Skrivkramp. Då åker kameran fram istället. Ingen jättespännande session med makrot men ändå skönt att få rasta 7D:n en sväng ute på Andersön, när vi tog med bror och far på en miniroadtrip. Stället är vackert. Vackert som sig självt och vackra omgivningar. Nästa gång blir det nog löpardojjorna med dit och ett skönt pass. Lördag? Får nog bli så.
Det var tänkt som en studie i natthimmelsfotograferande inför kommande små (!) fotoprojekt jag har i huvudet. Det slutade med att jag och Martin stod under den jämtländska natthimlen och njöt av helt stjärnklart, ett inte helt brinnande men ändå polarsken (norrsken) samt SK47 från Arlanda till Frösön. Allt medan kameran jobbade med de långa exponeringarna jag matade den med. Ett stycke magi. Mitt i natten utanför Östersund, under en flammande jämtländsk himmel. Vackert.
Polarsken (Aurora Polaris på latin) är ett himlafenomen som uppstår när laddade partiklar (huvudsakligen elektroner) som accelererats till höga energier i jordens magnetosfär kraschar iatmosfären. Sådan acceleration sker bara i vissa områden i magnetosfären, vilket gör att polarskenet huvudsakligen uppträder i ringformade områden runt jordens två magnetiska poler, polarskensovalerna (se nedan). (Källa: Wikipedia)
Jag var faktiskt ute en sväng i skogen i söndags också, inte primärt för fotandets skull utan mest för att få vara någon annanstans istället för hemma i soffan där repriser av 1-6-torsken mot Shitty rullade på varenda TV-kanal jag har. Kameran åkte med som terapi. Den är väldigt bra på det där med terapi dessutom. Och i skogen kan ingen höra dig gråta. Eller skrika. Dessutom är det helt rätt årstid att återfå fotoinspirationen. Så det är ju det jag sagt så många gånger. Hösten. Älska hösten.
Jag köpte en ny router för ett tag sedan och har väl inte egentligen gÃ¥tt in stenhÃ¥rt för att fÃ¥ det att fungera med musikdelningen hemma i nätverket och iTunes Hemmadelning. Det var dock när jag började brÃ¥ka med wifi-synkningen i iOS5-betan jag körde som det gick upp för mig att nÃ¥got var snett och det förstärktes ikväll när jag skulle fÃ¥ just hemmadelningen att fungera. SÃ¥ fort jag försökte aktivera Hemmadelning i iTunes sÃ¥ försvann valet i vänstermenyn i programmet sÃ¥ fort jag tryckte ”Klart”. Google är min vän, sÃ¥ jag kastade mig ut i djungeln av forumtrÃ¥dar som berörde problemet. Slutligen hittade jag lösningen och den ser ut som följer (notera att det här kan skilja sig frÃ¥n router till router, eller i alla fall märke till märke – det här gäller min Linksys E2000):
Av bara farten löste det här såklart även wifi-synkningen till mina iPrylar (iPhone 3GS och iPad 2) som jag inte fått att rulla tidigare. Lycka över fungerande prylar är också lycka. Och nu har jag mina 15000 låtar i NAS:en direkt ner i iPaden och iPhonen. Det här är ju vare sig rocket science eller någon nyhet, men nu har jag ändå Spotify Premium och då har lokalt delad musik lackat lite i behov. Men, nu rullar även det. Tack för det.
Vaknade i morse. Fast inställd pÃ¥ att träna. Ett elvakilometerspass stod pÃ¥ schemat. Drar ett andetag. Halsen är inte i skick nog att genomföra ett pass. Lägger ner ambitionen. Tittar ut. Ser den kompakta dimman men anar en klarblÃ¥ himmel strax ovanför. En snabbsurfning till BrattÃ¥smastens webbkamera bekräftar min teori. En knapp timme senare rullar jag ut med bilen. En höstsession med min 7D och 24-105L stÃ¥r pÃ¥ spel. Och den blev riktigt trevlig. En magisk morgon. Och jag som gillar magiska mornar sÃ¥…
Varsågod. Jag bjuder på det jag fångade. Resten sitter i mitt huvud ett bra tag framöver.
