Post-VM-final, dag1. Klockan 16:05 började jag inte planera kvällen med en kall öl. Klockan 19:15 satte jag mig inte och kollade på SVT:s uppvärmning och 19:30 började jag inte kolla på de ordinarie sändningarna. 20:30 började inte någon match och under kvällen skreks det inte på någon domare, några felpass eller vuvuzelor. För det fanns inga.
Det har varit en lång dag. Vi försökte upprätthålla tillvaron efter jobbet så gott det gick. Jag försökte träna bort den värsta irritationen men var fortfarande sned när jag tillslut landade i soffan hemma. Vi hamnade på SVT Play och Världens modernaste land. Sedan råkade jag klicka mig in i mitt filmarkiv, sedan råkade jag av en händelse starta VM-krönikan från 1994. Där satt jag, första kvällen utan VM och återupprättade gamla goda minnen med Brolin, Hagi, Baggio, Baresi och Schwarz. 77 minuters nöje och njutning. Varpå jag fick stryk i Alfapet av Madde.
En jävla pissdag. Jag skriver sällan det men idag tar jag ut en av få dagar på året där jag officiellt har en tvättäkta måndag. Det blir inte mer måndag än så här. Jävla skitdag. 49 minuter kvar av eländet. Jag ska vaka in tolvslaget i ren protest. I morgon är det en ny dag.
DÃ¥ blir det krönikan frÃ¥n ’98. Morsning korsning.
Av någon suspekt (?) anledning så har jag gått och blivit sådär vansinnigt roadtripsugen igen. I lördags kilade Jimmy och Sofie upp två våningar och kollade bronsmatchen hos oss och återigen landade vi i roadtripdiskussioner. Var man varit, var man skulle vilja åka, hur lång tid, tält, hotell, alpvägar och allt annat möjligt och omöjligt när man sitter i ett fyrhjuligt fordon på väg åt alla möjliga vädersträck i en drös olika länder.
Även på annat håll har ju ämnet dykt upp och i skrivande stund skulle det nästan förvåna mig om det faktiskt inte blev av en längre tur redan nästa sommar. Utan problem skulle jag kunna plocka in folk och fylla två bilar med roadtripälskare (hög sanningshalt med med inslag av modifikation). Det kanske rentav är dags att det blir av? Nästa sommar har det gått sex år sedan jag senast var ute på autobahn. Alldeles för lång tid om ni frågar mig.
Egentligen borde jag ta fram kartan och göra en potentiell färdväg. Låt mig klura en sväng så återkommer jag.
Mörkret har sänkt sig över Östersund. Ja, faktiskt. De gråtunga molnen och den nedsläckta gatubelysningen gör sitt och endast en blåljusutryckning i fjärran bryter tomhetens tecken. Det är natt mot måndag och VM är slut. Spanienärvärldsmästare i fotboll för första gången någonsin och i morgon drar sommarlunken igång. Måndag. Ett ödsligt kontor. En kalender vars kvällstider numera gapar tomma. En TV som förmodligen kommer att vara avstängd ett tag framöver. Inga fler känslostormar. Allt är med andra ord som vanligt efter ett mästerskap. Mental fotbollsbakfylla. Hur fan fyller man upp allt igen? Jag har glömt hur jag gjorde sist gång.
I förbyggande syfte så satte jag och Mad ner foten igår. På riktigt. Bokningen av flygbiljetterna till Manchester igår blev verklighet. Det känns väldigt nära nu, men ändå så jävla långt bort. Det känns som att jag har stenkoll på allt just nu, men ändå saknas så många detaljer. Bara grejen att boka hela resan i omgångar tär på det mentala. SAS-resan kirrad, om 20 dagar kör vi tågbiljetterna mot Arlanda och handpenningen till Steve.
För att heller inte stå helt tomhänt nu när VM är slut så har jag laddat Aftonbladets Silly Season-feed i Google Reader. Vi kan väl kalla det för ett dagen-efter-piller eller något sådant.
Eller hade vi det? Vi tänkte ju grilla men så drog moln, vind och regn in, samtidigt som tiden sprang bort. Men vad gör det egentligen? Jag riggade återigen kameran på stativet och körde en ny fotosession. Den här gången körde jag 900 bilder i femsekundersintervall.
Utrustning: Canon EOS 7D, Canon 24-105/4L IS USM, USB-kabel, stativ, Macbook, EOS Utilites
Eftersom det här är mest på test just nu så får ni ursäkta usel bildkvalitet, jag kör en export från iPhoto, via lite småmodifieringar i iMovie, för att få ut resultatet snabbt och förhållandevis enkelt.
