- Men vad är det som är så dåligt?
- Allt i Appstore kostar pengar!
- Jaså? Hur då allt?
- Ja, allt! Förutom typ Aftonbladet…
- Okej, Runkeeper gratis, Endomondo gratis, AllaKartor.se gratis…

Vid det laget har motparten redan rest sig upp och gått därifrån med ett ”Äh!” (det var hur roligt som helst att bevittna). Själv hade jag bara hunnit halvvägs genom gratisapparna i min Navigerings-mapp i iOS4.

1-0. Jag går igång på sånt. Jag vann ju. Förövrigt en trevlig kväll som slutade på Marité. Om några timmar blir det fullt ös med maran. Innan dess, alldeles för lite sömn. Goderafton.

Men återigen konstaterar man att det faktiskt också är den enda veckan på hela sommaren som hela staden lever upp, lever ut och lever på. En vecka av uteserveringar, en vecka fylld av folkligt vimmel, en vecka fylld av glädje. Också en vecka fylld med Norrlands Guld på plastmugg och svindyr mat på papptallrikar. Må så vara att vi skiter i det för en stund och tar det som serveras, vi måste ju ändå passa på eftersom det är veckan det händer på. Den enda veckan.

Jag är inte bitter och jag hatar inte stråketveckan, det är faktiskt precis tvärtom. Och jag har en plan, som baseras på en teori som faktiskt skulle kunna fungera och på sikt, år efter år, vara hållbar. Dessutom är jag nog inte ensam om att gå i dessa tankar heller. Tänk om man helt enkelt kunde skita i stråketveckan – och köra stråketmånaden istället. En hel månad, fylld med uteserveringar i Badhusparken, en månad fylld av folkligt vimmel, långa ljusa sommarnätter med flera ölsorter på flaska eller i glas att välja på och riktig mat i alla de former. En månad som sedan avslutas med Storsjöyran, som med pompa och ståt skjuter upp ett ordentligt fyrverkeri efter presidenttalet på den tidiga söndagsmorgonen innan sista akten entrar scenen.

Inte bara skulle man få en mer livfull hamn och Badhuspark under den riktiga sommarmånaden, man skulle kanske på det stora hela slippa hetsen kring den enda veckan och istället få ut mer i en hel månad. Frågan är ju då varför inte det här redan har blivit verklighet, eller för att anspela på norrlänningarnas eget språk; Va’ sitter’e i?

Östersund därmed en aning förlåtet. Men bara en aning.

Det är ju som så, att efter de allra mest intensiva veckorna av hejdlöst många timmars fotbollstittande så borde det ju kännas tämligen skönt med någon typ av semester från bolltrillandet. Så kände även jag lite inför finalhelgen. Det brukar jag göra, även om jag vet vad som komma skall. Och som alltid slår det helt bakut när slutsignalen har visslats och man inser att det är två år till nästa gigantiska sommarhappening (EM, för er som inte är bekanta med mästerskapsintervallerna).

Men hur i hela fridens namn kan jag då längta efter hösten mitt i brinnande julimånad med värmeböljor som sveper över oss? Ja, det undrar ju även jag ibland men så här långt har ju faktiskt sommaren varit lite av en besvikelse. Vädret har mestadels sugit hårt, under Storsjöns lömska vattentäcke lurar isflaken och tittar man riktigt noga så ser man snön ligga kvar i fjällen (och kanske kanske finns det ett uns av överdrift i mina påståenden). Men jag saknar varma långa sommarkvällar, jag saknar den där massiva värmen – och jag saknar en bil. Materiella ting har också sin plats i tillvaron.

Egentligen vill jag ju inte på något sätt vara bitter, jag kommer jobba hela sommaren men det finns fortfarande långa fesljumna sommarnätter att utnyttja. Om de bara ville infinna sig. Eller är det bara så att Östersund faktiskt har rätt när man marknadsför sig som Vinterstaden? Fan tro’t ibland när västanvinden sveper sina iskristaller över takåsarna i Karlslund när man cyklar i en härdande motvind.

