Efter en start på dagen som varit allt annat än lyckad (bråk i baksätet, besvikelse över Blagaj och allmänt dassigt väder) rullar vi vidare mot nästa hajpade plats. Mellan Mostar och Split, som är rutten för dagen, ligger de så på bild gudomligt vackra vattenfallen i Kravice. Eftersom platsen ändå ligger längs färdvägen har vi all anledning att stanna.

En gigantisk parkering breder ut sig när vi efter en dryg timmes körande från Blagaj och Mostar anländer Kravice. Skyltningen är dålig och köerna till entrén växer på en sekund när en busslast hinner precis före oss. Det är inte bara bland de yngre förmågorna i sällskapet som otåligheten börjar sprida sig, samtidigt som blodsockernivån i var persons kropp sjunker. 

Efter att inte riktigt ha förstått hur saker och ting hänger ihop med parkering och entréavgifter är vi plötsligt innanför bommen, en bom som en elefant obemärkt hade kunnat passera. Det är inte bara på himlen ovanför oss som orosmolnen hopat sig. Även jag själv drabbas av ett inre oväder när bit för bit från min vackert romantiserade tavla jag målat faller bort. Där gröna vattenfall forsar ner i en lagun med kristallklart vatten och omgivningen är lika lummig som en regnskog på Borneo (som jag också har en romantiserad bild av…). Och en blå himmel.

Nu handlar det mest om att hålla masken och inte sprida mitt personliga oväder till de andra i sällskapet. En utmaning om något.

Vattenfallen i Kravice Vattenfallen i Kravice Vattenfallen i Kravice

Jag har varit på platser som inte är i närheten så vackra som Kravice. För här är fint. Ändå är besvikelsen stor när vi tillslut, efter en stunds promenad på gångvägarna, tagit oss ner till botten av lagunen.

Det som hänger ovanför våra huvuden är förvisso lummiga trädkronor men antalet restaurangparasoller är förmodligen lika många. Folk klättrar längs bergens väggar får att få sin del av vattenfallen och i lagunen bekymrar man sig föga om regndropparna som börjat ramla ner från himlen. En bit bort skymtar vi A1:an, den höga motorvägsbron som skär genom landskapet.

Alltså, det är fullt här. Folk köar i mattälten. Förmodligen skräpmat. Jag tycker vi drar fort som fan och hittar något annat.

Mina ord till Maria möter inget direkt motstånd. Vi tar promenaden upp till bilen och rullar efter tjugo minuters besök bort från Kravice. Alla är vi besvikna på något.

Det har börjat spöregna och utanför bilen ser vi blixtar och hör dunder. Tillslut orkar vi inte leta mer. En oansenlig restaurang precis vid vägen får bli eftermiddagens sena lunchhak. Vi är de enda gästerna och sitter på uteserveringen under taket, medan trafiken susar förbi och regnet öser ner.

Jag kan inte komma på senaste gången jag på restaurang beställde en tallrik pasta med smält ost. Fantasin hos de andra tre i sällskapet är lika fattig men en stund senare sitter vi där och slevar i oss som om vi inte fått mat sedan förra veckan. Vår värd, förmodligen ägaren, känns en aning förbryllad. Varför väljer vi, turister och en mil från Kravice, just hans resturang? Ja, alltså. Det kan man ju faktiskt fråga sig.

Resturang Pasta med ost - vare sig mer eller mindre

Vi betalar våra €22, som hela kalaset för fyra personer går på. Som regel brukar man dricksa. Här är det tvärtom. Han rundar av till tjugan och är nästan på väg ut i gatan för att hejda trafiken när vi ska ut från parkeringsplatsen. Bara det gjorde att maten var värd sitt pris. Även om det var en tallrik pasta med smält ost. Äntligen en genuint vänlig själ. Äntligen något som höjde upplevelsen. På en oansenlig resturang. I närheten av Kravice.

När vi sträcker ut på motorvägen en stund senare har vi inget annat än Split som mål. Vi tänker förvisso köra kustvägar sista milen men det är onekligen skönt att få göra 130 och plocka några mil. På fantastiskt fina vägar. I fantastiskt fina landskap.

Motorväg i Kroatien

Efter att ha kört av motorvägen, med sikte på kustlinjen, passerar den 4,2 kilometer långa tunneln Sveti Ilija. Sedan skymtar vi äntligen Adriatiska havet igen. Vi har lämnat Bosniens oroliga väder bakom oss och kusten bjuder växlande molnighet och sagolika vyer. Vägen slingrar sig fram mellan städer och byar och tillslut kan jag inte hålla mig längre. 

Jag måste fota.

I den lilla byn Mimice hittar vi en ficka längs vägen och ställer oss en stund. Det känns lite som en belöning efter dagens besvikelser. Blagaj, Kravice, vädret. Ändå var det här vårt första regn efter åtta dagar på resande fot på Balkan. Så egentligen, vilka är vi att klaga? Vi har dessutom fått se hajpade platser med egna ögon och fått bilda oss egna uppfattningar. Det är också värt något. Även om det inte föll oss i smaken.

För det där med resande är inte alltid rosa skimmer, fluffiga moln och en cava i skymningen. Den vetskapen tar vi med oss på de sista milen in mot Split. Men den staden får bli ett annat inlägg.

4 KOMMENTARER

SKICKA KOMMENTAR