Eftersom det blev lite filmande från helikopterturen i lördags så passade jag på att sätta ihop ett snabbt (första) klipp i iMovie på iPaddan. Och det gick bra, riktigt smidigt även om det sög koballe att det inte gick att importera filmfiler till paddan från exempelvis Dropbox. Nåväl, det löser sig säkert på Appstore eller med iOS5. Återstår att se.
Hur som helst. Här är det. Live and exclusive. Typ.
Det var en sÃ¥dan där fantastisk morgon och Stockholm visade sig helt enkelt frÃ¥n sin allra bästa september-sida. Lördag, klarblÃ¥ himmel, runt tian pÃ¥ termometern. Som upplagt för en grym upplevelse ute i skärgÃ¥r’n där det skulle Ã¥kas ribbÃ¥t och helikopter, ett val jag sedan länge bestämt mig för hos Liveit.se. Premiär för bÃ¥da faktiskt och 2011 verkar vara Ã¥ret dÃ¥ jag gÃ¥r hÃ¥rt pÃ¥ att testa nya saker. Eftersom jag aldrig brutit benet i fjällen har helikopterturerna uteblivit och ribbÃ¥t… tja, nej, det har jag inte heller Ã¥kt. Sedan ska det ju tilläggas att Stockholm är en förbaskat vacker stad. Det har jag tyckt länge. Väldigt länge. Det tänker jag fortsätta tycka.
UtgÃ¥ngspunkt hos Öppet Hav pÃ¥ Kastellholmen mitt i stan, riktning utÃ¥t. Jag började i bÃ¥ten och klev pÃ¥ helikoptern vid Vaxholm. Äntligen fick jag dessutom nytta av att vara kortväxt och att inte bära pÃ¥ massa extra kilon. Kortast och lättast längst fram, tack tack till första parkett. Hur som helst, den här turen fick mig att inse att livet i luften är sÃ¥ nice som jag gÃ¥r och tror hela dagarna. Jag mÃ¥ste göra nÃ¥got Ã¥t det där. Och just helikoptern gav ju samma sköna närvarokänsla som (motor)seglarflygturerna med Mac gjort, som inte en ”vanlig” flygtur Östersund till Arlanda gör. Som sagt, jag mÃ¥ste göra nÃ¥got Ã¥t det där…
Så, det bästa av det mesta här då. iPhonen fick agera både kamera och GPS-tracker eftersom jag hade det dåliga omdömet att glömma min Garmin hemma. Riktigt bra dag. Riktigt bra!
Lagen om alltings inneboende ondska. Jag förstår fortfarande inte vem som ville mig så ont idag men jag antar att den förmodade lilla fåniga spiken i den där fula trasiga fåniga lilla bron mitt ute i skogen på Bynäset är roten till allt ont. Eller i alla fall roten till punkteringen på bakdäcket.
Ljud man inte vill höra när man är som allra längst hemifrÃ¥n pÃ¥ träningspasset; ”psssssssssssssss…”. Saker man inte vill se när man är som allra längst hemifrÃ¥n pÃ¥ träningspasset; ett däck som säckar ihop. Promenader man inte vill göra när man är som allra längst hemifrÃ¥n pÃ¥ träningspasset; den hem. Saker man funderar pÃ¥ när man gÃ¥r där i skogen; om det är mycket rötter och stubbar; är det rubbat dÃ¥? JorÃ¥, pÃ¥ tisdag ska jag till Göteborg. Jag laddar med taskig humor fram tills dess…
Nu slapp jag i och för sig gÃ¥ hela vägen eftersom min träningsföljeslagare Martin (eller om jag var hans, jag vet inte) hämtade upp mig. Men promenad blev det, knappt Ã¥tta kilometer, och Martin hade väl en poäng när han konstaterade att ”Tja, du har ju nästan gjort en triathlon idag dÃ¥”. PÃ¥ tal om att se positivt pÃ¥ saker. Och det gör jag ju. Jag sÃ¥g sÃ¥ positivt pÃ¥ det att jag sonika struntade i att köra mitt korta fyspass hemma sen. Frösö lÃ¥ng var förövrigt en väldigt vacker bana att cykla och betydligt mer teknisk än Frösö kort vi dragit nÃ¥gra gÃ¥nger nu. Krävande dock, mina extra vattenflaskor i bältet gick Ã¥t allihop. Den energybaren jag köpte men glömde hemma hade gjort susen. Men vacker som sagt, att cykla med fjällkuliss gör jag gärna varje dag om det krävs. Zatan alltsÃ¥, man förstÃ¥r ibland varför man bor här.
