När jag var liten, typ från sex-sju till tolv-tretton, så sprang jag. Terräng. Mestadels. Förutom när jag sprang på fotbollsplaner och gjorde mål. Men rent löpmässigt var det terräng. Jag var med i SK Granan, klubben i Brålanda. Åkte längdskidor och sprang i elljusspåret utanför byn och uppe i Kroppefjälls djupa skogar. Sedan slutade jag med det och gick all in på fotboll.

Jag slutade med fotboll när jag var 18 och återgick till löpning. Men tiden var förändrad och jag blev asfaltsjunkie på heltid. Jag kan inte minnas att jag tog en meter i skogen på flera år, förutom någon enstaka grusväg lite här och där.

Jag knarkar fortfarande asfalt. Det är där jag tränat löpsteg, fått upp farten och ställt upp tolv gånger i Göteborgvarvet, för att nämna något. Skogslöpning, snåriga stigar, tusentals rötter och kuperad terräng har verkligen lyst med sin frånvaro, med några få undantag. Utan någon egentlig anledning, eftersom jag har terrängspår nästan rakt inpå husknuten.

Förra helgen, lagom jetlaggad efter Vancouver-resan, åkte vi ut till Bynäset utanför Östersund. En halvö som delvis är stängd på grund av militäraktivitet fram till 2005. Vi körde ett sjukilometerspass på stigarna längs vattnet. Lågt tempo. Lugnt och skönt.

Och det var som att hela barndomslöpningen plötsligt bara ramlade över mig igen.

Bynäset, vid Frösön, med Storsjön bredvid sig Bynäset, vid Frösön

Det är ju det här som är den roliga typen av löpning. Det tekniska. Att studsa fram mellan rötter och stenar. Som trots allt är långsammare än asfaltslöpning men som känns mycket mer fartfylld och underhållande. Med Bynäsets granar på ena handen och Storsjöns stilla vatten på den andra. Ingen biltrafik som korsar ens väg. Bara skogsstig och vidunderliga vyer och möjligtvis någon flanör eller cyklist som också njuter av naturen. 

Nej, jag kommer inte persa på milen här. Nej, jag kommer kanske inte öva på hållning och fotisättning på samma sätt som på asfalten. Men onekligen är det den mer underhållande löpningen och den kommer jag definitivt att sträva efter att få till fler gånger. Slingan är bara sju kilometer men jag kan ta den två varv. Eller tre om så krävs. Fyra rentav. Det gör mig ingenting.

Då spelar det ingen roll om det händelsevis skulle regna och snålblåsa kallt från Storsjön, som det gjorde i söndags. Jag kanske har återfunnit en gammal kärlek. Till de trixiga terrängspåren och att få studsa fram i skogen. Bara därför ska jag väl anmäla mig till Stockholm Halvmaraton då. 21 kilometer.

På asfalt.

Regndisigt på Bynäset

10 KOMMENTARER

  1. En gång gjorde jag det också, men jag är helt övertygad om att jag inte kommer att återuppleva den kärleken;) Numer blir det långa promenader istället och jag kan inte påstå att jag saknar löpningen – inte det minsta närmare bestämt! Men jag förstår om du älskar att springa utefter den vägen på bilderna. Det ser verkligen jättehärligt ut.

  2. Back on track! Bara stigar här nuförtiden, stigar och backar efter att ha nött asfalt med Runk-eepern 😉 länge. Det nöter på en. Jag är övertygad om att det är bättre att springa på stigar.

  3. Att springa i skog är ljuvligt, men jag är löjligt rädd för att snubbla över rötter och annat skogsbråte! Men som sagt, känslan att springa skog vs asfalt går inte att jämföra. Det händer något med mig i skogen! 🙂

    • Alltså. Björnfrossan har slagit mig också sedan en unge skymtades i krokarna för inte så länge sedan. Älgar kan väl också vara ganska otrevliga att stöta på ute i skogen, om de är på fel humör. Jag är å andra sidan inte så trevlig heller när jag är på fel humör. 😉

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här