Jag har ju faktiskt inte skyltat om det särskilt hÃ¥rt. Men mÃ¥let har jag satt, dels som backup för om fotbollskarriären (!) skulle ta slut av olika skäl (hej knä, hej div. V, hej ”har vi ens lag?”) men ocksÃ¥ för att jag nÃ¥gon gÃ¥ng mÃ¥ste ro i hamn det jag satte upp för snart 13 Ã¥r sedan.
I januari 1999 hade jag just slutat spela fotboll (första gången) och behövde ett komplement för att inte förfalla helt utan träning (har man tränat och varit aktiv sedan man lärt sig gå så fungerar det inte att bara sluta vara aktiv). Det var då jag skapade målet om att göra en halvmara på under 1:45:00. Då var målet Göteborgsvarvet. Det närmaste jag kommit är 1:48:45, det var också senaste gången jag sprang omkring på gatorna där nere. 2006 för att vara exakt. Nu, sex år senare är det dags igen.
Jag har alltsÃ¥ anmält mig till det numera fulltecknade Göteborgsvarvet 2012. Faktum är att jag nu tänkte knäcka det där jävla mÃ¥let, pÃ¥ mitt sjunde försök. Bryta ner det helt. Vara snabbare än 1:45:00, om jag sÃ¥ bara springer in pÃ¥ 1:44:59 (fast dÃ¥ kanske vi inte kan kalla det för att ”bryta ner det” va?). Det är mÃ¥let. MÃ¥l är bra. MÃ¥l ska man ha. Vi kan börja där. Sjunde gÃ¥ngen gillt.
Ena kvällen sitter man och skriver hur vida man ska slå till på en iPhone4S eller inte, nästa morgon vaknar man upp och läser att Steve Jobs har kastat in handduken och lämnat oss alldeles för tidigt. Livet är inte bara prylar och Applifierade hem. Perspektiv är bra ibland. Vad allt handlar om. Att livet är kort, skört och alldeles för dyrbart för att slösa bort. Den insikten borde man ju ha ändå, utan att man ska reagera varje gång någon känd som okänd dör tidigare än man förväntat sig. Jag kände ändå att det var läge att dra ett litet strå till stacken och nappade på svenska MacWorlds insamling till Cancerfonden. Min summar är inte stor men symboliskt värde som man borde kunna bidra med i kampen. Bidra du också och gör det här. Jag är numera månadsgivare dessutom.
BeslutsÃ¥ngest. I klassisk i-landsproblemanda. iPhone 5… förlÃ¥t, 4S har landat och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är vill-(inte)-ha-faktor eller inte. NÃ¥väl, problemen kunde varit värre…
Faktum kvarstÃ¥r. Efter en sommar med fantastiskt sköna beta-iOS5 hade jag satt mina sista pesetas pÃ¥ att det skulle bli en helt ny design pÃ¥ ”iPhone 5″. Historiken borde ju hintat om motsatsen och historien upprepade sig mycket riktigt (som när 3 blev 3GS). Det blev en iPhone 4S och det blev samma designutförande som 4:an. HÃ¥rd. Kantig. Snygg. Men mindre ergonomisk. Den sista punkten kan jag ha fel pÃ¥, men de hÃ¥rdare kanterna ger intrycket i alla fall. Och jag har börjat tänka till mer än vanligt pÃ¥ om det ska bli en 4S eller som min 3GS ska fÃ¥ hänga med ett tag till.
Jag har hittat några (för mig) tunga poster som kan avgöra till 4S:ens fördel. Bedöm själv och kom gärna med saker jag glömt.
Att köra vidare med 3GS:en då?
Vad skulle dÃ¥ fÃ¥ mig att inte köpa iPhone 4S? Argumenten blir i ärlighetens namn färre och färre, sÃ¥ här ett dygn efter presentationen. Faktum är att 3GS:en jag har idag är den mobil jag haft längst av alla jag ägt, över tvÃ¥ Ã¥r! Den har en spricka i bakstycket, batteriet är väl inte vad det borde vara men hÃ¥ller ändÃ¥ en hel dag om man stänger av onödiga saker vad gäller GPS och pushmail. SÃ¥ den hÃ¥ller, den fungerar och gör sitt jobb. Väldigt bra dessutom och iOS5 kommer att rulla pÃ¥ den. Det vet jag redan. Jag är inte heller säker pÃ¥ att den hypade och 4S-specifika funktionen Siri (röststyrningen) kommer bli nÃ¥gon hit för oss i Sverige, i alla fall inte sÃ¥ länge den inte kommer pÃ¥ svenska. Och det verkar den inte göra än pÃ¥ ett tag, om alls. Likadant är det med Facetime som kom med 4:an. Videosamtal. Vem använder det? Jag har sagt det i flera Ã¥r och säger det igen – otroligt överskattat.