Dagens stora plÃ¥ster pÃ¥ sÃ¥ren – Man United piskade Chelsea pÃ¥ Old Trafford. Dagens nästa största plÃ¥ster – Man City fick tappade sina 2-0 till 2-2 pÃ¥ Craven Cottage (damn, jag gillar den arenan lite mer idag bara för det). Dagens mest förvÃ¥nande plÃ¥ster – Spurs förnedrade Pool med 4-0. Lite oväntat faktiskt.
Har känt mig vek i alla fall halva dagen och det var bara att dumpa det planerade löppasset och sjunka ner i soffan, allt medan favoritvädret huserade utanför och kastade regnet efter vad vinden behagade. Jag landade framför Champions League, en god öl stor varm mugg te, med iPad och #twittboll-flödet i högsta hugg och fick se ett klassmål av Giggs när han vänsterdojjade in kvitteringen i slutet av första. Någon kallade dessutom 1-1 för flopp. Inledande Champions League-match, kommande Chelsea-match, b-lag och tidigt på säsongen. Flopp. Nja. Skulle inte tro det. Resterande del av gruppen borde bli en walk in the park.
Nästa plan blir att sova, få sömn och sikta på jobb i morgon. Mitt tålamod orkar inte en hel dag hemma, trots att FIFA12-demot är hemtankat och installerat på PS3:an.
På tal om resor. Fick ett mail igår från Uncle Mac igår som just för tillfället går igenom en jävla massa flyttkartonger (han har ju lämnat Östersund för Göteborg). I dessa döljer sig nostalgitrippar av modell större har det visat sig. Som den här. Klassresa till London 1996. This is the story. Eller i alla fall en liten del av den. Hotellrummet i Blackheath, i södra delarna av stan, med den komplett livsfarliga vattenkokaren som fick en balja vatten att koka på under tio sekunder (alltså, på riktigt). Eller duvan som förmodligen bajsat på samma ställe sen pesten härjade i krokarna (därav namnet på stadsdelen säger vissa, andra inte).
Flipboard pÃ¥ iPaden fortsätter förtrolla mig. Landade en sväng i soffan och halkade in pÃ¥ Lonely Planets feed med reseguider. Farligt, när jag Ã¥terigen har ett rätt stort resesug eftersom jag inte varit pÃ¥ resande fot pÃ¥ en och en halv mÃ¥nad (!). Ã… ena handen vill jag dra iväg pÃ¥ en kortresa redan i höst, Ã¥ andra handen vill jag spara mina pesetas till resan med stort R, typ nästa sommar eller nÃ¥got i den stilen. Förhoppningsvis (eller inte, förstÃ¥ att jag är kluven) kan minitrippen nästa vecka dämpa suget en aning för att mer anamma mitt ovan nämnda sista alternativ…
SÃ¥, inte sÃ¥ konstigt att jag kastar iväg offertförfrÃ¥gningar pÃ¥ fotbollsresa till Madrid eller suktar efter Craven Cottages gemytliga aura samtidigt som jag spanar efter vettiga alternativ pÃ¥ andra sidan jorden. Eller helt enkelt bara drömmer mig bort en sväng pÃ¥ spektakulära roadtrips eller ”in the middle of nowhere”-resor.
