också uppskattar...

13 kommentarer

  1. Himla trist! Och ännu värre är det som sagt på vissa flygplatser ”over there”. Citron verkar vara en flitigt utnyttjad förebild. Kanske skulle du testa ”Arga leken börjar nu!” (om du minns den). Det är få som kan låta bli att skratta då …

  2. Rosita skriver:

    Oj! Det upplever inte jag på ARN. I af inte på Terminal 5 där jag oftast reser ifrån.

  3. Bara brittiskt skriver:

    Stansted är faktiskt värre men ja, jag älskar att ha närmast till Kastrup. Alltid leenden där. ARN är verkligen trist på alla sätt.

  4. Haha. Tack för onsdagspeppen. Citronpress 😂

  5. FREEDOMtravel skriver:

    Det är obegripligt varför de måste vara så tjuriga. En gång för länge sen skulle jag hålla en föreläsning på Gotland om mat och hälsa och reste runt med en pedagogisk uppsättning måltider sydda i tyg (ja faktiskt!) samt olika dryckesburkar som var tomma med inte öppnade (man hade stuckit hål i dem). Dessa burkar väckte förstås kontrollanternas intresse och de packade upp alla mina sydda maträtter och radade upp dem på bandet. Det hela var ganska komiskt och jag tyckte att det var läge för lite skämt och skratt. Det tyckte inte de… Det var hårda militärvaktsminer som gällde. Det låter förresten som att du haft en intressant tripp till Paris! :)

  6. Dryden skriver:

    Anna, arga leken ska jag definitivt ta med mig vid nästa flight. Det kanske kan lätta upp stämningen en aning. Bra tips!

  7. Lina skriver:

    Skicka inlägget till deras vaktbolag! De kanske borde anställa ny personal?! ;)

  8. Dryden skriver:

    Rosita, jag reser oftare genom T4 än T5 men jag upplever nog ändå T4 som betydligt tråkigare. På T5 har jag till och med kunnat skämta med dem vid något tillfälle, något tillsynes helt obegripligt på T4.

  9. Dryden skriver:

    Ja jag håller med där, Bara brittiskt. Arlanda är verkligen bara en (förhoppningsvis kort) paus från att resa vidare till något bättre.

  10. Dryden skriver:

    Lina, jag har faktiskt uppmärksammat både Arlanda och Swedavia på inlägget utan att ha fått någon större återkoppling (Swedavia skrev ”Skicka det här till vår info-adress”). Arlanda brukar annars vara snabba på att svara på exempelvis Twitter.

  11. Dryden skriver:

    Haha, härlig berättelse där FREEDOMtravel! Hoppas de smakade på tygmaten. ;)

    …och ja, Paris-resan var fantastiskt trevlig!

  12. Dryden skriver:

    Discovering The Planet, citronpress it is. ;)

  13. Jag kan inte annat än hålla med. Men tycker över lag att det är lite Svenskar i ett nötskal. Slås varje gång jag kommer hem från en resa, full av glädje från alla bemötanden och trevliga hälsningsfraser och öppenhet, att i Sverige så är det inte alls självklart. På mataffären får man knappt ett hej eller ett leende många gånger då man ska betala, och har man tur säger det hur mycket man ska betala. I tunnelbanan står de flesta sammanbitet fokuserande på sina mobiler med gamnackar, och leende människor inom flera serviceyrken tycker jag är bristfälligt i Sverige. Har flera gånger undrat hur det är att komma som turist till Sverige, gillar turister oss Svenskar eller ser de oss som en hög otrevliga surputtar (som jag själv ser de flesta efter att jag rest och tycker det är sorgligt. Hur svårt är det liksom att bara bjuda på ett litet leende / trevligt bemötande).

Lämna en kommentar