Kontentan? Köpet är inte helt solklart. iOS5 har jag redan. Det är hÃ¥rdvaran som spelar roll. Och att fÃ¥ nÃ¥got nytt sÃ¥klart och jag tittar nästan dessutom pÃ¥ en vit (ja, jag vet – vad är det för fel pÃ¥ mig?). Ã… andra sidan lockar det lite att testa och se hur länge min 3GS mäktar orka med mig. Jag tror ju att den skulle klara sig fram till en iPhone 5 utan större problem. Men tja, jag lär väl stÃ¥ där den 28:e oktober. Med en iPhone 4S i handen. Det kanske är dags. För inte kan det väl vara sÃ¥ att jag börjar svära i kyrkan genom att göra ett Apple-avvikande och spana in nya Google-luren som presenteras pÃ¥ tisdag?
Här kommer ännu en skörd från lördagens magiska topptur på Storsnasen, den här gången från mig och min 7D (för fler sköna bilder, se tidigare inlägg. Toppen (och de andra topparna) ligger väldigt lättillgängligt både vad gäller bilväg och Storulvåns fjällstation beroende på om man vill välja att göra en dagstur eller stanna fler nätter och dra en sovsession med tak över huvudet. Är man sugen på en dagstur så är det här stället att pröva. Enastående 360°-vy på toppen och med lite skicklighet så tajmar man in vädret. Som vi gjorde. Igen.
Objektiv jag använt här är Canon 24-105L fram till sista renen, sen hängde jag på Tokina 12-24 på resten av nervägen. Alla bilder är tagna av mig, förutom de som är tagna på mig där Martin agerade fotograf.
Efter lördagens topptur borde en hel söndag med FIFA12 i soffan vara given. Jag menar. Nyladdad kontroll och nyinköpt spel borde vara belöningen efter en gÃ¥ngen vecka med 28,3km löpning, ett innebandypass och 12,5km topptursvandring med 750 höjdmeter upp och lika mÃ¥nga ner. SÃ¥. Jag stack ut pÃ¥ ”nerjoggning” pÃ¥ Frösöns västra strand med kameran (den behövde ocksÃ¥ ”jogga ner”…). Storsjön visade sig frÃ¥n sin mer intensiva sida och färgerna sprakade trots att det gÃ¥tt lÃ¥ngt i höstformateringen av naturen. AlltsÃ¥, fan vad vackert det är. Nerjogg för ben. Nerjogg för huvud. Nerjogg för själ. Punkt.
Another day in paradise sjöng Phil Collins för ungefär 173 år sedan. Another vandring in paradise skulle jag sjunga om i lördags, om jag nu skulle få för mig att släppa en one hit wonder någon gång. Jag och min ständige topptursvapendragare slash inspiratör Martin stack iväg till samma parkeringsplats som för drygt ett år sedan. Den här gången var det dock inte någon tväråklump som hägrade utan Storsnasen, som med sina 1463 meter över havet är högst bland de närliggande topparna (Lillsnasen, Tväråklumparna och Getryggen).
Fråga mig inte hur det händer, men av någon anledning så tajmar vi vädret sjukligt bra, det är bara undantaget Kyrkstenen som bekräftar den regeln. Rätt som det var så gick det från mulet på parkeringen till klarblå himmel en halvtimme in på vandringen, för att sedan mulna på precis när vi kommit tillbaka knappt åtta timmar senare. Tajming? No shit.
Fantastisk topptur hur som helst. Nya kängorna gav inte ett skavsÃ¥r, inte ens en sketen liten blÃ¥sa och för första gÃ¥ngen pÃ¥ tvÃ¥ Ã¥r kom jag tillbaka till bilen med torra fötter. Bara en sÃ¥dan grej. NÃ¥väl, jag har nu gjort det gedigna jobbet och plöjt igenom de över 700 bilder som togs (nästan 100 i timmen!) och här är skörden ur Martins kamera. Det förklarar ocksÃ¥ vÃ¥r fina (!) snitthastighet i det rasande tempot av 1,6km/h…
