Vissa gör det inte alls. Andra nöjer sig med en gång. Jag hade tre heldagar i Kotor och gjorde vandringen upp till St John’s-fortet både en gång, två gånger och tre gånger. Inte enbart för att jag fick batteritorsk på systemkameran första vändan utan helt enkelt för att det var ett fantastiskt bra sätt att få lite fysisk aktivitet, låta svetten rinna och se Kotorbukten från sin rätta sida. Och så älskar jag vyer!

Första eftermiddagen i Kotor bestämmer vi oss för att alla fyra, två vuxna och två barn, gå upp till fortet på toppen av berget. Längs bergväggen ovanför oss kunde vi skymta Church of Our Lady of Remedy och ytterligare en bra bit upp en flaggstång, vid själva fortet. Entrén till leden upp ligger vid gamla stans norra port och dessutom bara ett stenkast från vårt eget boende. Det enda som krävs är egentligen en €3 för entrén, att vara laddad med vatten och att förbereda sig på 1300-ish trappsteg innan man når själva fortet.

Och att ladda kamerabatteriet.

Jag kan tycka att jag borde veta det. Men tydligen inte. Vi fortsatte hur som helst turen och för min del med två kilo onödig kamerautrustning på ryggen. Med tjejerna (10 och 13) gjorde vi diverse avstickare in i de gamla ruinerna på vägen upp, tog några extrastopp och fyllde på med vatten. Ja, jo. Det förekom protester men vi kämpade oss upp och fick se stan från en lite annan vinkel än tidigare.

Den här lördagsturen tog en och en halv timme till toppen och ytterligare drygt en timme ner, alla nöjda och glada men med sådär lagom blodsockernivå att middagen senare satt som ett smäck.

Hike upp till St JohnsGamla stan i Kotor

På söndagens eftermiddag gjorde jag om den. Själv. Med fulladdat batteri i systemkameran, ryggsäcken i släptåg, två kilo helt och hållet användbar kamerautrustning. Och med aningens högre tempo. Det blev en rask promenad. Efter bara 35 minuter, inklusive fotostopp, stod jag uppe vid St John’s och blickade ut över Kotorbuktens skymning och njöt så mycket jag kunde. 

Den färgade himlen. Kryssningsfartyget som låg ankrat. Bergen i fjärran med sina skiftande kontraster. Svetten som rann i pannan och längsryggraden. Och egentid. Jag var helt själv för en stund. Förutom en vilsen japan och kvinnan som sålde kalla drycker. I övrigt. Helt själv.

Kryssningsfartyg i Kotor Toppen! Ryggsäcken hängde med hela vägen upp till toppen Bergens fina kuliss i Montenegro

Måndag. Sista eftermiddagen i Kotor och det blev ett hattrick. Jag och Maria stack själva ut och drog upp ett tempo ännu högre än tidigare. Utan ryggsäck och med en varsin vattenflaska i handen nådde vi toppen på bara 24 minuter, trots 32°C-någonting.

Alltså. Det är galet svårt, det där med att låta bli att se sig omkring. Jag hade fortfarande stått där uppe och tittat ut om det inte vore för att det fanns andra planer för den här resan. Den här gången landade vi i lägenheten efter inte ens en timme och det var mer som ett träningspass än en turisttur. Nöjda? Mycket!

Utsikt över gamla stan i Kotor Marina i Kotor Solnedgång över Kotor Vägen upp till St Johns

Tre eftermiddagar. Tre toppturer. Plus löppasset jag fick till första morgonen innan frukost. Det blev några fina och aktiva dagar i den här stan, som verkligen bjöd på både turiststråk och träningspass. Lagom tempo i värmen och skönt att känna träningsvärken även på resande fot.

Precis som det ska vara.

Tips om du ska göra St Johns-fortet i Kotor

  • Det kostar €3 att gå leden och det betalas kontant vid entrén.
  • Förbered dig med vatten, om det är varma temperaturer. Vi klämde nästan fem liter på fyra personer på första turen upp. Plus varsin cola på toppen.
  • Var försiktig längs vägen, det är välvandrade och ganska hala stenar på sina håll och även om det finns trappor är de bara breda nog för en person åt gången.
  • Det krävs inga speciella skor. Jag körde sandaler och det fungerade utmärkt.
  • Ta dig tiden att njuta av omgivningarna.
  • Ladda batterierna till dina prylar. Allra helst kameran…

12 KOMMENTARER

    • Haha men vad tusan?! Liten värld men jag vet att jag släppte förbi mig en svensk (skånsk) familj på nervägen på söndagen. De stod tålmodigt och väntade för att inte gå i vägen när jag fotade en av bilderna! Kul att du hittade hit, emolis! 😀

      • Ja vad är oddsen för att du lyckas fotografera en svensk (ja… skånsk) familj som dessutom läser din blogg 🙂 Måste också säga att det är bra jobbat att gå upp där tre gånger, vi var helt utmattade efter en gång, kanske inte så mycket för trapporna som för värmen. Men vackert var det!

    • Haha, min DSLR är lite knäpp sedan något år tillbaka. Sitter batteriet i huset och huset är avstängt dras batteriet ur på tre-fyra dagar om jag inte använder det. När jag sätter i batteriet i huset efter laddning kan kamera och batteri in kommunicera men ändå är det i såpass gott skick att jag utan problem kan bränna av 1000+ exponeringar på varje laddning. Och då är det ett originalbatteri från när jag köpte allt i december 2009.

SKICKA KOMMENTAR