I torsdags fortsatte jag med molnprojektet men med en liten annan lösning än mitt första test. Det var strålande solsken och cirrusmolnen hängde på hög höjd ovanför hustaken och flyttade sig i sakta mak över himlen. Efter lite research på området riggade jag det på följande sätt.
Kameran sattes på stativ tillsammans med vidvinkelgluggen och en USB-kabel kopplades till min Macbook. Jag installerade EOS Utilites och kunde därifrån fjärrstyra kameran, sätta intervaller och hur många bilder som skulle tas (bild på riggandet finns här). I det här exemplet har det exponerats 617 bilder, var tionde sekund (i knappt två timmar alltså).
Det jag lärde mig här var att balkongen inte var helt optimal med träd ivägen och att det är helt okej att ändra slutartid under tidens gång, plus att manuell fokus är att föredra. Det var inte riktigt så mörkt i vekrligheten som filmen nedan gör gällande. En helt fantastisk sommarkväll var det, som avslutades med en Glenfiddich och filmexportering medan solen försvann bakom universitetets takåsar.
Utrustning: Canon EOS 7D, Tokina 12-24mm, USB-kabel, stativ, Macbook, EOS Utilites
Fördelarna: JPEG-bilder (som jag använde här) tar ingen plats sÃ¥ 16Gb minneskort räcker lÃ¥ngt, automatiken (bilderna matas direkt till datorn, datorn sköter exponeringsintervall och exponering), bara batterier, diskutrymme och tÃ¥lamod bestämmer hur länge man kan köra Nackdelarna: att jag inte har nÃ¥gon bil just nu samt det ständiga exponeringsklickandet… (inga egentliga nackdelar finns med andra ord)
Ett antal gånger har jag sett, och blivit fascinerad av, molnfilmer och haft en tanke om att en vacker dag sätta ihop en egen sådan rulle. Förra veckan satte jag således igång med projektets första test, nämligen att filma under en period och sedan i efterhandsredigeringen öka farten på det hela. Nackdelarna blev dock fler än fördelarna, även om resultatet i sig blev helt okej (se Youtube-filmen nedan, gärna i HD).
Utrustning: Canon EOS 7D, Tokina 12-24mm
Fördelarna: Full HD vilket ger grymt bra flyt i uppspelningen. Nackdelarna: ingen automatik med inspelningen (starta/stoppa själv och manuell kontroll så att kameran verkligen rullar), filmfilerna tar ohygglig plats, kameran kan bara filma max 30 minuter åt gången, krävs hyfsad mjukvara för efterredigeringen.
Sista makrodelen för denna gÃ¥ng och en samling av alla de bilder som publicerats hittar ni pÃ¥ min dedikerade makrosida. Den som dessutom känner till den korrekta benämningen pÃ¥ malfjärilen här nedan fÃ¥r gärna höra av sig. Tillsvidare fÃ¥r den heta – Fjärils-Greger. Manligt.
Arlanda till Manchester, 3300 spänn med SAS.
Arlanda till Manchester, via München – 2900 spänn med Lufthansa.
Logiskt? Inte alla dagar i veckan. Man blir klok men samtidigt inte riktigt klok när man sitter och jagar flygbiljetter. Har plöjt igenom Flygresor.se nÃ¥gra gÃ¥nger i jakten pÃ¥ en vettig biljett frÃ¥n Stockholm till Manchester i slutet pÃ¥ oktober. Det finns massor av bra priser och tider som matchar tÃ¥gen alldeles utmärkt. Antingen direkt frÃ¥n flygbolagen eller via ”agenter” som ligger nÃ¥gra hundra spänn lägre i utgÃ¥ngspris. Givetvis mot att man tecknar massa extratjänster vilket gör att man ändÃ¥ är uppe i flygbolagens direktpris där dessa tjänster oftast ingÃ¥r i priset (SMS-avisering är 2010 en självklarhet, punkt slut). Vilket alltsÃ¥ ger i princip samma peng i slutändan. Vilket alltsÃ¥ gör att man faktiskt lika väl bokar hos flygbolaget, Ã¥ker elektroniskt och slipper mellanhänder. I slutändan hamnar man hos SAS som faktiskt är billigast i klassen. Bra där!
Det börjar även se lite bättre ut med tågen också, var tämligen orolig att SJ skulle råna oss på biljettpengar (deras prissättning år ju att diskutera emellanåt) men efter en liten närmare efterforskning verkar det bli tvärtom, vilket innebär att man slipper 112 mils bilresa, trötta ögon och svindyr parkering på Arlanda. Och sånt gillar vi, resekalkylen sjönk med nästan tvåtusen spänn direkt. Om några veckor hänger jag på låset till SJ.se, då ska det fyndas biljetter! Fortsättning följer.
