daniel rydén • helt äkta

Bakom den där tiden finns jobbet

jag själv — Tue, 15 May 2012 05:31:20 +0000

Svårt att greppa att det numera skiljer över en halvtimma mellan mina tider i respektive ände.

Så skrev jag igår om skillnaden mellan bästa och sämsta Göteborgsvarvet-tid. Vi närmare eftertanke så är det fortfarande lite svårt men å andra sidan är det också svårt att greppa vilken mängd träning som faktiskt ligger bakom den halvtimman.

Jag har vaga minnen av träningsupplägget 2002, eftersom det knappt fanns något. Jag var nyinflyttad i Östersund och hade ingen jättemotivation att hitta ut med löparskorna. Jag sprang dessutom hemskt fel första gången jag var ute och fick promenera hem fem-sex kilometer. Vansinnigt tråkigt och fantastiskt suboptimalt. Sista passet jag gjorde var ett intervallpass en vecka innan, där jag sprang 200 meter och vilade någon minut och upprepade detta kanske tio gånger. Sedan var jag klar. Inte så konstigt att klockan stannade på drygt 2:16 timmar den gången.

Desto bättre i år då jag faktiskt tänkt in löppass som jag varvat med en hård och skön försäsong med fotbollen. I mina förhandsteorier skulle det bli svårt att kombinera bra träning av båda sorter (vilket varit ett av skälen till varför jag inte sprungit sedan 2006) men förhållandevis bra disciplin på den punkten hjälpte faktiskt riktigt bra. I slutet av mars damp dock oviljan och omotivationen upp, kanske lika bra att den gjorde det just då och inte alldeles för tätt inpå varvet i sig. Ingen träning var rolig och det blev liksom aldrig maj och på allvar, otålig som jag är ibland. Förrän mitten på april. Lite sådär lätt i grevens tid. Och så var jag igång igen och körde de sista passen innan skarpt läge.

Det fungerade. Väldigt bra dessutom. Och plötsligt känns det inte lika konstigt att det skiljer en halvtimme mellan 2002 och 2012. Det skiljer nämligen väldigt mycket energi bakom kulisserna också. Av någon anledning är jag också beredd att ge mig på en likadan försäsong igen 2013. Trots bitande nordan. Trots minusgrader. Trots snö under skorna och halsduk till näsan. Men det får bli då, jag njuter lite till av att ha sopat banan med 1999-målet.

Den där känslan – om att nå sitt mål

jag själv — Mon, 14 May 2012 17:59:52 +0000

Okej, jag börjar här: 1:43:22. Det är mitt nya personliga rekord på 21km Göteborgsvarvet. Det innebär inte bara en putsning med drygt fem minuter från 2006 utan också att jag äntligen nådde mitt första och gamla uttalade mål med varvet, nämligen att springa halvmaran på en tid under 1:45:00, som jag bestämde mig för den där decemberkvällen 1998. Sedan dess har jag pendlat från 2:16:46 (2002) till 1:48:45 (2006). Svårt att greppa att det numera skiljer över en halvtimma mellan mina tider i respektive ände.

Allt slit i vinter är plötsligt värt varenda minut, varenda svettdroppe, varenda uns av träningsvärk och varenda Gainomax jag petat i mig efter passen. Fotbollens försäsongsträning, långlöpen och även intervallpassen på slutet. Allt kryddat med bitande nordanvindar i ansiktet, snömodd under fötterna och halskragen uppdragen till näsan. Värt allt. Varenda minut. Och det känns så jävla bra när man efteråt står i vårsolen och den grönskande Slottskogen och tuggar på medaljen, blickar på GPS-klockan och tar en klunk av segerölen jag haft med mig. Den känslan!

Det var det sista – åk nu!

jag själv — Sun, 06 May 2012 13:36:27 +0000

Sista passet innan 21km är avklarat. Förberedelserna blev dock inte riktigt som jag tänkt mig. Schemat jag satte upp i slutet av april sket sig en aning när mina två vader plötsligt började agera något som närmast kan liknas gubbvader. Inte kul. Två snabba intervallpass blev det plus ett misslyckat tvåmilsförsök och så dagens lugna mil då, nästan helt utan antydan till smärta. Skönt med lågpulskilometer i benen nu så här efteråt, 135 i snittpuls och strax under timmen. Det får duga. Framförallt med tanke på att intervallpassen gick så förbaskat bra. Det känns som att jag har en bra grund att gå på och jag är laddad så in i helvete inför lördag. 1:44:59 är inom all rimlighet en nåbar tid. De få orosmoln jag kan känna finns är en strulande mage och alldeles för mycket folk i startgruppen att kryssa mellan. Men jag försöker förbise sådana små detaljer.

Jag har nästan lite svårt att ta in att det jag nu siktat på sedan i höstas bara är några dagar bort. Både vad gäller fotbollssäsongen vars seriespel nu dragit igång men framförallt så klart det individuella målet med Göteborg. På lördag är det dags och än mer skumt är det när snön vräkt ner de senaste dagarna. Inget som lyckligtvis ligger kvar, men ändå – känslan. Och kontrasterna i känslan. Det kommer bli en smärre befrielse att bara komma så kort som till Mora för att grönskan ska ha satt sig på riktigt. Och roadtrip såklart. Längtan att med en mugg kaffe från Lillänge sträcka ut benen på E14/45 och glida söderut. En modern klassiker.

Bra skit sa någon. Jag tror det var jag själv faktiskt.

32 – mycket har hänt den 4 maj

jag själv — Fri, 04 May 2012 11:37:17 +0000

Då ska vi se. Jag testar att summera världshistorien lite kort.