Men jag sätter mina pesetas på att resterande del av juli och hela augusti blir kalasfina. I annat fall så har vi ju faktiskt den där hösten som jag längtar så förbannat efter så hur man än vrider och vänder på det så kommer det något gott ur det hela. Hur skevt det än må ha låtit några rader upp, och hur skevt det här må ha låtit mot för en vecka sedan. Men så tar jag inte diskussionen med flyktigt bekanta heller, bara med er som läser det här. Och vi känner väl varandra väl vid det här laget?

Italien, ut ur gruppspelet
England, ut i åttondelsfinal (mot Tyskland)
Portugal ut i åttondelsfinal (mot Spanien)
Argentina ut i kvartsfinal (mot Tyskland)
Paraguay ut i kvartsfinal (mot Spanien)
Uruguay ut i semifinal (mot Holland)
Tyskland ut i semifinal (mot Spanien)

Det finns med andra ord vissa likheter mellan mig och Paul, ni vet bläckfisken som tippar fotbollen. Han har tippat rätt, jag har tippat fel. Tillsammans har vi förutspått flera matcher, fast på olika sätt. Man kan säga att vi är experter på det vi gör, fast tvärtom och bakvänt.

Finalen på söndag då? Spanien-Holland och det är ju fantastiskt kul (på riktigt alltså) att det är två helt nya finallag som möts och att vi faktiskt kommer få en åttonde nation i VM-historiken att vinna guldet. Vem som vinner? Vill ni veta det så fråga mig vem som jag vill ska vinna. För då blir det inte så. Troligtvis tar väl Holland hem det då (på riktigt alltså), de har ju Robben. Inte för att han är bra utan för att jag inte gillar honom. Med andra ord, ett litet litet litet litet ack så litet ”heja Spanien” från mig då. På riktigt alltså.

Två matcher kvar av VM. Två. Och jag tror att lördagens bronsmatch på många sätt kan bli roligare än finalen. Tyskland mot Uruguay och två lag som förmodligen kommer spela ut sina sista kreativa hjärnceller mot varandra. Frågan är om inte finölen åker fram redan då.

Som vänsterfotad och vänsterhänt är det ju stora händelser när vi får upprättelse, eftersom gemene högerhänt man och kvinna kallar oss för efterblivna, som bor i grottor och som ställer onödiga krav på specialtillverkade saxar och spiraltrappor åt andra hållet.

Mer vänster åt fotbollsfolket! Fotbollsfolket alltså.

Jag får, även om det svider lite, gratulera Holland till finalplatsen. Nu hoppas vi på Tyskland och en repris av 1974 års final.

Vädret. Folk är fantamig aldrig nöjda med vädret så av ren princip så har jag helt enkelt strunta i att tycka illa om något väder. Det finns, det är inte påverkbart och det kommer att ha effekter på vår vardag på något sätt, oavsett typ av väder. Det handlar helt enkelt bara om en sådan banal sak som att – anpassa sig till rådande förhållanden-

Regnar det? Ja, ta vettiga kläder på dig så blir du inte blöt.
Är det för mycket sol? Ta en hatt och solbrillor på dig så slipper du bli bländad.
Är det för blåsigt? Ta en vindjacka på dig så har du löst det.
Är det för vindstilla? Då är du nog rent allmänt gnällig så en tur i en optimistjolle kanske vore på sin plats.

Är vädret sonika ett sista desperat försök till att döda den pinsamma tystnaden i en samling flyktigt bekanta människor, genom att gnälla (för det är väl ofta där väderdiskussioner slutar)? Kom igen, lite bättre än så måste vi väl anstränga oss?

Sommar, sol och värme!

Det känns ju ändå lite annorlunda. Alla lag jag ägt små små känslor för under detta VM har i grund och botten redan landat och tagit semester hemma. England och Italien primärt. Ghana, Portugal och till och med Argentina nu på slutet. Ett efter ett. Nu återstår bara fyra och när kvartsfinalerna drog igång höll jag Holland högt. Men Robbens fantastiska kreationer (jag menar inte hans spelteknik eller mål, jag syftar på alla hans filmningar) har gjort att jag ratar dem. Kvar finns Uruguay och Tyskland. Spanien? Nej tack.

Jag står alltså med Tyskland. 4-0 mot Argentina är respekt. Sättet de gjorde det på är ännu mer respekt. Klose är mest respekt av alla. Men jag tänker ute äga några heta känslor för något av de kvarvarande. Men om jag får hoppas, så hoppas jag givetvis att Spanien blir bäst fyra. Och på en final mellan Tyskland och Uruguay. Då borde vi väl alla veta att Tyskland tar sitt första guld på 20 år. Och det finns ju faktiskt skäl att gilla dem.

27 juli 2010 ska förbannelsen brytas. Åttondelsfinal mot Tyskland. Englands facit i straffavgörande matcher har spelat en tämligen stor roll de 20 senaste åren. Tre VM av fyra deltagna har man åkt ut på straffar. Två EM av fyra deltagna. Fem av åtta deltagna turnéringar har man således åkt ut på straffar sedan bedrövelserna startade i Turin i början på juli 1990, när Chris Waddle sköt en boll som förmodligen fortfarande inte har landat.

Två gånger har man förlorat mot Tyskland (Västtyskland 1990, EM 1996) och två gånger mot Portugal (EM 2004 och VM 2006). En gång mot Argentina, den berömda åttondelsfinalen 1998 där man fick Beckham utvisad.

Vinner man mot Tyskland idag har man påbörjat revanschen. En av de tuffaste som går att få. Då har man dessutom chansen att möta Argentina i en kvartsfinal för att sedan fullända det med en semifinal mot – Portugal. Ett drömscenario. Något som förmodligen skulle skapa nya hjältar och förlåta gamla syndabockar för evigt. Tyskland 2010 har uppvisat sviktande form men i utslagningsfaser är de aldrig att leka med. Portugal har bara gjort mål mot Nordkorea men har å andra sidan inte släppt in något mål än. Argentina har full pott och har imponerat. Både på planen och med Maradonas presskonferenser vid sidan om.

England har spelat allt annat än bra fotboll i gruppspelet och fortsätter man den bistra verkligheten kommer tyskarna att vinna enkelt. Men förhoppningsvis kan man spela upp sig när ett betydligt bättre motståndarlag står på andra planhalvan och tuggar taggtråd. Den tuffa vandringen kan börja. Go England!

I gårdagens storstädning innan midsommarfesten bestämde jag mig för att mjölken som stått i kylen ett bra tag skulle passeras till slasken. Den paketerades enligt datumet den 4 maj och gick enligt det andra datumet ut den 12 maj. Som gjord för att långsamt rinna ut med ett grönt grästäcke på toppen. Men den här mjölken var inte som all annan mjölk. Jag vet nämligen att jag långt efter utgångsdatum använde den. Första veckan i juni hade jag den fortfarande på gröten. Den luktade inte konstigt, den smakade inte konstigt och såg helt enkelt ut som normal mjölk i största allmänhet brukar göra. Igår öppnade jag sonika paketet och stoppade ner näsan. Det luktade…

…mjölk! Den var lika flytande som mjölk och smakade också mjölk. Det allra roligaste var dock när jag öppnade ett paket låglaktosmjölk som också stod i kylen, med utgångsdatum 27 maj (ja, jag vet – jag suger på att rensa ut gamla saker ur kylen). När jag vred om korken pös det ut luft, likt en colaflaska som blivit ståendes lite för länge med öppnad kork. Den här mjölken luktade illa, såg illa ut och var inte som mjölk borde vara.

Så då är ju frågan; är det inte låglaktosmjölk som ska hålla sig längre? Jag är inte särskilt insatt i mjölkbranschen. Däremot vet jag att om jag inte behövt platsen i kylen så hade den vanliga mjölken fått stå kvar ett tag till och det här ger oss väl egentligen bara ett kvitto på det vi redan visste? Lukta! Titta! Känn! Ser det okej ut så är det med största sannolikhet helt okej. Släng helt enkelt inte mat i onödan.