Måndag, 12km löpning. Tisdag, cirkelträning/easyline på Fristilen med lätta kräkkänslor. Torsdag, fotbollsträning och griskondition utan kräkkänslor. Lördag, 14-16km planerade jag men det ”råkade” bli drygt 20km löpning i skönt 150bpm-snitt. Avrundade veckan med fotboll och griskondis i Ås. Jag är inte nöjd. Jag är mycket nöjd. Och det är väldigt rackarns skönt att sitta här och må bra, att de där ölen på ölprovningen i lördags dracks med gott samvete (utan kräkkänslor) och att pizzan igår nog behövdes för att jag inte ska tyna bort. Låter väl fullt rimligt? Som jag brukar säga till vapendragar-Mac: ”jag tränar ju, så jag kan äta skabbmat ibland”. Ett av världens bästa resonemang. Typ.

Dessutom, peptalk kan ibland te sig på lite olika sätt beroende på vem man frågar. När man outar att man ”råkade” springa två mil så kan ”Du är dum i huvudet!” ses som en tämligen stark komplimang om man tänker ”rätt”, och minst lika stark pepp som ”Shit! Bra jobbat, fan vad du är bra!”. Det handlar mest bara om att omvandla folks negativa inställning och deras egna dåliga samvete som då yttrar sig verbalt i motsatt förhållande till verkligheten (någon som hänger med på resonemanget?) till något positivt (nu då?).

Vi nöjer oss så. Nu är det måndag. Vilodag. Jag tror jag behöver det.

I januari 1999 hade jag just slutat spela fotboll (första gången) och behövde ett komplement för att inte förfalla helt utan träning (har man tränat och varit aktiv sedan man lärt sig gå så fungerar det inte att bara sluta vara aktiv). Det var då jag skapade målet om att göra en halvmara på under 1:45:00. Då var målet Göteborgsvarvet. Det närmaste jag kommit är 1:48:45, det var också senaste gången jag sprang omkring på gatorna där nere. 2006 för att vara exakt. Nu, sex år senare är det dags igen.

Jag har alltså anmält mig till det numera fulltecknade Göteborgsvarvet 2012. Faktum är att jag nu tänkte knäcka det där jävla målet, på mitt sjunde försök. Bryta ner det helt. Vara snabbare än 1:45:00, om jag så bara springer in på 1:44:59 (fast då kanske vi inte kan kalla det för att ”bryta ner det” va?). Det är målet. Mål är bra. Mål ska man ha. Vi kan börja där. Sjunde gången gillt.

Det märktes att jag lagt upp dagen lite annorlunda. Tre färre koppar kaffe, en halvliter vatten mer än vanligt. Därför kändes det också väldigt stabilt när jag fick en bra rytm och skönt tempo från steg ett utan att det även efter fem-sex kilometer kändes det minsta ansträngda. När jag närmade mig Statoil bestämde jag mig. Jag adderar en extrasträcka bortåt Kvantum istället för att ta hemåt vid Statoil. Från en behaglig höstkväll med perfekt temperatur till…

…höststorm! Regnet började piska i ansiktet. Trädens alla löv började yra runt huvudet och det knakade i flera av stammarna. Från ingenstans till full storm på under minuten. True story. Jag kände mig som Lieutenant Dan i Forrest Gump när jag sprang mina sista fyra kilometer i full storm, med skillnaden att jag har mina ben kvar. Och hur det än var så var det inte tillräckligt för att få mig på dåligt humör. Jag snarare älskar när vädret visar sin lite mer omständliga sida och vill tjafsa med mig. Men jag tål det och lite till. Jag gillar väder. Ge det till mig bara. Kasta det i ansiktet. Jag ger tillbaka ett fånigt leende och ökar takt och sträcka. Knappt tolv kilometer idag, under timmen. För att krydda det hela lite till. In your face, väder!

Nåväl. Eftersom jag grundat ordentligt (!) med sju muggar (!!) kaffe (!!!) under dagen så hade jag inga större ambitioner mer än att få vettig puls, jämt flås och bra tempo. Och det fick jag, förvånansvärt bra. Därför sitter jag också här nu med gott samvete och den där sköna känslan av trötthet, där både kropp och huvud bara vill kasta sig i sängen och slockna några timmar. Så får det väl också bli.

Well. Nu kör jag träningsfritt en vecka. Vila sig i form kallas det av vissa. Upptagenhet på annan front säger jag. Goddag.