Äntligen var det Premier League-helg efter att landslagsuppehållet tråkat ut mig med Ungern-förlust och en usel San Marino-insats. Äntligen ny match. Äntligen en ny utskåpning. Fucking Bolton kan gott ha stortorsken efter att ha gå in för att sparka sönder gästerna. Därför är det extra skönt att kunna lägga upp mitt Facebook-flöde från Flipboard från tidigare idag. Fem. Noll. Och så kör vi Champions League i veckan och Chelsea på söndag. Höst, någon?
Äntligen blir min sedan länge oplanerade planerade ribokopter av! Eventet är spikat till en lördag i mitten av september och det blir en liten sen ”sommaren-dÃ¥-jag-testar-massa-nya-saker”-bonus. Jag ska dessutom äntligen bli av med helikopteroskulden. Som jag väntat pÃ¥ det och nu slipper jag ju dessutom bryta benet i fjällen för att fÃ¥ nyttja ett sÃ¥nt tillfälle. Perfekt! Eller ja, jag hade alltsÃ¥ inte planerat att bryta benet men i brist pÃ¥ annat verkar det ju som enda tillfället att fÃ¥ sig en tur…
Spikade dessutom resan rent praktiskt ocksÃ¥ och det blir verkligen en ”jag-Ã¥ker-ner-eventar-och-Ã¥ker-hem-direkt-igen”-resa. SÃ¥ kan det gÃ¥ när man bokar tÃ¥gbiljetter i samrÃ¥d med ManUnited-kalendern. SJ hade ju inga passande tÃ¥g pÃ¥ söndagen och ska man hem till matchstarten klockan 17 sÃ¥ ska man. Chelsea pÃ¥ Old Trafford tänker jag inte missa. Punkt.
Jag? Nörd? Nej, allt är bara precis som vanligt…
Ibland undrar man hur världen fungerar. Igår hade jag planerat ett helt vanligt träningspass på kvällen, vädret var riktigt tilltalande med gråtunga moln, lätt regn och riktigt många plusgrader (true story, jag gillar att träna i regn, gärna när det öser ner). Klockan sju var det planerat men klockan blev både halvåtta, åtta och halvnio innan jag tillslut drog på mig träningskläderna och begav mig ut i mörkret, förövrigt samma kläder jag hade på mig den där dagen i slutet på juli eftersom en i princip självlysande grön tröja borde var perfekt i mörkret i brist på bra reflexväst. GPS-klocka på, pulsband på, skor på och med förvånansvärt lätta steg stack jag ut på ett lugnt löppass.
Där. PÃ¥ minuten rätt ögonblick springer jag efter en kvart ner pÃ¥ RÃ¥dhusgatan och möter en okänd löpare. Som inte är okänd. Som tvärtom känns väldigt bekant och som gör att jag efter nÃ¥gra meters tvekande bestämmer mig för att vända om och springa efter för att verkligen fÃ¥ veta. DÃ¥ eller aldrig. Efter 30 meter hinner jag ifatt och ropar pÃ¥ hÃ¥ll ”DU! URSÄKTA!” varpÃ¥ löparen stannar. Nu är jag helt säker och fÃ¥r det ocksÃ¥ bekräftat. Det var den person ingen av oss (eller ja, jag eftersom resterande del av oss inte var vid medvetande…) lyckats identifiera efter kraschen sista juli. Hans. Som av en händelse sprang förbi pÃ¥ ett av sina träningspass och bistod oss med hjälp där ute i skogen. Och som vi funderat över. Och som av en händelse var ute och sprang idag. I ett regnigt Östersund. Just precis där. Just precis dÃ¥. Och som nu gjorde att jakten pÃ¥ den oidentifierade hjälpen tillslut är över.
Och sen dÃ¥? Jo, mitt lilla ”lugna löparpass” genererade ett nytt pers pÃ¥ sträckan och jag bankade skiten ur min gamla tid med en minut, dessutom under fyrtio minuter. Och det var inte ens meningen…
Jag utelämnade, i mitt förra inlägg, med flit min absoluta favoritbild för sommaren. Roadtrip när den är som bäst. Jag, bilen, kameraväskan packad och en ljummen skön sommarkväll. Like the old days. Det är få saker som slår den känslan.
