Lördagen den 5 november. Jag, broder Bob, Martin, Anton och Jossan. Ansätten, med Bakvattnet som utgångspunkt. Drygt 14km vandring. Det här är vad som hände.

Objektiv jag använt här är Canon 24-105L fram till sista renen, sen hängde jag på Tokina 12-24 på resten av nervägen. Alla bilder är tagna av mig, förutom de som är tagna på mig där Martin agerade fotograf.

Fråga mig inte hur det händer, men av någon anledning så tajmar vi vädret sjukligt bra, det är bara undantaget Kyrkstenen som bekräftar den regeln. Rätt som det var så gick det från mulet på parkeringen till klarblå himmel en halvtimme in på vandringen, för att sedan mulna på precis när vi kommit tillbaka knappt åtta timmar senare. Tajming? No shit.

Fantastisk topptur hur som helst. Nya kängorna gav inte ett skavsår, inte ens en sketen liten blåsa och för första gången på två år kom jag tillbaka till bilen med torra fötter. Bara en sådan grej. Nåväl, jag har nu gjort det gedigna jobbet och plöjt igenom de över 700 bilder som togs (nästan 100 i timmen!) och här är skörden ur Martins kamera. Det förklarar också vår fina (!) snitthastighet i det rasande tempot av 1,6km/h…

iPhone-bilder från turen

14:45. En timme fyrtiofem minuter, 442 höjdmeter och 1850 vandrade och delvis klättrade meter senare stod vi på toppen. I bitande nordanvind med spiksnö i ansiktet. Med varsin snickers i handen. Och energidryck för nedvägen. Då kom den. Rapen. Jag blev nog lika förvånad själv när jag plötsligt står och kräks på den vindpinade issnön.

Jag lägger det till erfarenhetslistan. Kräkas på fjället. Check. Så här knappt två dygn senare kan jag nog bara konstatera att för snabbt intag av dryck och lite väl avancerat försök på en ljudlig rap gjorde fadäsen ett faktum. Jag kunde lika gärna struntat i det. På fjället kan ingen höra dig rapa. Eller se dig kräkas. Och tur var väl kanske det då, förutom Martin som fick se spektaklet.

Vi konstaterade att det ändå var väl värt slitet på uppvägen. Ja, uppvägen vi gick alltså och inte min energidrycks uppväg…

På nervägen blev det bara roligare och roligare när vi hittade snöhäng som vi slängde oss ut i som barn på julafton och kossor på grönbete. Efter drygt en och en halv mil och nästan åtta timmars vandring, plus 600 höjdmeter åt vardera håll så landade vi åter i bilen vid Nulltjärnsgården. Nätt och jämt med mörkrets infall. Precis som sist gång. Bästa tajmingen har vi i alla fall.

Bilder, GPS-rutt och annat kul kommer men kanske inte idag, kanske inte i morgon heller. Vill du veta mer om området vi befann oss i så rekommenderar jag följande länkar:

• Nulltjärnsgården
• Kyrkstenen
• Södra Kyrkstensskaftet på karta
• Vålådalens Naturreservat

Vandring från Nulltjärnsgården till Södra Kyrkstensskaftet.

• Tväråklump under fötterna – vandringen minut för minut
• Vårvinterdag mitt i hösten – vandringen i bilder

Frågor på det? Tänkte väl det, då kör vi.

Fotoutrustningen som använts här är Canon EOS 7D och Canon 24-105 4/L.

—

08:40. Nyinköpt morgonkaffe på McDonalds Lillänge. Jag och Martin rullar västerut i en röd Alfa.
10:01. Coop i Åre slår upp dörrarna och vi knallar in för lite topptursproviant. Bananer, choklad, en påse nötter, mackor. Bland annat.
10:56. Snasahögarna, Tväråklumparna och alla andra fjäll runt oss är vackert snöklädda när vi parkerar bilen där Norder-Tvärån mynnar ut i Handölån.
11:08. Ombytta och packade, vandringen börjar.
11:32. En bedårande färgprakt! Vita fjäll, gul-röd-orange vegetation och en absolut klarblå himmel bidrar till kontrasterna.
11:51. Turens första kris är millimeter från att inträffa. Enbensstativet med kameran halkar till i ett fotoögonblick och sökaren åker upp i högerögat – och petar ur linsen. Jag lyckas fånga linsen i handen och med Martin snabbt till undsättning räddas jag av spegelbilden i mitt kortetui. En minut senare ser jag som folk igen. Close call.
11:51. I precis samma veva som min egen minikris råkar Martin ut för en likadan när han lyckas tappa vattenflaskan i den forsande bäcken. Reaktionsförmågan räddar honom. Flaskan kom att spela en central punkt resten av dagen.
11:52. Vi reflekterar över situationen och halsar i oss friskt och kallt fjällvatten direkt från bäcken.