Ljud man inte vill höra när man är som allra längst hemifrån på träningspasset; ”psssssssssssssss…”. Saker man inte vill se när man är som allra längst hemifrån på träningspasset; ett däck som säckar ihop. Promenader man inte vill göra när man är som allra längst hemifrån på träningspasset; den hem. Saker man funderar på när man går där i skogen; om det är mycket rötter och stubbar; är det rubbat då? Jorå, på tisdag ska jag till Göteborg. Jag laddar med taskig humor fram tills dess…

Nu slapp jag i och för sig gå hela vägen eftersom min träningsföljeslagare Martin (eller om jag var hans, jag vet inte) hämtade upp mig. Men promenad blev det, knappt åtta kilometer, och Martin hade väl en poäng när han konstaterade att ”Tja, du har ju nästan gjort en triathlon idag då”. På tal om att se positivt på saker. Och det gör jag ju. Jag såg så positivt på det att jag sonika struntade i att köra mitt korta fyspass hemma sen. Frösö lång var förövrigt en väldigt vacker bana att cykla och betydligt mer teknisk än Frösö kort vi dragit några gånger nu. Krävande dock, mina extra vattenflaskor i bältet gick åt allihop. Den energybaren jag köpte men glömde hemma hade gjort susen. Men vacker som sagt, att cykla med fjällkuliss gör jag gärna varje dag om det krävs. Zatan alltså, man förstår ibland varför man bor här.

Dagens stora plåster på såren – Man United piskade Chelsea på Old Trafford. Dagens nästa största plåster – Man City fick tappade sina 2-0 till 2-2 på Craven Cottage (damn, jag gillar den arenan lite mer idag bara för det). Dagens mest förvånande plåster – Spurs förnedrade Pool med 4-0. Lite oväntat faktiskt.

Där. På minuten rätt ögonblick springer jag efter en kvart ner på Rådhusgatan och möter en okänd löpare. Som inte är okänd. Som tvärtom känns väldigt bekant och som gör att jag efter några meters tvekande bestämmer mig för att vända om och springa efter för att verkligen få veta. Då eller aldrig. Efter 30 meter hinner jag ifatt och ropar på håll ”DU! URSÄKTA!” varpå löparen stannar. Nu är jag helt säker och får det också bekräftat. Det var den person ingen av oss (eller ja, jag eftersom resterande del av oss inte var vid medvetande…) lyckats identifiera efter kraschen sista juli. Hans. Som av en händelse sprang förbi på ett av sina träningspass och bistod oss med hjälp där ute i skogen. Och som vi funderat över. Och som av en händelse var ute och sprang idag. I ett regnigt Östersund. Just precis där. Just precis då. Och som nu gjorde att jakten på den oidentifierade hjälpen tillslut är över.

Och sen då? Jo, mitt lilla ”lugna löparpass” genererade ett nytt pers på sträckan och jag bankade skiten ur min gamla tid med en minut, dessutom under fyrtio minuter. Och det var inte ens meningen…

Ett från hjärtat fantastiskt skönt åttakilometerspass blev det dessutom som uppladdning inför Spurs-matchen på Old Trafford. Jag tog mina icke-löparskor och stack ut under klarblå himmel, med solen på väg ner bortåt Norge och klar och kylig luft strömmade rätt ner i lungorna. Höstkänsla. Det är så jäkla välkommet. Maxpuls på 177, kilometertempo på under fem minuter och utan några som helst krämpor eller alla illasinnade känslor. Det var helt enkelt bara överjävligt skönt.

För att inte tala om 3-0-segern. Kärlek. På riktigt.

Så, vad bestämmer jag mig för idag? Milen! Hur jag tänkte där vet jag inte riktigt men det var väl nån jeppe som utmanade mig och bestämt hävdade att jag inte skulle göra mina tio på under 54 minuter. Vad gör jag? Jag kan ju inte fega ur och säga ”njääää, en annan gång”. Det är ju bara att ta tjuren vid hornen, anta utmaningen, dra på sig skorna som inte ens är gjorda för löpning, ta med sig träningsvärkande lår och ge sig ut. Så blev det.

Och när jag stannade klockan på milen noterade jag 48:53. Skåpet står därmed där jag ställde det. Frågor på det? Ehum, ja. Jag har faktiskt några:

• Hur fan kan jag göra milen på en sådan tid utan att ha typ tagit ett löparsteg sen nationaldagen?
• Hur i sjutton kan jag göra milen på en sådan tid när jag ”bara” cyklat i sommar?
• Hur sjutton fungerar kroppen när lår och vader tar fullständigt tvärslut efter på pricken en mil? Ja, jag gick sista biten till bilen. Det var helt omöjligt att få igång allt under midjan (benen alltså).
• Vart tog knäsmärtan vägen? Inte ens en gnutta känning, trots fel skor i brist på ägande av rätt skor.

Kort och koncist kan jag bara komma fram till att jag faktiskt inte känner mig själv riktigt. Jag har inte någon mer smärta än träningsvärk, jag har förhållandevis bra grundkondis (det visste jag i och för sig redan), jag lyckades pressa upp min puls i 190 och jag avskyr att springa varvbanor som idag. Med ett facit som detta i hand borde jag ju sonika kunna konstatera att jag på fullaste allvar borde skaffa mig ett par löparskor och anmäla mig till Göteborgsvarvet. 1:44:59 känns ju plötsligt inom räckhåll om jag kör igång bra löpträning i god tid och med bra planering.

Det var väl ungefär dit jag ville komma men att jag skulle få den känslan idag var mer som en bonus. Och jag älskar bonusar.