Ørjan ger kajaken en lätt skjuts ut från den steniga stranden och ljudlöst glider vi ut i Adventfjordens kalla saltvatten. På andra sidan, där en annan stenig strand tar vid, reser sig Hiortfjellet och Adventtoppen upp i molnen. Det är dit upp på bergen vi ska, under vår första heldag på Svalbard. Från havsnivå till 800 meter.

Klockan har precis passerat halv tio på förmiddagen, vindarna är måttliga och temperaturen har orkat sig upp på runt fem-sex plusgrader. Svalbard levererat ett midsommarväder ungefär som det vi förväntat oss. På Svalbard växer inget som är högre än en decimeter och de karga landskapen med sina speciella bergsformationer breder ut sig runtomkring oss, där vi sitter i vår tvåmanskajak. Torrdräkt och paddling håller oss varma men mössan är obligatorisk på huvudet.

Det här är första gången jag är ute på mer öppet vatten i en kajak. Våra guider Ørjan och Jasper har gett hela gruppen tydliga instruktioner både kring torrdräkt, hur man sitter i kajaken och vad som händer om man går runt. Just här i början försöker jag få kläm på rätt tempo i paddlingen. Ibland stannar jag upp mitt i paddlingen, till Marias förtret bakom mig. Allt jag vill är att inhalera stunden men ja, paddlar vi inte tar vi oss ju inte över till andra sidan heller.

Kajakpaddling över Adventfjorden

Efter en halvtimme och fem minuter tar vi sats upp på stranden på andra sidan fjorden. Ytterligare en stund senare har vi fått av oss torrdräkter och tagit på oss våra mer ordinarie vandringskläder. Meindl-kängor på fötterna, regnjackan på överkroppen och min Sylarna-mössa på huvudet. Runt halsen hänger kameran precis som vanligt.

Efter fem minuters vandring är jag redan hundra meter efter gruppen. Men jag har dem i kamerasökaren. Precis som vanligt. Etappen upp i bergen har börjat.

Hike upp mot HiortfjelletMaria vid foten av Hiortfjellet

Jag vet inte riktigt vad det är med mig och karga landskap. Det ligger en mystik över dem som jag inte riktigt kan ta in, som jag inte riktigt kan förstå. Hur något öde och kallt kan locka fram så många känslor. Jag kan beskåda landskapen så länge, så länge.

Flera gånger vänder jag mig 360 grader och följer landskapet som omger mig. De säregna topparna, Adventfjorden som försvinner in bland bergen, Longyearbyen på andra sidan vattnet och Spitsbergens norra delar långt där borta på andra sidan Isfjorden.

Dryden blickar mot Longyearbyen
Foto: M. Carlsson

Vandringen med gruppen fortsätter upp bland stenar och små snötäcken. Här och var skymtar vi rester från flydda tider av kolbrytning, allt medan gruppmedlemmarna bekantar sig med varandra. Vi är från alla världens hörn. Sverige, Norge, Frankrike, Belgien, San Francisco.

Och Melbourne. Ross och Ramona har verkligen åkt till andra sidan jorden för det här äventyret och spenderar sin femte dag på breddgraderna med en elva timmars vandring på Svalbard. Jag antar att det här är en kontrastrik strapats för dem. Och de gillar vad de ser. Vi gillar vad vi ser. Alla gillar vad de ser.

Solen skiner. Regnet faller. Molnen på topparna rör sig emellanåt i rask takt. Så kommer snöfallet. Det är lite som midsommar hemma i Jämtland.

Snöfall på midsommarvandringen

Efter en kort paus, där Ørjan har en tio minuter lång monolog om myskoxens vara och icke vara på Svalbard, kämpar vi oss vidare uppförs. Ett ganska svårt och stenigt parti med lösa stenblick passeras men sedan är det värsta gjort. Lunch med utsikt intas och vi får nu också chansen att välja vilken topp som ska besegras.

Hiortfjellet är det planenliga målet för dagen men väderläget är inte optimalt för den turen. Granntoppen, den något lägre men spetsigare Adventtoppen, har aningens bättre väderlek och gruppen är helt enig när vi bestämmer oss för att ta den sistnämnda.

Miljön blir allt mer alpin med inslag av enklare klättring. Även underlaget börjar bli allt mer varierande där de lösa stenblocken allt oftare täcks med snö. Ändå har vi ganska lite snö hos oss jämfört med de norra topparna av Spitsbergen på andra sidan Isfjorden, fyra-fem mil fågelvägen västerut.

Spitsbergen, Svalbard Bergsbestigning på Svalbard Bergsbestigning på SvalbardSnöklättring

Fem timmar efter att kajaken gled ut i vattnet står vi på Adventtoppens skarpa kam, 800 meter ovanför havsytan, och blickar ut över den magnifika natur som Svalbard ger oss. Longyearbyen ligger långt där nere, precis som flygplatsen och kryssningsfartyget som ankrat i hamnen.

Toppen är lite olik många av de andra topparna i området, som mer har formen av platåberg. Personligen föredrar jag de här spetsigare bergen som är av lite mer dramatisk natur och som ger den där 360-gradersvyn därifrån jag står. Känslan är fantastisk och jag kan fortfarande inte riktigt ta in att jag är där jag är. På Svalbard.

Adventtoppen, Svalbard

Dryden på Adventtoppen
Foto: M. Carlsson

Det blir en stunds fotograferande av alla på toppen. Vi firar också Ramona, som dagen till ära fyller år och har fått det här äventyret i födelsedagspresent. Sedan börjar nedfärden. Samma väg som vi vandrat och klättrat upp. Över och snötäckta klippor och porösa bergsmassiv.

