När vi entrade maj för några veckor sedan var planen inför Göteborgsvarvet på lördag glasklar. Jag tänkte flera löppass per vecka, både intervaller på en mil och även längre pass på drygt två mil. Köra hela vägen in i kaklet med ett genrep i söndags som sista utpost, för att sedan vila mig i form de sista dagarna.

Jag entrade maj och däckade i en förkylning. Tack för kaffet.

Det blev en 37-årig snorunge av mig. Som med rasslig hals och rinnande näsa jobbade hemma två dagar för att slippa smitta kollegorna. Som ställde in träningspassen på löpande (no pun intended) band. Som kände hur den där sista uppladdningen gick precis åt motsatt håll. 

Å andra sidan. Det var bättre att skiten kom då än den här veckan.

Nu är förkylningen äntligen utfasad efter två veckor och jag höll till och med några dagar extra på det första löppasset post-förkylning. I söndags blev det av, drygt en mil i lugnt tempo och igår hade jag mitt så kallade genrep. Två och en halv tänkta mil blev istället 15 slitsamma, långsamma och tunga kilometrar. 

Kondisen är det nog egentligen inget fel på, jag var knappt andfådd är jag kom hem igår. Benen var dock helt färdiga efter söndagens mil och två veckors förkylning. Det är inte ofta som jag tar kortaste möjliga väg hem och ”ger upp”.

Det var som att släpa runt på januarikroppen. I maj. Ridån.

Dagsformen inför lördagen kunde alltså varit bättre. Men också betydligt sämre. Något personbästa har jag dock svårt att se även om det naturligtvis en bra dag kan gå bra. Jag ska suga lite på karamellen och ladda ordentligt de sista dagarna, så återkommer jag på lördag med vad jag sätter upp för mer specifika mål.

Men jag lovar, målet kommer bli något mer än att bara ”ta mig runt”. Det är det alltid.

Alltid.

4 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR