• Riv murarna och få framgång i sociala medier – om SEB:s satsning
• Deals småföretagens chans att annonsera – Alexander Hars
• Sociala mediers sju budord – Therese Reuterswärds predikan
• Större kundfokus krävs i transportbranschen – Per Olof Arnäs
• Så lyckades SAS med Love-kampanjen – Christian Kamhaug från SAS
• Vi lever i det som var magi för 50 år sedan – Mikael Haglund, IBM
• Så lyckas du med mobila tjänster – Daniel Eliasson, Apegroup
• Bryt det invanda mönstret – om krishantering med Jeanette Fors-Andrée

..plus lite mer. Det blev dessutom en hel del mingel, via Twitter mestadels då. Jag menar, det var ju webbdagarna.

Föreläsningarna finns att streama på Webbdagarna.se slash Göteborg så det är bara att surfa in och ägna några timmar åt att catcha upp som sades. Själv ska jag ägna delar av måndagen åt att sammanställa det jag själv fick nerskrivet på iPaddan. Jag applicerade nämligen ett nytt sätt att föra anteckningar och den som säger att män inte kan göra två saker samtidigt borde absolut revidera den uppfattningen. Att lyssna, skriva anteckningar på paddan och samtidigt plocka de bästa kommentarerna från Twitter och även twittra själv kräver sina bollar i luften. Dessutom skrev jag inte en enda rad på papper. Ett klart framsteg mot det papperslösa samhället jag strävar så efter.

Och på tågresan hem igår slog det mig återigen – vad gjorde jag innan iPaddan? Och då har jag bara haft den i drygt en månad. Kärlek till prylar är också kärlek.

För att runda av på det mest exellenta sättet så snubblar jag in på Kjelle & Co. och lyfter blicken till ett iPad-fodral. Kändes stabilt och av bra kvalitet. För 39:90! Jag frågade butikspersonalen två gånger om det verkligen var fyrtio spänn som gällde. När de andra gången svarar ”Yepp, sjukt va?” på frågan halar jag upp lite cash och inser att jag gjort ett kap. Liknande case brukar gå lös på i alla fall två-tre-fyra hundra spänn. Har du en padda utan bra fodral – köp!

Så, de där smål glädjeämnena ur en rent kapitalistisk synvinkel. Bra skit helt enkelt. Idag återvänder jag Östersund och hösten med förhoppningar och ambitioner om att få dra på i alla fall någon skön vandringstur innan vintern biter tag i Jämtland. Ge mig bara, ge mig.

Där. På minuten rätt ögonblick springer jag efter en kvart ner på Rådhusgatan och möter en okänd löpare. Som inte är okänd. Som tvärtom känns väldigt bekant och som gör att jag efter några meters tvekande bestämmer mig för att vända om och springa efter för att verkligen få veta. Då eller aldrig. Efter 30 meter hinner jag ifatt och ropar på håll ”DU! URSÄKTA!” varpå löparen stannar. Nu är jag helt säker och får det också bekräftat. Det var den person ingen av oss (eller ja, jag eftersom resterande del av oss inte var vid medvetande…) lyckats identifiera efter kraschen sista juli. Hans. Som av en händelse sprang förbi på ett av sina träningspass och bistod oss med hjälp där ute i skogen. Och som vi funderat över. Och som av en händelse var ute och sprang idag. I ett regnigt Östersund. Just precis där. Just precis då. Och som nu gjorde att jakten på den oidentifierade hjälpen tillslut är över.

Och sen då? Jo, mitt lilla ”lugna löparpass” genererade ett nytt pers på sträckan och jag bankade skiten ur min gamla tid med en minut, dessutom under fyrtio minuter. Och det var inte ens meningen…

I april började suget på allvar, med förra resan i färskt minne. Folk runtomkring drog iväg, eller planerade att dra iväg, överallt och ingenstans och med detta började mina egna argument växa sig allt starkare. Det kunde firas ligatitel, van der Sars sista match på Old Trafford och allmän folkfest. Jag landade på flygresor.se och började spana biljetter och trots att det ”bara” var knappt sju veckor till matchhelg var biljettpriserna på vare sig tåg eller flyg avskräckande höga. Ett argument om något.

Lågpris eller kvalitet?
SAS och SJ, plus ett så kallat BritRail-pass (mer om det senare) och resekostnaden landade på 2841:-, alltså inte ens tretusen spänn från Östersund till Manchester via London. Solklart överkomligt, inget snack. Att i det här läget istället välja RyanAir hade nog inte gjort mer skillnad än några kronor, kanske till och med dyrare i slutändan utifrån mina efterforskningar. Att dessutom kunna kliva av på Arlanda är en bonus som gör resan lite enklare. Plus att flyga med SAS framför något annat, det är läge att prioritera sånt när priset är på ett ungefär det samma. X2000-biljetten i första klass går att diskutera ända tills det framgår att det bara skilde en femtiolapp mot boskapsvagnen. Lätt val med frukost, kaffe och wifi.

Utresan påbörjades 07:50 från Östersund C på lördagen och jag ankom Manchester 20:47. Då hade jag knappt tre timmar att slå ihjäl på Arlanda. Hemresan blev lite annorlunda. Jag lämnade Manchester 14:55 på måndagen och planet från London lyfte tillslut 22:00 lokal tid, en timme försenat. Vid 01:00 tog vi svensk mark på Arlanda och då blev en bänk i SkyCity sovplats tills tåget hem rullade norrut 07:45. 12:56 klev jag av tåget i Östersund.

Kommunikationerna i England
BritRail-passet finns i olika utföranden och den variant som var smidigast i det här fallet var Flexible. Två valfria resdagar under en 30-dagarsperiod och passet fungerar dessutom på expresstågen från flygplatserna, Heathrow Express i mitt fall. Däremot måste det lösas biljetter om man ska åka på Metrolinken i Manchester eller tunnelbanan i London. Tack och lov är lokalresorna inte särskilt dyra i dagens pundkurs, £2.40 för en T&R-biljett som räcker en hel dag på Metrolinken i Manchester ska jämföras med 20 spänn för en bussbiljett i Östersund som varar en timme eller en SMS-biljett hos SL som kostar 30 spänn för en timme.

Från Heathrow går det inga tåg till Manchester. Man måste först ta sig till Paddington med Heathrow Express, vilket tar en kvart (BritRail-passet fungerar som sagt här). Tågen mot nordväst (och Manchester) avgår sedan från Euston Train Station dit det går att ta sig på olika sätt. Jag valde den enkla vägen på till-resan, nämligen taxi som kostade cirka 130:-, cirka en kvarts åktur. Det betydligt smartare alternativet är att ta tunnelbanan, Hammersmith & Cityline förbinder Paddington med Euston Square (eller Kings Cross, varifrån jag själv åkte på hemresan), kostar runt femtiolappen och tar en kvart ungefär. Tågen till/från Manchester avgår var tjugonde minut och tar lite drygt två timmar, så att passa tågtider var inget jag behövde ägna någon energi på. Hur skönt som helst.

Alltså. Heathrow – Paddington – Euston – Manchester, vänd på det och du har en returresa. Dessutom är det välskyltat och är man inte läskunnig fungerar det alltid att fråga sig fram. Britterna är, i min mening, oftast väldigt tillmötesgående. Dölj inte att du är förstagångsbesökare om du är det (å andra sidan behöver man inte spela korkad turist heller…).

Att åka via London
Skälet att jag åkte via London var kort och gott att avgångarna passade bättre och att det tillsammans med priset på BritRail-passet vid stunden för min bokning faktiskt blev lägre än vad jag lyckades hitta till Manchester direkt. Dessutom såg jag en bra möjlighet att få ”tågluffa” lite i England och få lite fler upplevelser på köpet. Jag gör faktiskt gärna den resan en gång till om det behövs.

Matchpaket och hotell
Det som gör att resan stack iväg var såklart matchpaketet. Jag valde den lite enklare utvägen och hittade ett matchpaket hos BoxOffice. Boende på Ramada, mitt i Manchester vid Piccadilly Garden, samt matchbiljett för 3645:- är inte billigt, men väldigt smidigt. Dessutom åkte jag nu själv och enkelrumstillägget var på 800 spänn. Hutlöst. Det finns möjlighet att boka biljetter separat (hyra säsongkort via andra ombud exempelvis) och det är ett alternativ jag tänker titta på när jag åker nästa gång. Däremot blir det högsta betyg på leverans. Alla nödvändiga papper dök hem med DHL på ett par dagar och när jag kom till hotellet fanns matchbiljetterna till hands vid ankomst, ingen självklarhet fick jag höra både på hotellet och av andra på samma match. Dessutom råkade BoxOffice skicka mig en voucher för StadiumTour på Old Trafford. Ett felskick som jag fick behålla, det tackar jag givetvis lite extra för.

Kontentan så
Det går högst troligt att komma billigare undan, en fotbollsresa ska inte behöva gå på sjutusen spänn redan innan man åkt iväg. Matchbiljetter går att hitta separat och boka ett billigare hotell som möjligtvis inte ligger mitt i stan, billigare varianter finns dessutom betydligt närmare Old Trafford. Det kan troligtvis sänka konstnaden med en tusenlapp. Tåg och flyg är kanske svårt att boka i jättegod tid när matchdagar inte är helt spikade men å andra sidan blir själva resan inte särskilt dyr ändå har det visat sig. Tro det eller ej, men SAS är inte särskilt dyra om man kan tänka sig avgångar på lite andra tider än rusning. Det som möjligtvis drar iväg är extraanslutningar, som för min del då jag måste ta mig från Östersund.

Är man förstagångsresenär så rekommenderar jag varmt att slå till på något av matchpaketen som finns hos exempelvis Steve Perryman, BoxOffice eller något annat. Tips kan vara att utgå från Fotbollsresa.nu, som listar en hel hög av leverantörer i olika utföranden. Har man aldrig varit i stan så kan det också vara bekvämt med ett hotell i city istället för i någon avkrok på fel sida stan och fördelen är ju att man då kan fokusera på resan och överlåta bokning av hotell och biljett till folk som har det som arbete.

Så där, det var en hel drös med egna tankar och erfarenheter. Har du aldrig varit iväg men har i planeringen att granska nya Premier League-schemat som släpps i mitten på juni så kanske det här var till din hjälp.

• Om det är träning samma kväll, ät inte på egen hand upp en påse nötter på mindre än en timme. Ät den inte alls faktiskt. Även om det är fem timmar mellan.
• Sossarnas nya frontmupp Juholt vill höja bensinskatten. Bra, då vet jag redan nu vad jag inte ska rösta på nästa gång. Skönt, lägger det åt sidan tillsvidare.
• Ryanair är inte billigt. Det är inte dyrt heller, men framförallt inte billigt. Därför känns det tryggt att välja SAS och veta att man betalar på ett ungefär lika mycket.
• En era är på väg att gå i graven. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till faktumet. Å ena handen är jag sjukt glad å annans vägnar, å andra handen så inser jag att jag själv borde ta tag i ungefär samma sak. Frågan är bara om jag vill. När jag vill. Hur jag vill. Om jag vill. Och varför.
• Nästan på pricken tre tusen spänn för resan Östersund, Arlanda, London och Manchester och tillbaka. Med SAS och SJ. Det är inte särskilt farligt. Som sagt, Ryanair kan ta sin Rusta-sajt och hitta på något annat kul.
• Östersund är inte stället att bo på om man ska ut i världen. Det blir dyrare, mer omständligt och tar längre tid.
• Fyra timmar. Så länge satt jag i lördags och pusslade med tåg, flyg och mera tåg. Skissa & gissa. Papper och penna är the shit ibland. Jag har i alla fall bringat klarhet i de stora frågorna. Skönt.
• Östersund är stället att bo på om man ska ha livskvalitet december till april. Den gångna vintern är den bästa hittills. Någonsin.
• 22 maj. Det ska bli en söndag att minnas.

Planering

Salongen skulle öppna halv sju, han öppnade fem över halv sju. Han besvarade inte mitt ”Hej!” när vi kom in. Han gav mig en tillrättavisning när jag lämnade mitt telefonnummer som bokning, jag skulle givetvis ange bokningsnumret trots att han inte bad om det. Han slog med stämpeln i disken. Han avslutade det hela med ett ”FAA-AAN!” när kvittorullen strulade. Han lyckades inte heller släcka ljuset i salongen i tid och widescreen på projektorn fungerade först efter två-tre minuter in i filmen. Ja, dessutom räknade han dagskassan under filmen och kastade mynt vars ljud utan problem nådde in till oss som försökte fokusera på film. Fjortisbrudarna två rader framför var som fromma små SMS:ande lamm när de satt med fötterna på sätena framför i jämförelse.

Vad jag nu då menar är att jag faktiskt betalade för en tjänst som jag har vissa förväntningar på. Jag kan ta en prasslande påse eller att någon heller SMS:ar bort sin dyra biobiljett men ett negativt bemötande från personalen som dessutom slarvar med det mest vitala av hela tjänsten tycker jag inte är okej. Har man själv arbetat med kundbemötande i olika former så vet man vikten av den delen av försäljningen.

Och jag borde givetvis ha tillrättavisat honom innan vi gick därifrån och varför jag inte gjorde det kan nog  bara bero på den äckliga Svensson-latheten. Att helt enkelt skita i det. Och det är en egenskap jag skäms för att ha och som jag i den mån jag kan ska tvätta bort. Det handlar inte om att bli en sur gnällgubbe, det handlar om att ställa krav på tjänster jag betalar för.

Men ”Jaha? Men skulle inte du sålla bort energislukande detaljer ur ditt liv?” tänker du nu då. Givetvis ska jag det men det gäller också att skilja på sådant som man kan påverka och inte kan påverka och även förväntningar gentemot vad jag själv ”offrar”, i det här fallet tid och pengar. Vill de inte ha mig som kund så kan jag sitta hemma och hyra film istället, det fungerar minst lika bra.

Med andra ord, slut inte ställ krav eller ha synpunkter. Sluta låta energislukande obetydligheter ta din tid och ork.

På Facebook slängde jag ut en generell nyårshälsning, precis som alla andra verkade göra och även Twitter fick sig en nyårspostning. I övrigt var det tämligen skralt med hälsningar så vad kan man då dra för slutsats? Att jag inte har några vänner? Att jag inte orkar skicka personliga SMS till hela kontaktboken i iPhonen? Att ingen orkade göra samma sak till mig? Eller att alla bara nöjer sig med en generell hälsning på Facebook och that’s it?

Bra fråga. Det kan ju också vara så att jag sket i det för att jag helt enkelt prioriterade annat, alternativt inte orkade. Att lägga tid och ork på energislukande saker hör helt enkelt till något jag måste bli bättre på att ta avstånd från, på sikt har jag helt enkelt ingen lust att låta andra mer eller mindre obetydliga saker och personer suga ur den energi som jag så väl självbehöver för att driva mig själv och min tillvaro framåt på ett tillfredställande sätt.

Det handlar inte om att jag ska sluta bry mig om saker och människor. Det handlar bara om att försöka sålla bort sådant som jag inte kan påverka, inte vill påverka, inte har lust att påverka eller sådan information eller människor som helt enkelt inte tillför mig något utan bara genererar negativ energi. Allt från att sluta följa vissa bloggar, säga tack och hejdå till ”vänner” på Facebook, att ge fan i att svara sarkastiskt på SMS och skapa onödiga diskussioner om absolut ingenting. Eller att sluta tramsa runt och irritera mig på saker jag inte kan påverka. Som infantila ”medmänniskor”, folks bedrövliga bilkörning i rondeller eller vädret. Det snöar och är -20°C – acceptera, anpassa, applicera. Eller sucka och stånka när du river ur halva garderoben för snö som är en självklar företeelse från december till mars. Gubben i Volvon blinkade inte ut ur rondellen – acceptera, anpassa, applicera. Eller kör ifatt, tuta, svär, skäll så han inte hör och gestikulera så han inte ser. Vem är det mest synd om?

Ett projekt som jag har att tacka de som beter sig just så där, det var så jag upptäckte hur jävla illa de(t) låter och vilken negativ energi som sprids i omnejden. Ett projekt att fortsätta jobba på. Ett projekt för andra att kanske försöka sig på. Ett projekt som förhoppningsvis gör mig gladare och mer fylld med energi att lägga på viktiga saker. Möjligtvis med reservation för dagar av mindre bra karaktär men som bekant måste det ju finnas ett undantag som bekräftar regeln.

Jag är usel på att blogga för tillfället men jag måste bara få avslöja att det har sina förklaringar. Dels har jag mikrobloggat en hel del på Twitter det senaste, plus Facebook också då ”såklart”.

Men det blir väl bättre antar jag, det går i vågor och perioder som det mesta annat. Nyårsafton firas i Drydenska Palatset och finölen är inköpt och nedkyld. Som det ska vara. Gott nytt år!

Tänk på det. Jag är så glad över att jag inte är en av er. Jag är så glad över att kunna välja positiva tankar. God jul och glöm inte att köra lugnt och nyktert om ni ska ut.

EQ Sceletto är ett höstbetonat skal med viss anknytning till Halloween kan man ju tänka, med tanke på dess motiv – ett skelett på baksidan. Vilken målgrupp man ämnar rikta sig till kan man ha åsikter om, jag tolkar det som mer ungdomligt men som sagt, det är en smaksak. Skalet är av mjukare plasttyp och är väldigt lätt att både trä på och plocka av, i och med att det går att böja lätt och trä på det den vägen. Det gör också själva telefonen någon millimeter tjockare totalt sett men svinn av den typen får man helt enkelt räkna med oavsett vilket skal man väljer att skaffa.

När skalet väl sitter på blir framförallt två saker tydliga – knapparnas åtkomst har inte försämrats (med undantag av mute-knappen, den blir lite småtrixig) och greppet på telefonen blir inte lika slirigt som den ordinarie glasytan. Två väldigt vitala delar, personligen lägger jag stor vikt på framförallt greppkänslan. Inget skydd finns för framsidan här, däremot skjuter skalet ut någon halv millimeter, det betyder att lägger du iPhonen med displayen nedåt så kommer den aldrig att toucha utan den ligger på direkt, det tar nämligen skalets kanter på sidorna hand om. Personligen upplever jag det som positivt, då riskerar man inte att den ska ligga på något litet gruskorn eller dylikt.

Själva passformen är väl egentligen det som inte faller på plats till hundra procent. När man håller i telefonen så ”buktar” det ut lite lite på baksidan och det känns inte helt slimmat. Gissningsvis har detta att göra med det enkla tillvägagångssättet när man ska sätta på och ta av skalet, plus materialet. Det är helt enkelt inget hard case i den bemärkelsen. Enkelheten när man av och sätter på skalet eller ett tokslimmat skal – välj själv. Personligen föredrar jag det förstnämda.

Skalets betyg? I slutändan får jag nog ändå säga att skalet är skönt att använda och greppkänslan sitter, som Idol-Laila skulle sagt, som en smäck. Möjligtvis passformen och möjligtvis också motivet. Hade det varit ett helt svart skal hade jag utan tvekan använt det tillsammans med en iPhone 4. För 79 spänn är det definitivt inget snack.