daniel rydén • helt äkta » känslor

Allt eller inget

jag själv — Tue, 02 Feb 2010 19:05:29 +0000

Svart eller vitt. Natt eller dag. -30°C eller +30°C. Vinter eller sommar. Tänt eller släckt. Absolutist eller alkoholist. Slaktare eller vegan. Ormtjusare eller ormfobi. Allt eller inget. En aning synonymt med hur saker och ting ter sig just nu innanför de drydianska väggarna. Ena stunden ingenting, i nästa sekund måste man sålla bort både intressanta och även mycket intressanta saker just för att deadlines överlappas eller måste in före man vill lämna besked. Svårknäckta attraktiva erbjudanden som på kort sikt löser massor av problem, men med konkurrenter som på lång sikt löser ännu mer än så.

I väntan på bättre tider tar jag en mugg kaffe, ställer mig vid fönstret och filosoferar medan solen går ner i väster. Det är vackert. Men inget man blir rik på. Ikväll blir det förhoppningsvis en pusselbit lagd. Eller också inte men då läggs en annan pusselbit på plats. På ett annat ställe.

Den där känslan

jag själv — Mon, 18 Jan 2010 19:05:57 +0000

Klockan ringer 06:20, man går upp småhuttrandes och snoozar om iPhonen som återigen börjar skrika vid 06:40. Det är bara att ta steget. Få på sig ett par brallor och en t-shirt. Första steget taget. Sätt på en kastrull med gröt och vändningen till sängen är oundviklig. Värmande mat i kroppen och en följande mugg kaffe och känslorna börjar så sakterligen vända. Ett steg till. Utrustningen och lunchlådan står färdigpackad vid dörren. Tio minuter till avgång.

Knappt två timmar senare står man högst upp i backen och blickar ut över fjällvärlden, oavsett en vinande vind i 20m/s eller strålande solsken och någon enstaka minusgrad, och funderar kort för sig själv…

Hur kunde jag ens tänka tanken att känna olust i morse?

Och därmed är olustkänslorna borta. De har inte ens existerat.

Känslomässiga avstamp

jag själv — Sun, 06 Sep 2009 21:50:39 +0000

Calle skickade över en intressesant artikel förut och även om det inte var spelet i sig jag fastnade för så var det ett litet stycke text som satte huvudet på snurr några varv.

Visst, det finns barn och ungdomar som spelar men genomsnittsåldern är 35, herregud. Den publiken nöjer sig inte med att bara skjuta aliens i korridorer. De vill en upplevelse som går att leva sig in i känslomässigt. Som lämnar ett avtryck i dem när spelet är över.

Okej, jag är närmare 35 än 15 och visst kan jag känna ett visst krav på spel idag jämfört med för kanske tio år sedan. Men måste spelen vara djuplodade bara för det? Måste det vara en story så djup att man måste ta sig igenom hela spelet för att få ett helhetsgrepp? Vilken typ av känslor måste nås för att det ska vara ett giltigt skäl till ett psykologiskt godkänt spel? Många tycker säkerligen det är banalt att ett TV-spel kan lämna avstamp. Men är det så mycket mer patetiskt än att en film gör samma sak? Eller en såpa på televisionen?

Det mest spelade spelet inom mina väggar är FIFA och det spelas för att framkalla den obeskrivligt sköna känslan av att vinna, att vara bäst och att inte ge upp förrän domaren sätter pipan i munnen och blåser. Ytligt? Yes. Banalt? Japp. Känsloframkallande? Så in i helvete när hundratals timmar av spelande står på spel.

Vi spelar Buzz också och i ärlighetens namn, spelar inte du för att vinna en runda över polarna? Vi spelar Call of Duty också. Och i ärlighetens namn, spelar inte du för att vinna över polaren? Jo, ja, jag tänkte väl det.

I grund och botten kan man alltså påstå att mitt (och ditt?) spelande utgår från att skapa ett avtryck när jag spelat klart. Trots att det är sport. Trots att det är fotboll. Trots att jag spelat FIFA-serien sedan det första 3D-spelet kom med FIFA ’96 på hösten 1995. Tusen och tusen gånger åter. Avstamp. Ett glatt avstamp. Allt annat är domarens fel.