Storstadens brus eller naturens kraft?

I dagarna har Helena på OhDarling dragit igång #reseutmaning2016, en bloggutmaning med resetema och då vill jag givetvis vara med. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen – det är bra för kreativiteten att få tänka kring något mer specifikt än det vardagliga. Däremot kommer jag inte att vara med varje dag men just idag var det ett roligt tema. Och då kör jag. Storstadens brus eller naturens kraft. Går det ens att välja?

Jag älskar storstadens brus, sus och hektiska flöde av precis allt. Det fascinerar mig enormt att det finns ett sånt rull på allt som rör en storstad. Att saker och ting fungerar, med så mycket folk på sådan ändå ganska liten yta. Jag har sett några av de största och mest intensiva i världen. New York, Los Angeles, London. Jag ska se fler. Tokyo, Hong Kong och Singapore. När vet jag inte men de ska bli av.

Jag dras med i tempot. På gott och ont. För samtidigt som jag gillar flödet så kan jag tycka att det är minst lika spännande att bara sätta mig ner och iaktta. Människor. Händelser. Möten. Och låta fantasin fritt flöda kring alla öden som springer förbi en på gatorna.

Det finns också saker som skrämmer mig med storstäder. Hur planeten orkar med det enorma tryck som miljoner människor på liten yta utsätter den för. Klimatpåverkan, hanteringen av restprodukterna vi efterlämnar och alla naturresurser som går åt för att hålla städerna vid hyfsat liv. Det är ju känt sedan gammalt att vi behöver mer än en och en halv planet per år för att driva mänskligheten (läs mer om Earth Overshoot Day här) och så kan det givetvis inte fortsätta.

I det vilda, orörda, stilla och lugna. Här kan jag sitta på en sten och fascineras över jordens naturliga krafter som skapat platsen jag är på. Hur inlandsisen dragit fram, hur bergen formats under hundratals miljoner år och där människan ännu inte satt sin prägel på området. Här kan jag dra djupa andetag utan att behöva försvinna in i hörlurar för att stänga ute omvärlden. Här blir varje minut en mental rehab, trots att det kanske är en svettig vandringsstrapats på ett par mil.

Att få gå ut under en stjärnklar natthimmel och se alla de stjärnor och fenomen som inte syns i stadens ljus. Norrsken, himlakroppar, satelliter som susar fram högt högt ovanför mitt huvud. Och tystnaden, där bara vindpustarnas smekningar av fjällbjörkarnas löv är ljudkulissen i landskapet.

Jag älskar att upptäcka och uppleva naturens krafter samtidigt som det kan vara skrämmande med insikten att det inte är jag som bestämmer. Som gäst i det här vardagsrummet gäller det att anpassa sig utifrån förutsättningarna. Men summan är ändå den samma, för efter varje dag där ute vill jag ha mer. Och lite till.

Om jag tvingas välja så blir det en öde bergstopp framför Manhattans skyskrapor. Den porlande fjällbäcken framför polissirener. De vidunderliga vyerna av ändlöst landskap framför höghus och storstadssmog. Men jag är så innerligt glad att jag inte behöver stå där med storstadens brus i ena vågskålen och naturens krafter i den andra. För jag kan få båda. Den friheten ska inte underskattas.

Vad väljer du?