Ett av sommarens stora mål var att ta tag i det här med träning. Primärt löpning, som varit min stora akilleshäl (no pun intended…) under sommarmånader med semester, brist på rutiner och noll träningsinspiration. Så, på min bucketlist som jag skrev i slutet på maj stod löpning med och målet var att rasta löparskorna minst två mil i veckan under juni, juli och augusti.

Två mil. En knapp halvmara i veckan. Två milpass på sju dagar. Från 1 juni till 31 augusti. Det är ju ingenting om man ska träna inför just halvmara eller Lidingölopp. Fast för andra är det skitlångt. Som kanske avskyr löpning eller, som mig, har svårt att skrida till verket när sommarledighetens alla ”måsten” pockar på uppmärksamhet. Med andra ord. En lagom nivå. Utmanande men inte ouppnåelig.

Rivstart den 1 juni

Jag rivstartade minst sagt och den 1 juni sprang jag Spring en mil – vinn en bil i Östersund. På, mig veterligen, personbästa. Jag springer sällan tävlingar på en mil men jag kan heller inte komma på att jag gjort 10 kilometer så fort som 45:48. Nivån därmed satt.

Spring en mil - vinn en bil i Östersund

Jag fortsatte med träning och tävling. Veckan med St. Olavsloppet blev det tre löppass och totalt 32 kilometer medan jag ett par veckor senare bara skramlade ihop drygt 12. Jag hittade några nya vägar i stan, pusslade ihop bra rutter som går att både korta ner och förlänga utifrån behov och känsla och upptäckte Blanktjärnsrundan. Att springa hem från golfklubben på Frösön är helt galet vackert. Under vår roadtrip på Balkan fick jag ihop tre pass, fast när det är 35-37°C varmt blir det mest turisttempo. Det gör å andra sidan inget alls för jag springer gärna och njuter med vyer som dessa.

Vyerna på Supetar

Sprang jag i mål?

Ja, det gjorde jag! Den 30 augusti. I onsdags alltså. En dag innan deadline. Lagom tidsoptimistiskt. Det gjorde också att jag kunde defilera i mål på torsdagen. Jag upptäckte nämligen, när jag klarat sommarens mål, att jag hade 17 ynka kilometer kvar för att nå 300 kilometer (30 mil!) på hela sommaren. Och gjorde jag ändå dessa 17 så kunde jag lika gärna göra fem kilometer till och nå fem mil på hela sista veckan.

Så blev det också. Sommarens sista löppass blev 22,36 kilometer och på fyra dagar sprang jag 51 kilometer. Om jag var mör i fredags? Typ.

Run Dryden, run!

Lite statistik då

Från dessa 14 veckor av löpning noterar jag…

  • …totalt 26 löppass (knappt två i veckan).
  • …en vecka med ingen löpning alls.
  • …fem veckor under 20 kilometer.
  • …tre veckor med 30+ kilometer.
  • …en vecka med 50+ kilometer!
  • …snitt på 11,74 kilometer per pass.
  • …snitt på 21,8 kilometer per vecka.
  • …total sträcka på 305,3 kilometer. Som att springa från Östersund till Mora, Göteborg till Trelleborg eller Jönköping till Stockholm.

Vad kan jag då konstatera av allt det här? Att det där med att sätta upp mål är bra skit. Att outa dem är också bra, så en får lite pepp längs vägen både privat men också i Facebook-grupper med likasinnade och Instastories. Ska. Ej. Underskattas.

Jag noterar också att jag är snabbare nu än i juni, eftersom jag utan vidare kan dra ut och göra milen på under 47 om jag vill. Släng på att formen känns god och att jag nu har en fin grund att stå på inför höstens träning. Vid den här tiden tidigare år har jag fått börja om. Känslan av att slippa det i år är faktiskt magnifik!

Så här avslutningsvis kastar jag in lite löparskor-ögonblick från sommaren som gått. Från fjällen. Från Norge. Från lunchlöpning. Från Kroatien. Ljuvliga minnen. Svettiga minnen. Kalla minnen. Varma minnen.

Och just det. Jag har fixat en belöning till mig själv, som tack för en grymt bra träningssommar. Har ni hängt på Instastories de senaste dagarna så vet ni. Annars får ni hållas några dagar till…

Trappträning under BlanktjärnsrundanSt Olavsloppet Milen på 47 minuterDryden på SupetarLöpning i Split

12 KOMMENTARER

  1. alltså grymt! Kul för dig, sitter här bitter och har inte klarat nåt mål fast jag rev bort exakt alla för att bara ha kvar ”springa en gång i veckan” och ÄNDÅ blir jag skadad och tänker tankar som ”ska fan aldrig sätta nåt mål igen”. Men semesterlöpning är ju det bästa! Inte så ofta eller snabbt, men bara för att en kan liksom, det gillar jag. Sjukt avis att du förbättrat miltiden bara sådär, vill också. Säg att det är nån slags återhämtningspuls som visas på klockan och inte snittet för en mil på 47? Sorry för löparnördning, har ett gravt uppdämt behov av att få sammanställa löpstatistik jag med…

    • Haha, det är återhämtningspulsen. Kollade snittet på passet nu men upptäckte att jag hade problem med pulsbandet då. Det hade åkt ner på magen och jag fick det inte att sitta uppe medan jag sprang. Hade snittpuls på 220 enligt Garmin. Det stämmer inte heller kan jag säga. 😉

      Tråkigt med skadan dock. Håller med, semesterlöpning är guld och då går det vare sig fort eller hela tiden. På mina sightseeing-rundor kan jag stanna och fota utan att vara rädd för att tappa vare sig tid eller tempo. I Split blev jag inte direkt kall heller… 🙂

      Och sist av allt – det är helt okej. Löpnördigheten ska växa och frodas! 😀

  2. Snyggt att sätta målet! 👍 Löpning är inget för mig, promenader är mer min grej. För egen del så är jag rätt nöjd med att klarat av nära 40 mils promenerande på mina 6 veckor ledighet istället, absoluta merparten utav de dessutom skjutandes på en barnvagn! 🙂

  3. Bra jobbat! Jag skyller på värmen. Inte så lätt att springa när det är så jäkla varmt hela tiden!
    Förra sommaren hade jag ett mål på fem mil i veckan, men då fick jag åka rullgrillor och cykla också. Det klarade jag har jag för mig, och om jag inte gjorde det så var det för värmen.

SKICKA KOMMENTAR