1862 – Biff à la Lindström introduceras av Henrik Lindström vid ett besök i Kalmar.
1904 – Biltillverkaren Rolls Royce grundas.
1945 – Tysk kapitulation undertecknas på Lüneburger Heide.
1991 – Sveriges herrlandslag i ishockey vinner guld i årets ishockey-VM.

Och 1980 naturligtvis. 4 maj. Det här är ett egoinlägg. Bra skit. Grattis! Tack!

När vintern nästan är slut

jag själv — Thu, 03 May 2012 22:31:00 +0000

Fram till i söndags hade jag aldrig riktigt upplevt de där varma sköna aprildagarna i fjällen. Där man sitter under klarblå himmel, njuter av solen, fikar gott och har fantastiskt skidåkning. Jag höll på att missa april även i år men i de sista sekunderna av månaden kom vi iväg. Årets andra topptur (ni vet, det var ju en sån där skön tur även för ett tag sedan). Vi tog Getryggen igen…

…fast bara halva. Den här gången åkte vi ner mot Sönner Tväråklump istället och nog jävlar alltid blev det den bästa toppturen all time. Jösses. Slitsamt, svettigt, kul, magiska vyer, bra sällskap som vanligt och helskön åkning ut med östsidan av berget. Det här blir svårslaget så… challenge accepted. För på något intressant sätt lyckas vi alltid göra de nya toppturerna till de bästa.

Dessutom. Det här kan ju ha varit årets sista skiddag. Kan ha varit. Jag tänkte faktiskt inte bära ner skidorna riktigt än. Det finns hopp om bra åkning även i maj. Jag längtar nästan utan att ha planerat något. Och som jag sagt förut – våren får gärna komma men så länge det finns snö i fjällen så är jag nöjd.

Bland tomtar och troll

jag själv — Tue, 24 Apr 2012 18:01:18 +0000

Storm i ett vattenglas. Jösses, vilken inläggshysteri det blev på mitt inlägg om Miljö(o)vänliga Telia, som jag skrev strax efter mitt iPhone 4S-köp i höstas. I ett antal månader låg inlägget och samlade damm tills Tage fick för sig att jag var Telia och att Telias kundtjänst hänvisat honom hit. Krävde mig på pengar gjorde han också, innan mannen från Piteå och hans polett tillslut ramlade hela vägen ner.

Vad har vi då lärt oss? Jo, att Peter på Telias kundtjänst (troligtvis i Göteborg av dialekten att döma) gjorde en suverän återkoppling efter vår lilla Twitter-diskussion, att man inte bör mata Ta… (Internet)trollen och att Telia-ränderna kanske inte gått ur riktigt än på ett tag. Om de nu gör det.

16:01 om tre veckor

jag själv — Sat, 21 Apr 2012 14:01:55 +0000

Östersund från några tusen fot

jag själv — Sun, 15 Apr 2012 21:02:41 +0000

Om det vankas flygning över Östersund, Frösön och andra närliggande platser så säger jag ja direkt. Inget att tveka över. Så därför blev det också tre turer med Mac och annat sällskap några tusen fot ovanför stan. Magisksa vyer med fjällvärlden och en fortfarande isbelagd Storsjön som kuliss. Jag börjar förstå Marcus val av yrke…

I sommar blir det förhoppningsvis ännu fler flygtimmar. Tips vi fick i hangaren efter sista flygningen; Lofoten. Känns som spik på den va? Joråsåatte.

Vid återanvändande av något material härifrån (texter, bilder eller annat), vänligen kontakta mig först.

En sån där dag i bilder

jag själv — Sun, 08 Apr 2012 17:18:10 +0000

En sådan där fantastisk dag värd sin vikt i guld. Ett stundande tjugonde guld.

Vad var det egentligen som hände?

jag själv — Fri, 06 Apr 2012 11:50:39 +0000

Jag gick igenom mina kalendrar häromdagen och upptäckte att jag på 35 dagar kört 22 träningspass. Det blir väl lite drygt ett pass varannan dag. Ska jag börja räkna med skiddagar, toppturer och liknande saker räcker det nog inte med 30 ens. Så, nästan något i snitt varje dag. Det är kanske inte, med facit i hand, så konstigt om jag förra söndagen kände att krafterna helt enkelt bara var borta. Det kändes som att cooperstestet blev finalen på en lång och rolig försäsong. 3,1km på 12 minuter är jag helt klart nöjd med. Men det är ju nu det roliga börjar med matcher och ett stundande varv i Göteborg.

Jag är alltså lite mindre nöjd nu, även om det kanske börjar gå upp för mig. Tre-fyra pass på två veckor med några lugna tio kilometer som peak på jobb-kickoffen i Kall förra veckan. Plus en match jag inte orkade maxa på. Så, det kanske är med all rätt jag helt enkelt bara tar det lugnt? Suget efter träning har varit minimalt, sparka på bollen har känts menlöst och dra ut på 15km-löpning har känts tämligen oinspirerat. Kanske fram till idag? Kanske? Jag kände mig riktigt sugen på ett lugnt pass med löparskorna men bestämde mig motvilligt för att avstå. Det kanske är en sådan hejdan jag behöver, att motvilligt få tagga ner för att återfå suget.

Om drygt en månad är det Göteborgsvarvet. Då är tanken att jag ska ta mig runt på 1:44:59 eller snabbare. Målet kvarstår. Jag tror jag kan uppnå det. Jag har aldrig tränat så mycket, så hårt och känt mig så fit som under januari till mars 2012. Och då kanske det är bra att träningsdippen kom i slutet på mars och inte i april. Det kanske finns en mening med det med andra ord.