Är folk nöjda? Tja, ett axplock ur ÖP:s artikelkommentater ger oss en liten fingervisning…

Vilken kompetensnivå bör man kunna kräva hos en person som sitter och räknar på projekt av den här digniteten? Lite bättre än så här borde man kunna i den positionen…eller?

Haha ja undra va dom har snålat på dårå. Då kommer de kosta 20miljoner nästa år när dom ska laga de som gått sönder pga av snålhet..

Att dom inte kan göra jobbet riktigt när dom ändå håller på..Löjligt..!!!

..då tycker jag att de kan byta ut lamporna som sitter på mitträcket!!!

Skrämmande okunnigt resonemang när de olika förklaringarna till felräkningarna radas upp.

Senast i går kväll åkte jag över bron ett antal gånger, även i kvällsbelysningen och det var riktigt läckert. Kanske kan vara så att den magnifika solnedgången gjorde sitt.

För några år sedan höjdes priset på skrivbart media (CD/DVD-skivor) och nu är man god väg igen att ta extrapengar per gigabyte som musikspelaren (mobilen, eller terminalen som den också kallas) rymmer. Det betyder straffavgift för dem som händelsevis råkar köpa en musikmobil och har den som just telefon som enda ändamål, likadant som man köpte DVD-skivor för att lägga backupen på av bildarkivet.

Så, ska vi inte ta och sluta tramsa med de här fånerierna (och några andra) nu?

Cirkulationsplatsen bortanför oss är äntligen färdig, så är också skyltningen. Hur man lyckas stava fel på en flera meter stor skylt, utan att korrläsa eller kontrollera dess korrekthet är för mig ett mysterium. Men kul var det.

Idag spikades förövrigt ett fotouppdrag som jag fiskat fram i veckan som gått. Om två veckor gäller det. Mer om det senare. Antar jag.

Det har varit en lång dag. Vi försökte upprätthålla tillvaron efter jobbet så gott det gick. Jag försökte träna bort den värsta irritationen men var fortfarande sned när jag tillslut landade i soffan hemma. Vi hamnade på SVT Play och Världens modernaste land. Sedan råkade jag klicka mig in i mitt filmarkiv, sedan råkade jag av en händelse starta VM-krönikan från 1994. Där satt jag, första kvällen utan VM och återupprättade gamla goda minnen med Brolin, Hagi, Baggio, Baresi och Schwarz. 77 minuters nöje och njutning. Varpå jag fick stryk i Alfapet av Madde.

En jävla pissdag. Jag skriver sällan det men idag tar jag ut en av få dagar på året där jag officiellt har en tvättäkta måndag. Det blir inte mer måndag än så här. Jävla skitdag. 49 minuter kvar av eländet. Jag ska vaka in tolvslaget i ren protest. I morgon är det en ny dag.

Då blir det krönikan från ’98. Morsning korsning.

Matchen är kanske inte helt jämn men inte långt ifrån när Villa plötsligt får göra sitt offsidemål. Givetvis otroligt svårt för den assisterande domaren att se från sin position och det var givetvis en förlåtande faktor i SVT-studion efteråt. En tia på att om det varit två andra lag hade det hela benämnts som en smärre domarskandal, man hade rabblat tusen och en fördelar med kameror och femton extradomare i målområdet. Men nu var det ju Spanien. Allt är förlåtet.

Efter Spaniens 1-0 handlade det mest om bollen. Den rullades. Och rullades. Och rullades. Lite i sidled. Lite hemma i backlinjen. Lite mer sidled. Kanske någon uppstickare på en mötande forward. Som givetvis la hem bollen igen och så började man om. Det var så jävla tråkig fotboll så jag höll på att somna (tack, FlightRadar24.com höll mig vaken när jag följde farsans flyg från Bergamo till Skavsta) och all hype om Spaniens bollinnehavsteknik besannades i en orgie av dödligt tråkig skitfotboll. Det tråkigaste av alltihop är att Spanien är så skickliga att de kan döda matcher så här, vilket borde göra att man omedelbart tog bort hypen om att de spelar sån fantastiskt jävla fin fotboll. Det påminner till och med om italienarnas klassiskt urtråkiga försöka att försvara 1-0-ledningar i 85 minuter. Man kan kräkas för mindre. Jag blir nästan förbannad.

Dagens, kanske till och med VM:s största besvikelse: Ronaldo. Utan större konkurrens. Det är så tråkigt att se hur hans potential bara kan försvinna som igår. Fotbollsmässig tragedi.

Idag är det onsdag och jag förbereder mig mentalt för en hel lång kväll utan fotboll. Den första på över två veckor. Det känns faktiskt konstigt.

- Det är ju ett sätt att visa upp våra demokratiska traditioner.

Så sa UD:s Cecilia Julin till TV4:s nyheter igår, på frågan om varför det är helt i sin ordning. Perfekt. Bjud in folk för att visa våra demokratiska traditioner för att vara med på en gigantisk fest – för icke folkvalda personer som hela kungafamiljen faktiskt är. Lysande.

Själv tänker jag inte kolla, Saabs nya 9-5 har ju premiär och igår dök VIP-inbjudan in i inboxen.

I fredags hade jag bara än mer ont och med en gångstil därefter. Lindan satt hela dagen men åkte av när jag tillslut ramlade innanför dörren alldeles för sent, efter en hel kvälls Guitar Hero-spelande några kvarter sydväst om Drydenska Palatset. I lördags däremot kändes det mest bara tjockt. Inte någon nämnvärd smärta. Bara tjockt, Likadant igår.

