Min morgontrötthet vet vanligtvis inga gränser och efter den 27 kilometer långa vandringen upp på Glacier Point dagen innan borde jag rimligtvis vilja ta en rejäl sovmorgon. Mobilen skriker ändå frenetiskt vid 06-tiden och det finns bara ett att göra. Kliva upp. Två timmars bilfärd in till Yosemite Valley väntar och idag ska vi klämma till med Mist Trail, områdets kanske mest populära vandringsled.

Den klara och krispiga morgonluften har vi nästan vant oss vid, trots att det är blott vår andra gryning i Sonora, utanför Yosemite. Den kontinentala frukosten på hotellet betyder vitt bröd, flingor, juice och så tar vi en kaffe i flykten medan vi rullar ut ur den fortfarande sovande staden. Kaffet smakar ärligt talat inte särskilt mycket men man tar vad man har.

Det är min tur att köra in till parken. Den lika sagolikt vackra som handsvettsframkallande New Priest Grade Road slingrar sig upp för berget. Ibland staket. Ibland inte. Jag har kört på många slingriga vägar och även om den här är i otroligt fint skick så är det ändå nervpirrande med hundrametersraviner ett par meter från förarplatsen.

Vägen till Yosemite

Vi fortsätter på CA-120 och får samma vyer som dagen innan, när de dramatiska klipporna rester sig upp runtomkring oss. De tio-elva milen tar två timmar att köra från Sonora. Vi kan konstatera det, eftersom det nästan på minuten tog lika lång tid denna morgon som föregående. Vi tar oss några minuter att köpa fika i Village Store innan vi svidar om till vandringskostymen. Kängor, funktionskläder och så åker Lowepro-säcken precis som vanligt upp på ryggen.

Två kilometer från parkeringen börjar leden och vi är, som vi trott, inte ensamma om att knalla den asfalterade gångvägen in på Mist Trail. När jag hör ordet ”vandringsled” tänker jag ändå på hur det ofta är hemma i Jämtland. Stigar och spänger genom skog och mark. Redan på turen till Glacier Point föregående dag reagerade vi på hur ”tillrättalagt” allt känns, men asfalt kanske är det som gäller för att kunna hålla ett rimligt skick på lederna med tanke på belastningen de utsätts för. Plus tillgängligheten så klart, Yosemite känns välkomnande även för de som har någon funktionsvariation. Det är ju så klart guld!

Mist Trail

Det är lite som en ”walk in the park” så att säga. Och det är det ju faktiskt. Vi landar lite i lä medan vi går längs berget på vänsterhanden. På vår högra hand har vi ravinen, där det vanligtvis forsar smältvatten. Klippblocken ligger utspridda och torrlagda, flera passar på klättra på dem. Det gäller att passa på, säsongen tillåter det med tanke på vattennivån. Faktum är att Vernal Fall och Nevada Fall, som vi är på väg till, är de enda vattenfallen kring Yosemite Valley som faktiskt har vatten i sig under vår vistelse. Allt annat är torrlagt, i brist på smältvatten från bergstopparna.

När vi passerar första bron kommer vi också till ledens sista vattenutpost och besökarna rekommenderas att fylla på sina flaskor.

Vattendepå på Mist Trail

Nu börjar vi plocka höjdmeter och efter 150 sådana kommer vi till botten av Vernal Fall. En tunn strimma vatten faller ut från berget och i botten har det bildats en liten pool. Utifrån hur berget är format och färgat kan vi antyda att det forsar betydligt mer vatten här framåt april, maj och juni. Vi går av huvudleden och följer en stig närmare bergväggen och fallet, något som troligtvis bara är möjligt den här tiden på året.

Mist Trail och trapporVernal Fall, Yosemite

Vi travar vidare och kommer till en väldigt trång passage av Mist Trail som ska leda oss upp till toppen av Vernal Fall. Här blir vi ståendes för att möta tre-fyra skolklasser. Trapporna är helt fulla med ungdomar och vuxna som är på väg ner. Det blir en bra paus och vi passar på att dricka lite vatten. De steniga trappstegen bildar en brant lutning. Kuperat är bara förnamnet, såpass att GPS-klockan ständigt klagar på att den inte får satellitkontakt bland bergsknallar och höga granar.

På knappt 1600 meters höjd når vi toppen Vernal Fall, första fallet på Mist Trail. Emerald Pool är i det närmaste torrlagd men staket och skyltar varnar tydligt för eventuella idiotiska idéer. Varningarna är inte bara ”Don’t go there!” utan även med exempel från verkligheten, på personer som trotsat naturens krafter och som numera inte längre finns bland oss. Skrämmande på ett sätt, effektivt på ett annat. Får vi anta.

En bit upp längs Emerald sätter vi oss på ett klippblock och fikar. Vitt bröd med jordnötssmör och solen värmer skönt. Som en behaglig svensk sommardag. Jag tror inte att det är möjligt att ha bättre flyt med vädret. Perfekt, kort och gott.

Emerald Pool, Mist Trail

Påfyllda med energi fortsätter vi vandringen och snart skymtar vi Nevada Fall, som har nästan dubbel fallhöjd mot Vernal Fall (97 meter kontra 181 meter). Det är en liknande syn som möter oss, med bara ett par tunna strimmor av vatten som ramlar ut för stupet där uppe på 1850 meter.

