Jag hann knappt komma hem från Springsteen i  Stockholm förrän det var dags för nästa turné söderut. Bil. Tåg. Jobb. Flyg. Golf. Lite av varje. Umgänge med familj. Uteblivet Göteborgsvarv och sedan en bilresa norrut för att slutligen, via ett skönt kaffebreak i Orsa – som är sista utposten innan lapphelvetet – landa i Östersund och drabbas av den kanske värsta resebakfyllan i mannaminne. Att landa stillasittande på en kontorsstol några timmar efteråt. Motsägelsefullt deluxe. Det som kunde gå fel gick fel. Men då plockar man fram bilder och minnen från den gångna veckan och så är de flesta av problemen rena och skära bagateller som man skrattar åt. Haha.

Typ. Så. Resande fot. Leva med ett par väskor som bagage. Nya saker. Nya intryck. Nya upplevelser om än på gammal beprövad mark. Det är bra skit det. Ge mig mer! Av allt!

I väntan på nästa OS. Senaste veckan. Då kör vi.

Jag tyckte 9-3:an drog förvånansvärt lite soppa, framförallt på långresorna. Att komma ner i 0,74 var oftast enkelt så länge man höll sig kring lagliga 100-120 utan att dra på växlarna varenda gång man hade möjlighet. Nu var det i och för sig lite extra kul, det var en pigg rackare och riktigt skönt att låta automatlådan göra jobbet. Att då rulla i mål med Passaten, ungefär 200 mil efter påbörjad roadtrip och avläsa 0,52 är ju ett rent nöje i sammanhanget (uträknat på den totala körsträckan, bilden nedan visar hemresans förbrukning). Att det då är en diesel där vi dessutom lyckades pricka västsveriges billigaste (?) soppa gjorde inte saken sämre (13:39 på Tanka i Mora, vi såg inte en enda annan mack som under veckan låg under 14:00 och jo, vi rullade förbi ett antal!). Efter en snabb överslagsräkning har det då visat sig att det bara i rena och skära bränslepengar blev i princip en hel tank i prisskillnad om man rätt upp och ner jämför tysken med svensken.

Som sagt. Ett nöje i sammanhanget men det är också en aning skrämmande att vi 2013 skrävlar om att vi hittade diesel för ”billiga 13:39″. 2006, när priskriget i Trollhättan härjade som mest var det inga problem att hitta 95-oktan för under tio spänn. Men det var då. Nu är det nu. Passaten drar rubbat lite soppa och räknar vi ihop de körda milen och de kommande milen framöver har vi snart en skillnad som motsvarar en hyfsad semester i en annan tidzon. I bara soppapengar. Grattis till oss!

Middag, några öl och sedan blev det helt enkelt Springsteen resten av en fantastiskt kväll på Friends Arena. Avslutning med ett par öl med J&L på något hak i Stureplansvimlet rundade av en magisk afton för att sedan vakna upp i ett vattenglittrande sommarinbjudande Skeppsholmen och frukost på en skön uteservering i Kungsan. En helg i ryggsäcken när den är som bäst och en skön sommarkänsla innan sommaren ens har börjat.

Born to run. Det är nog jag. Varför sitta stilla på ett och samma ställe när man kan förflytta sig i olika former?

]]> http://www.dryden.se/2013/05/born-to-run-2/feed/ 0 http://www.dryden.se/2013/05/varens-stora-fail/ http://www.dryden.se/2013/05/varens-stora-fail/#comments Mon, 20 May 2013 20:56:10 +0000 jag själv http://www.dryden.se/?p=4734 Toppform. Hyperladdad. Nya skor som jag dessutom sprungit in. Och knäskadad. Ingen nyhet. Och mycket riktigt blev det tillslut så att jag inte ens åkte ner till Göteborg när det vankades 21km Göteborgsvarvet utan höll mig i de norra regionerna av Västergötland. Jag knallade runt på en golfbana dagen innan, som caddie. Det fungerade. Men i minsta lilla löpsteg så spred sig smärtan från knä till hjärna och så var det med den saken. Men. Det kommer fler lopp. Det är ju knappt ett år till nästa varv i Göteborg och då tänkte jag göra en skillnad från i år – nämligen att stå på startlinjen. Sub ’99:59 flyttar jag sonika ett år. 2014 it is. Det fina i det här sammanhanget är att jag är helt övertygad om att jag faktiskt hade knäckt rekordet.

Frågan är bara vad man ska göra innan 17 maj nästa år. Det ryktas ju om att Lidingöloppet går även i år. Lite lite sugen är jag nog ändå…

Det är nu det börjar. Nu kör vi mot #21!

#thankyoursiralex är nog det minsta man kan säga.

Söndag. 16:08. Ligger i eget straffområde. Skriker av smärta efter att vänstra knät vridit sig etthundraarton varv. Eller i alla fall vad det kändes. Efter en ickeduell. Färdigspelat. Tack för kaffet.