—

12:02. Vi bestämmer oss för att öka takten en aning.
12:04. Ny fotosession.
12:32. Femtioelfte fotosessionen längs med bäcken. Taktökandet havererar fullständigt.
13:48. Tiden står stilla men rusar på samma gång. Allt längre in i dalen och vi omges av Lill- och Storsnasen och Tväråklumparna.
14:12. ”Vart sjutton är min vattenflaska?” – Martin har full koll på en transparent flaska som ligger någonstans i snön.
14:25. Vi närmar oss dalens höga kam (som förbinder Tväråklumparna och Snasahögarna) och Snasahögarnas vindskydd. Solen försvinner bakom Sönner-Tväråklump och bakom oss ser vi Ånnsjön i fjärran. Magiskt.
14:38. Vindskyddet är intaget. Vi har gått sex kilometer och cirka 450 höjdmeter (nej, inget monstertempo direkt). Vi ser nu också Sylarna, ett fullgott komplement till allt annat. Äntligen fika! Martins monsterflaska finns med oss och nu finns det inga fjäll som skymmer solen. Njutbart!
14:52. ”Jag tror det är dags att öppna nötpåsen.” – Dryden. På fjället kan ingen höra dig ordgroda.

—

15:36. Efter ännu en fotosession packas systemkameran ner av säkerhetsskäl och vandringen mot toppen av Sönner-Tväråklumpen påbörjas. ”Toppen klockan fyra!” konstaterar vi optimistiskt samtidigt som vi vet att det är 250 höjdmeter som ska klaras av.
16:05. Tungt! Kameraväskan på ryggen väger runt tolv kilo och berget är brantare än vi trodde. Och brantare blir det.
16:21. Brantare och brantare och det är inte längre gång som gäller, det kan närmast liknas klättring. Ajabaja att sätta foten fel och händerna på lösa stenar, ”…då är man hajmat”, som Martin så poetiskt uttryckte sig.
16:22. ”Tja, men man kan ju dö på fulare ställen.” konstaterar jag. Vindskyddet är plutt och den lilla sjön är än mindre nu.

—

16:37. Sönner-Tväråklumpens topp på 1409 meter över havet är intagen och det är en magnifik 360°-vy vi har runtomkring oss. Getryggens lodräta rygg, Sylarna där bakom, norska sidan, Getvalen, den tvärbranta Lillsnasen och den något större Storsnasen med Ånnsjön bortom sig och Storulvån. Nästan klarblå himmel, vindstilla och runt nollan i temperatur. De vita topparna runt oss blir total kontrast mot de orangefärgade fjällskogarna. Det måste upplevas och jag försöker banka in det i mitt huvud att man ändå bara bor ”en lite bit” därifrån.
17:28. Tiden hinner ifatt oss och solnedgången må vara oändligt vacker men någon topptur till Norder-Tväråklump blir det helt enkelt inte och vi bestämmer oss för att sikta in oss på bilen. Vi bestämmer oss också för att sikta på en klippavsats på nordsidan av nyss nämnda klump då vi tror på en lätt sluttande avslutning runt kröken. Vi siktar fel.
18:15. Det blir en trixig och emellanåt idiotisk klättring (!) ner, allt medan södra klumpens skugga lägger sig över oss. Meterlånga istappar och lösa stenblock döljer sig under snön. Många höjdmeter på väldigt kort avstånd.

—

18:42. Det värsta är över. Vi blickar upp mot den svarta väggen vi just trixat oss ner för och konstaterar att det var enda sättet för att inte fastna helt med mörkret rusandes mot oss. Blöta fötter, värkande lår. Bilen känns långt borta.
19:20. Vi når bilen ett par timmar senare än planerat. Mörkret har i princip lagt sig men jag hinner fånga en riktigt bra solnedgångsbild över Sylarna, som skymtar i horisonten.
21:40. Ramlar innanför dörren, väger packningen i ren nyfikenhet, konstaterar att det ”vart ju lätt värt det” (!). Somnar en stund senare på soffan.

Fler bilder kommer att publiceras i dagarna.

Rätt mäktig känsla att stå på toppen och se molnen susa förbi bara några meter över huvudet eller längs de branta klippväggarna på nordostsidan. Skriver inte så mycket mer, bilderna från tala själva. Kan dock meddela att jag somnade som en drydiansk gris på hemvägen…