Vandra Blanktjärnsrundan – i fjällen med joggingskorna

En av Jämtlands mest klassiska kortare vandringsleder var länge okryssad på min att-göra-lista. Vålådalen har jag ju i och för sig besökt flera gånger men då har det blivit vandring till Kyrkstenen, midsommar och grillning vid Nulltjärn och Vita Renen i Edsåsdalen. Den här gången, i lördags, hade vi packat ner träningskläderna för att göra de 12 kilometerna som Blanktjärnsrundan är.

En av Östersunds största fördelar, förutom att stan ligger vackert vid Storsjön, är onekligen närheten till fjällen. Det räcker ju faktiskt att åka ut på Frösön för att kunna beskåda de här magnifika skapelserna som breder ut sig i väster. Eller ja, det går faktiskt att se bergen från stan också. Jag vänjer mig aldrig vid det.

Tolv mil är det till Vålådalens fjällstation från Östersund så det tar drygt en timme att köra. Sedan är man i naturen. Tyst från stora bilvägar, med milsvida vyer och långväga vandringsleder rakt framför fötterna. Vi parkerade bilen, bytte om och började vår uppvärmning där Blanktjärnsrundan startar.

Blänktjärnsrundan motsols

Vi valde högervarv, det vill säga motsols, och efter ungefär två kilometer kommer ett vindskydd. Med utsikt. Vålån slingrar sig genom landskapet genom sin meanderformation och i bakgrunden breder kalfjället ut sig. Det är så vackert att jag fortfarande suttit där om jag haft tält och mat med mig. Och semester.

Rundan fortsätter med förhållandevis kuperad terräng. Barnvagnar gör sig icke besvär, eventuellt att man tar sig runt med cykel. Eller ja, man tar sig runt med cykel men det är inte helt enkelt på alla ställen. Stenar, både stora och små, skjuter upp ur marken och som löpare blir det mycket parerande i spåret. Tekniskt och roligt!

På ett ställe fanns det en trappa så vi passade givetvis på att köra lite trappträning. Lagom lång, bra längd mellan stegen och kanske lite lätt oväntat att hitta den så här ute på rundan. 

Blanktjärnarnas gröna vatten

Efter ungefär sex kilometer, halvvägs in på Blanktjärnsrundan, dök så själva Blanktjärnarna upp. Det var lite som att vi hade parkerat i Vålådalen och joggat oss ner till Zanzibar och dess turkosa vatten. En ganska barock känsla att se det här mitt ute i fjällvärlden. Men vackert är det. Vackert som få andra ställen i närheten.

Jadu, landskapet. Det här har du gjort helt gudomligt bra! Det finns så många guldkorn i de här krokarna att man skulle behöva fyra-fem livstider för att uppleva dem alla på ett rättvist sätt. 

Blanktjärnsrundan fortsätter och under ett par kilometer har man de turkosa vattendragen precis nedanför fötterna medan man joggar eller vandrar upp och ner på stigarna. Tänk att, under en klarblå himmel och vindstilla sommardag, slå sig ner här och avnjuta en fika. Världsklass, kort och gott.

Spänger, myrar och en himla massa skog

Den sista halvmilen tillbaka till parkeringen går på stigar och på spänger, över myrar och genom skog. Vissa delar är mer kuperade än andra och löpningen är fortsatt teknisk. Det går faktiskt uppför en del också efter själva Blanktjärnarna innan det tillslut sluttar ner mot Vålådalens fjällstation och parkeringen.

12,5 kilometer efter att vi startade rundan är vi åter vid bilen. Vi kör ett snabbt ombyte och börjar tugga på våra medhavda mackor. Broderskeppet bjussar på lite bullar och vi summerar en riktigt trevlig joggingtur, som emellanåt blev lite avhuggen med många fotostopp och att få ta in miljön så klart.

Egentligen är det helt galet att det bara är tolv mil hit. Tolv mil till öde natur och fjällvärld. Tolv mil!

Eftersom vi hade noll tider att passa så stannade vi till längs Vålån på hemvägen och spanade in Vålåforsen. Jag har åkt förbi här flera gånger men aldrig tagit mig ro att stanna. Det gjorde vi här och det var ju ett riktigt fint vattenfall som dånade nedanför oss. Rätt tid på året också, med mycket smältvatten.

Och så råkade jag hamna på bild.

Fler leder kring Blanktjärnsrundan

Så var Blanktjärnsrundan avklarad och hit vill jag åka igen, men då med vandringskängor, mat och kanske rentav med tält. Det finns också flera andra leder att upptäcka, Vålåfallet nås i anslutning till den här rundan så den turen borde hinnas med i samma sväng.

Från parkeringen vid Vålådalens fjällstation är det ”bara” 22 kilometer tur och retur till Issjödalen och Pyramiderna vilket kan ses som en dagstur. Det är också 14 kilometer enkel väg till både Lunndörrsstugan och Stensdalsstugan så har man bra tempo hinner man dit och tillbaka på en dag, även om rekommendationen är att kalkylera dessa på minst två dagar.

På Vålådalens webb går det att läsa mer om vandringsleder i Vålådalen, det finns massor av möjligheter! Nu ska jag planera ett juli-besök hit och ta med mina föräldrar på rundan, jag har en känsla av att de kommer uppskatta den här delen av Jämtland.

13 KOMMENTARER

    • Ja Lisa, det är så lyxigt att jag knappt fattat det själv. Har ju varit i krokarna och gjort flera vandringar. Och så den här bara låg där och väntade. Märkligt fint.

    • Det är ett ordentligt högt betyg Johannes, av det jag sprungit är jag nästan benägen att hålla med! Möjligtvis i tät konkurrens med Stanley Park i Vancouver. 🙂

    • Eva, då finns det goda skäl att åka tillbaka. Plus att det i så fall står en kanna kaffe redo i Skärgår’n! Vi har mycket att prata om (läs: Kanada)! 😉

  1. Vad fint det ser ut. Få saker ger mig sådant lugn som den svenska naturen, oavsett var det är. Dessutom är skogen i norra delarna av Sverige så himla vacker. Den där tystnaden där allt som hörs är någon bofink, en älv med vattnet som forsar någon kilometer bort och en vindpust genom träden. Oslagbart!

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.