Här någonstans kommer dagens olycka. Ross, vår vän från Melbourne, faller. Han skadar sig illa i handen och det visar sig, när vi träffar dem senare på kvällen, att ett ben i handen är brutet. De fyra återstående veckorna av deras semester får han gå med gips. Det kunde varit roligare. Men det kunde varit värre. 

Eller som han själv konstaterade; ett tråkigt slut på en helt fantastisk dag.

Nedstigning från Adventtoppen

På vissa ställen avstår vi promenaden till fots och sätter oss på ändan. Och åker ner. Det blir dagens lekstuga och minnen från barndomens snölekar gör sig snabbt påminda. Då var det med bostadsområdets husfasader som låg i horisonten. Den här dagen är det Spitsbergens vassa toppar i nordväst och det iskalla havet som skymtar där borta. 

Nedstigning från AdventtoppenUtsikt från Adventtoppen

Höjdmeter på höjdmeter tappar vi på vägen mot torrdräkter och kajaker. Vi vandrar förbi renar som i sitt stilla mak gör vad vad de brukar göra. Själv är vi en skock med äventyrssuktande turister är på väg tillbaka från en nio timmar lång strapats i de karga fjällen.

Efter regn och snö är fötterna blöta och kalla men än återstår paddlingen över Adventfjordens lugna vatten. Morgonens vindar har avtagit och det blir en behaglig färd i de lugnaste av vatten, medan Longyearbyens hus växer sig allt större. 

Svalbard Paddla kajak på SvalbardPaddla kajak på Svalbard

Vi drar upp kajakerna på land och runtomkring oss har byborna samlats nere vid vattnet. En stor brasa är tänd och det är midsommarfirande även på Svalbard. Fast det påminner mer om påskfirande när jag var liten. Eller kanske valborgsfirandet i Jämtland. Men det är slutet på juni och de ljusa nätterna firas som de förtjänar. 

Elva timmar tog det, nästan på minuten, från det att vi träffades tidigare på morgonen tills det vi tackade varandra för en salig dag och sa hejdå. För mig och oss är det här är ytterligare ett i raden av sätt att fira en midsommarhelg på. Från västkustens bryggor med sill, nubbe och midsommarstång till ungefär det närmaste Nordpolen man kommer utan att faktiskt vara där. Jag är ingen person av traditioner men det här skulle jag kunna göra nästa midsommar. Och midsommar efter det.

Och efter det.

Om kajakturen och toppbestigningen på Svalbard

Vi gjorde turen Hiortfjellet – en arktisk utfordring – kajakk og topptur, som arrangerades av Svalbard Wildlife Expeditions. Vi besteg dock Adventtoppen utifrån rådande väderförhållanden. Dagsturen, som förhandbokas, körs från juni till september och kostar cirka 1500 norska kronor. Räkna med en heldag om 11 timmar och anpassa kläder och skor efter tema fjällvandring och fjällväder.

Med på turen följer två guider och det tillhandahålls kajak med utrustning, lunch, varm dryck samt enklare förtäring längs vägen. Tempot är ganska lågt men det är många höjdmeter som ska göras, jag rekommenderar därför hyfsad kondition.

22 KOMMENTARER

  1. Otroligt magiska bilder, vilket landskap! Jag lockas också av det där karga, hårda landskapet – tycker det är snyggt och mäktigt! Nog för att min midsommar var bra och det var härligt att gå i solen och plocka blommor men det där hade ju inte varit fy skam det heller 😉

    Jag hade ju också hamnat efter gruppen dock, både under paddling och vandring för man m å s t e ju fota a l l t ?!

    • Tack Rania! 🙂 Ja, det där karga alltså. Mäktigt. Och vetskapen om det vilda nästan orörda som finns bortanför allt man ser. Nästan lite svårt att ta in. Men… nästa midsommar då? Eller början på mars, för lite vinter? 🙂

    • Ah, mars! Det står verkligen på att-göra-listan. Blev starkt rekommenderade det av flera personer nu när vi var uppe, en av de bättre tiderna på året tydligen!

  2. Fantastiska bilder! Men hur var det i Longyearbyen; såg det ut som sommar? Minns jag såg superfina planscher då jag var på Svalbard med grönt gräs och lila och gula blommor. Vill uppleva den planchen…

    • Nja, det var inte så mycket sommar i Longyearbyen. Kan nog mer liknas som februari i Stockholm eller mars/april i Jämtland. Såg några blommor på fjällvandringen men de var försvinnande få och små.

    • Joakim. Då är det dags att övervinna latheten och ta en riktigt fin tur. Har svårt att se att du skulle ångra dig. Inte efteråt i alla fall när du återigen har torra strumpor och mysbrallorna på. 😉

    • Tack Daniela! När du paddlar kajaken får du torrdräkt så du blir inte ens blöt. Möjligtvis lite kyligare om vattnet är svinkallt men förmodligen inte ens det. 🙂 Just do it!

  3. Oj, vilket äventyr och vilken upplevelse! Det var verkligen intressant att läsa om detta. Jag förstår att det måste ha varit helt magiskt med dessa vyer, att se dem i verkligheten när de är så fina på bild.

    Sån otur med olyckan. Fick han flygas till sjukhus eller fanns det hjälp på nära håll?

SKICKA KOMMENTAR