Nevada Fall, Yosemite

Efter en ganska snäll period av leden börjar nu sträckans kanske mest krävande del. Den lättvandrade delen är slut och folksamlingarna har skingrats. Många verkar ha vänt vid Vernal men vi tuggar på. Trappsteg för trappsteg tar vi oss an de 200 höjdmetrarna vi har kvar.

Tre timmar och 7,5 kilometer från starten når vi toppen av Nevada Fall. Här slutar också Mist Trail och härifrån är valen flera. Antingen går det att fortsätta till Half Dome, som dock kräver sitt tillstånd om en har planer på att göra ett toppförsök. Eller varför inte Panorama Trail som går upp till Glacier Point, en rejäl rundtur med förmodligen fantastiska vyer när en kommer upp över klippväggarna.

Vi stannar en stund och tar lite blodsockerhöjande. Flera har trotsat avspärrningar och staket, några står precis vid klippkanten. Andra sitter och badar fötterna i den lilla strimma av forsande vatten som finns. Det är, i ärlighetens namn, inga större vattenmängder att prata om så vi tar oss också till andra sidan staketet för vår fikastund, på behagligt avstånd från ångestframkallande 180-metersstup.

Vyerna är fantastiska. Hela dalgången vi vandrat upp ligger ett par-tre-fyra hundra meter nedanför oss medan Liberty Cap, granitberget precis bredvid, reser sig upp till 2156 meter över havet. Bara några meter bort kastar sig vattnet ut över kanten för att landa knappt tvåhundra meter ner.

Liberty Cap, Yosemite Toppen av Nevada Fall

I den helt rätta miljön passar jag på att skriva vykorten hem, innan det är dags att packa ihop sig själv och börja vandringen tillbaka. Idag blir det vare sig Half Dome eller Panorama Trail utan vi tar sikte på John Muir Trail och kortaste vägen till bilen. Efter gårdagens erfarenheter med mörkervandring så känner vi att det är enklare att vara ute i god tid innan mörkret lägger sig.

En kort stund efter att vi lämnat toppen av Nevada Fall får vi möjligheten att titta tillbaka på fallet när det kastar sig ut för klipporna. Perspektivet är fantastiskt, med små pyttemänniskor som står på toppen och verkligen ger ett sken av hur högt det är. Västerut skymtar vi Glacier Point och de klippor vi vandrade runt på igår.

Nevada Fall i YosemiteJohn Muir Trail

På vägen ner får vi sällskap av en svensk kvinna och faktiskt en av få svenska röster vi hör överhuvudtaget under våra dagar i Yosemite National Park. Hon är bosatt i San Diego och är här med en väninna över helgen. Och så har hon bekanta i Östersund och var där senast i april. Ja men ni vet, världen är stor men ibland krymper den ner till en ö i Jämtland. Som om alla vet var det är någonstans.

Meter för meter, minut för minut. Vi jobbar oss ner och det kan låta som den enklaste biten på hela vandringen. Emellanåt känns det som tvärtom. På en timme gör vi 450 höjdmeter neråt. Knän och fötter börjar göra sig påminda. Svetten rinner längs ryggen och energin sipprar ut i rask takt.

Mist Trail

Sex timmar efter starten på parkeringen är vi åter vid bilen. Sista kilometrarna med samma mängd människor som början i början. Flera som likt oss är på väg tillbaka. Andra som är på väg ut längs Mist Trail. Själva svidar vi om. Att skifta från vandringskängor till skönare skor är återigen en fantastisk känsla. Vi rullar för andra och sista gången ut ur Yosemite och ser El Capitan resa sig upp.

Byte av kängor

Yosemite Valley

Solen är fortfarande uppe och lägger sitt ljus över Yosemite Valley. Trots Mist Trail och 16 kilometers vandring den här dagen, plus 27 kilometer dagen innan, är vi inte riktigt klara. Den kanske mest kända platsen i hela nationalparken har vi kvar. Men Tunnel View får bli ett eget blogginlägg.

11 KOMMENTARER

  1. Jag föredrar nog mer ensliga vandringar. Att möta tre skolklasser skulle få mig på dåligt humör, men det verkar ju som att det tunnade ut med folk och var vääääldigt vackert!

  2. Jag håller med dig Åsa, det förtar en del av känslan med allt folk sådär mitt ute i smeten. Kände oss ganska väl förberedda på det dock så chocken uteblev. Och allt det vackra vägde lätt upp! 🙂

  3. Lika vackert som vanligt! Jag gillar faktiskt den sista bilden mest. Typisk bild som jag skulle ta, haha 🙂
    Kan inte förstå alla de som trotsar avspärrningar och går lite för nära kanten. Fy fasen. Eller är det bara jag som är rädd för att typ halka och dö?

  4. Jag känner nästan suget och småsvidig mjölksyra i benen när jag läser 🙂 Jag borde liksom ha vant mig men branta vandringsleder är så galet jobbiga och ja jag är antagligen rätt klen 😉 Det brukar dock löna sig med fina vyer när man väl kommer upp, så även för er denna gången!
    Mvh En som är lite mintgrön av avund 😉

  5. Linnea, du har ju alper på inte allt för långt avstånd. De är ju också väldans magnifika och ett ställe där jag personligen inte ens satt min fot nästan, mer än åkt bil rakt igenom. 🙂

SKICKA KOMMENTAR