Det har börjat gå upp för mig att det här blir ett katastrofalt VM. För varje match som går så försvinner lag efter lag som jag ägt sympatier för, stora som små. Jag menar det verkligen, inte ett lag har gått vägen (i princip).
Italien, ut ur gruppspelet
England, ut i åttondelsfinal (mot Tyskland)
Portugal ut i åttondelsfinal (mot Spanien)
Argentina ut i kvartsfinal (mot Tyskland)
Paraguay ut i kvartsfinal (mot Spanien)
Uruguay ut i semifinal (mot Holland)
Tyskland ut i semifinal (mot Spanien)
Det finns med andra ord vissa likheter mellan mig och Paul, ni vet bläckfisken somtippar fotbollen. Han har tippat rätt, jag har tippat fel. Tillsammans har vi förutspått flera matcher, fast på olika sätt. Man kan säga att vi är experter på det vi gör, fast tvärtom och bakvänt.
Finalen pÃ¥ söndag dÃ¥? Spanien-Holland och det är ju fantastiskt kul (pÃ¥ riktigt alltsÃ¥) att det är tvÃ¥ helt nya finallag som möts och att vi faktiskt kommer fÃ¥ en Ã¥ttonde nation i VM-historiken att vinna guldet. Vem som vinner? Vill ni veta det sÃ¥ frÃ¥ga mig vem som jag vill ska vinna. För dÃ¥ blir det inte sÃ¥. Troligtvis tar väl Holland hem det dÃ¥ (pÃ¥ riktigt alltsÃ¥), de har ju Robben. Inte för att han är bra utan för att jag inte gillar honom. Med andra ord, ett litet litet litet litet ack sÃ¥ litet ”heja Spanien” frÃ¥n mig dÃ¥. PÃ¥ riktigt alltsÃ¥.
Två matcher kvar av VM. Två. Och jag tror att lördagens bronsmatch på många sätt kan bli roligare än finalen. Tyskland mot Uruguay och två lag som förmodligen kommer spela ut sina sista kreativa hjärnceller mot varandra. Frågan är om inte finölen åker fram redan då.
Det var nog 2004 jag sprang på ett löpband senast. Broder Bob däremot har gjort det massvis med gånger men på något sätt fick jag nog, trots hans försök att få mig att köra tvåtimmarspass (vansinne!). Samma Bob som utan att blinka sa att jag kunde kuta halvmara på fotbollsträning (vansinne upphöjt till fyra). Två försök på dåvarande jobbets band och förmodligen i helt åt skogen fel skor gjorde att vaderna var i princip oanvändbara i några dagar efteråt. Igår testade jag igen och det är nog dags att omvärdera, trots att löpband måste vara det tråkigaste som finns.
Efter att ha haft träningsdvala sedan i princip början av maj, förutom en halvbra fotbollsträning som knappt räknas och drygt en halv välspelad match i slutet pÃ¥ maj där knät brakade ihop, sÃ¥ har jag varit skamligt lÃ¥gpresterande i svettens tecken. I torsdags startade jag lugnt, fick blodsmak direkt och riktigt sÃ¥g den lÃ¥nga vägen tillbaka. IgÃ¥r höll jag lÃ¥da pÃ¥ löpbandet i 35 minuter och tro pÃ¥ sjutton, det fungerade över förväntan. Visst är knät inte helt hundra (och det känns sÃ¥ här dagen efter) men nog gÃ¥r det att kuta pÃ¥ med monotona rörelser utan nÃ¥gra större problem i 20-25 i alla fall. Inget mer invalido bastardo med andra ord, tre pass i veckan borde jag ju kunna ordna utan större problem. SÃ¥ fort VM tar slut har jag ju hur mycket tid som helst. Jag börjar sakteligen vänja mig vid tanken pÃ¥ livet efter fyra matcher om dagen…
Tog av mig tröjan. Tog på mig den en stund senare. Nu, en halvtimme senare ser jag att den fortfarande är ut-och-in. Full koll var det va?ca 40 minuter sedanvia web
Och jag har som vanligt stenkoll. Har gått med tröjan ut-och-in hela dagen. Märkte det nu. Mera kaffe?ca 54 minuter sedanvia web
Trött. Förkyld. Och så ska två dagar till med lika lite sömn avverkas. Kul men utmattande. Men kul.ca 55 minuter sedanvia web
03:34 inatt, mail från @Telia_service jobbagent. De söker "Customer Relations Representative". Kul sammanträffande med iPhone 4-släppet! ;)ca 4 timmar sedanvia web