Återstår att se hur det blir framöver. Nu när man äntligen kom hem till Östersund igen så vill man ju träna och spela matcher. Inte halta omkring och känna sig handikappad. Dessutom har ju Martin börjat trigga upp lite cykelturer också. Det är helt enkelt fel tid på året att dras med ett ont knä. Det är faktiskt alltid fel tid på året för att dras med ont knä.

Just i skrivande stund har jag ägnat alldeles för mycket tid framför Modern Warfare 2 på PS3:an. Å andra sidan skäms jag inte, det är ett förbannat bra spel och att dessutom ha Mac med på rundorna, var och en i sitt palats, gör bara saken än mer underhållande (den bastardon har blivit grym på kniven). Men jag börjar så smått få nog av alla jävla klåpare som envisas med att fuska sig runt på banorna, i jakten på levels, emblem (eller ”Så jäkla fjortis!” som Mac kallar dem) och annat som går att komma över.

För tio år sedan var det ”wallhacks” i CounterStrike (CS) som gällde, ett fusk där man sonika kunde se genom väggar. Ett par år senare var det något liknande, eller annat som jag inte riktigt minns, som var hett på tapeten i Medal of Honor Allied Assault (MoH) och dess efterföljande tilläggspaket. I Modern Warfare 2 är det ”tactical insertions” som gäller där spelarna sonika sitter och turas om att skjuta på den andra i en på banan väl avskild del. Man återföds på samma ställe och slipper därmed springa tillbaka till sin kumpan. Ett fullt legalt fusk där det inte krävs tillägg eller modifierade ”plugins” som på något sätt modifierar spelet. Men ack ett så mycket tråkigare fusk.

Jag försöker föreställa mig. I CounterStrike kunde man förvisso skaffa sig fula fördelar med exempelvis ett ”wallhack” men man sprang ändå runt och gjorde det spelet gick ut på – skjuta och döda. Likadant i Medal of Honor. I Modern Warfare 2 däremot tar man död på allt nöje som kan tänkas finnas eftersom;

1. Man sitter konstant på samma ställe.
2. Man skjuter på sin kompis som återföds på samma ställe.
3. Man förstör för andra spelare genom att matcherna blir ojämna och orättvisa.

Tredje punkten kan förvisso vara ett nöje i sig för de som riggar matcherna men för utomstående, som köpt spelet för att spela och ha roligt, blir det ett dråpslag. Själva nöjet med att häcka på samma ställe bana ut och bana in förstår jag inte. Ett dråpslag som tillslut gör att man tröttnar och sonika slutar att spela helt och hållet. Jag har ju som sagt sett det förut, både CS och MoH slutade jag spela av just den anledningen. Jag lär se det igen.

Modern Warfare 2 ligger väldigt nära till hands. Igår kväll kändes det än mer påtagligt när inte mindre än tre personer samspelade i en riggad match om totalt åtta deltagare. Hur kul det blir för oss andra? Hur sugen blir man på att skaffa det nysläppta kartpaketet om man vet att man löper risk att sluta spela inom några veckor? Fundera på den, så hörs vi efter lunch.

Jag gör verkligen mitt yttersta för att undvika den typen av skrivande men kan inte lova fullt ut att redogörelser har inträffat eller i framtiden kan komma att just inträffa. Dock. I min teori skiter ni förmodligen fullständigt i om jag ”lagade köttfärssås vid ett-tiden, det var jättegott”. Självklart blir maten jättegod om jag ställer mig och fixar den. Ni skiter nog också i att ”jag tvättade tre vita tröjor, de blev jätterena” lika mycket som ni skiter i hur mycket jag skiter…i att dammsuga golvet minst en gång i veckan. Jag tänker inte ens göra en marknadsundersökning, jag tror inte det behövs. Det är bara en känsla jag har.

Så förlåt. Uppriktigt. Både för gamla inlägg och framtida inlägg som eventuellt kan komma att ha redogörelser. Tryckfel kan slinka in, men det är inte därför jag skriver. Jag vet inte ens varför jag skriver, men förhoppningsvis kommer jag väl på det inom en framtid som antingen är väldigt nära eller också så långt bort att jag på dödsbädden fortfarande har en gnagande tanke; ”blogg – but why?!”

Nu är klockan två på natten och jag ska sova, för jag är jättetrött. I morgon ska jag vakna klockan åtta. Då ska jag äta havregrynsgrött. Då är jag jättehungrig. Det är jättegott. Sen ska jag…

Livet i exil blev därmed också ännu enklare (det har i och för sig aldrig varit särskilt svårt). Jag saknar inte Dal. Jag saknar inte ”Söker…”, ”Ingen service” eller ”Sidan kan inte visas” heller. Däremot vet jag att jag på toppen av Suljätten eller i en stuga i Tännäs, två tämligen avsides ställen i Jämtland respektive Härjedalen, kan kötta 3G i full sula. På tågstationen i Mellerud hade jag halvknackig EDGE, i Åmål två pinnar 3G och där emellan inget alls. Småland har alltså fått sig en värdig konkurrent i jakten på sämst mobiltäckning i Sverige, trots landets kanske vassaste operatör.

Vad tror ni Norge ger för Dalsland? Eller ska vi helt enkelt bara skänka tillbaka det?