Sedan november har jag slitit med försäsongsträningen. Fem minuter fick jag spela. Och fotboll lär det inte bli på ett bra dag. Plus att det är tolv dagar till Göteborgsvarvet. På onsdag tänkte jag ta mig runt sista knappa tvåmilsrundan med tempo. Jag har strukit det ur schemat. Jag sitter på en stol med lindat ben. Jag haltar fram och borde egentligen ha lånat ett par kryckor. Jag kan än mindre springa. Och jag vet fantamig inte när jag kan göra det heller. Men den 18 maj ska jag göra det. Folk med värre åkommor har tagit sig runt stan. Men det där med Sub ’100 har jag väl nästan börjat inse att det kan bli en aning kärvt.

Det var väl inte riktigt vad jag hade tänkt när jag skrev om mitt senaste löppass, med en uppladdning som har känts riktigt bra. Som min far sa igår. ”Det kanske är dags att sluta med fotbollen.”. Svar; nej. Jag tog risken (som jag inte ens såg eller ser som en risk!) med att spela match. Det gick åt helvete. Fail. Jag lever med det. Men jag kan inte påstå att jag hoppar av glädje. Dels för att jag inte kan just nu och dels för att… ja, det är väl självskrivet.

Om tolv dagar är det Göteborgsvarvet. Jag har fortfarande en plan om att stå på startlinjen. Jag har fortfarande en tanke på Sub ’100. Jag tänker helt enkelt (ofrivilligt) vila mig i form. Och. Som jag skrev ovan. Folk med värre åkommor har tagit runt så då vore det väl fan om inte jag också skulle kunna göra det.

Kämpa Dryden.

Twenty four seven. 365.

Grattis Dryden. Tack tack.

2012 vid samma period. Jag har gått in i något som kan liknas en lätt men ändå träningsvägg efter att ha köttat sönder mig från januari till slutet av mars. Särskilt jätteoptimalt kan jag inte påstå att det kändes över att vara tokless på både träning i allmänhet och fotboll i synnerhet. Löpningen var inte heller särskilt rolig men säg den tid på året då den faktiskt är det. Men personbästa blev det ändå.

I år då? Gått på bra med träningen under januari till mars med den skillnaden att jag faktiskt låtit mig själv acceptera viloperioder. Att hoppa över träningspass med syftet att helt enkelt återhämta mig. Den renodlade löpningen satte jag också igång med lite senare än vanligt men jag har också haft pass på längre sträckor och nästan uteslutande intervallpass. Inget annat år har jag så tidigt gjort så många långa pass samtidigt som jag då börjat lite senare. Och jag tror att inget annat år har jag gjort 19 kilometer med planering på ett sådant till ett par-tre veckor innan varvet.

Sub ’100 kallar jag årets lopp, lite förenklat. Egentligen är det Sub ’99:59. Efter att min bror på ett varv för några år sedan hade som mål att springa på under 1:30:00 och sprang in på sekunden 1:30:00 så har jag insett att det faktiskt är under 99:59 jag vill springa. För att vara på den säkra sidan. Med andra ord, 1:39:59. Det är fortfarande målet. Inte 1:40:00. För en månad sedan fanns det viss tvivlan på att jag skulle ens ha en möjlighet att ro det i hamn men allt eftersom jag lagt in fler långa pass så har jag också hunnit ifatt ambitionerna igen. Det känns bra och onsdagens sköna långpass (bilden) var ett kvitto på att det är på väg år rätt håll.

Ett 19-pass till, utöver fotbollsträningar och matcher, plus ett lugnt millopp knappa veckan innan. Det är vad som är planerat just nu och det nog också vad jag faktiskt hinner med för att få lite återhämtning också. Ett helt utlägg om något som egentligen inte är några konstigheter men det är ändå vårens stora utmaning som står på spel. Med en rimlig ambitionsnivå dessutom. Nästa stora utmaning är som vanligt efter varvet. Löparmotivationen brukar försvinna i samma veva som jag stannar klockan på mållinjen i Slottskogsvallen. Men det tar vi då.

Göteborgsvarvet. 15 dagar kvar. Nedräkningen har pågått. Sedan förra året.

Ett skönt fotbolls- och fyspass i tisdags och sedan första ordentliga intervallpasset i torsdags där GPS-klockan styrde och ställde mig enligt min exakta tanke (det blir så enkelt när man på Garmins träningssajt kan göra egna pass och trådlöst skicka till klockan). Två kilometers uppvärmning följdes av kilometersträckor med tempo varvat med lätt jogg i halvkilometern. I totalt 16km. Det kanske inte var så konstigt att jag var sliten på träningsmatchen i fredags. Jösses, ben och kropp. Segt som sirap. Veckan avslutades med 90 friska minuters fotboll. Jobbet på vingen lämnar inga lungor oberörda. Det måste ha blivit en mil i intervallform även under matchen. Eller något sånt.

Vila var det. Två dygn, ungefär. Sedan är det på’t igen. Fys och intervallpass fortsätter i veckan. Det är snart maj. Det är snart dags. Det börjar kännas roligt. Sub 100. Det borde gå.