Den bästa vintern. Jag tror nog bestämt att jag klassar den som det här och nu och jag tänker till och med låta den starta redan 26 september med första magiska toppturen. Är det snö så är det. Så, tre dagar in i maj och jag rundar av årstiden med lite ”best of”. Trots att Martin efter dagens premiärcykling runt Frösön sa ”Du, jag är lite sugen på topptur trots allt…”

Vintern är slut. Länge leve vintern!

Nya skivor ska brännas, har lite potentiell roadtripmusik på lager i Spotify och ett par-tre skvior är ambitionen. Då borde jag klara mig de 22 milen tur och retur. Kameran ska laddas, en extrakamera ska med och kanske också en tredje. Får se, vore onekligen ballt att åka med hjälmkamera. Öl och vin ska inhandlas, det blir med andra ord en fantastisk runda på stan om en stund.

I min allra största lördagsambition tänkte jag dra och åka skidor (!). Sen insåg jag att tiden inte skulle räcka till, och som om inte de tre kommande dagarnas skidåkning skulle vara nog. Eller så får man aldrig nog. Och när den här trippen är slut ser jag genast nya mål. Mars närmar sig och Martin suktar redan efter topptur. Jag också för den delen. Men det tar vi på onsdag. Eller tisdag kväll på hemvägen.

”Årets match” missar jag ikväll när Man United tar emot Crawley hemma på Old Trafford. 32 gånger pengarna på bortaseger. Nästan värt att satsa en slant på, just in case of oväntade pengar på kontot.

Vi börjar där. Lördag. Jag har en checklista att bocka av. Då kör vi.

Tänndalen 2010 - Lotta & Vidar

Annars, noterat från helgen:

• Ölfri januari dumpades i och med Martins invit om whiskey och Bishops. Men en städad kväll, två finöl i skinnfåtöljerna. Man kan ha det sämre, definitivt.
• Steve Perryman hade tävling på Facebook och lottade ut Erik Nivas signerade bok mot att man tippade rätt förstamålskytt på White Hart Lane. Jag skrev ”Ingen målskytt, matchen slutar 0-0.” – och vann.
• ManU är fortfarande i serieledning, trots två färre spelade matcher än lillebrorsorna i City. Blackpool och ryssarna om jag inte minns helt fel, fyra poäng borde man ju ta där.
• Årspremiären för skidor blev äntligen av. Jag och Mac stack till Bydalen och njöt av manchesterpistat, -9°C och hårda vindar. Inte världsbäst förutsättningar men en bra kickoff. Nu siktas det på lördag.
• London i vår? Tja, varför inte?
• Lätt ”re-design” av bloggen. Mer fokus på text, vilket gör att Twitter-posterna nu får lite mer utrymme. Det är ju oftast där det händer.
• Den hårda vinden hade blåst väck den mesta av snön på Isvägen mellan Sunne och Vällviken. Spännande att se den svarta sjön under den sprickfyllda isen.

Följande klipp är från årets KebClassic. Se och njut.

Ni tycker säkert att jag är lite schizo nu för är det något jag tjatat om det senaste så är det ju hur fantastiskt det är och har varit med vinter, minusgrader och kyla och hur det nästan rör sig i baguetten så fort skidåkning kommer på tal. Det står jag för, hela vägen ut i både tåspetsar och fingernaglar. Men när det närmar sig april gör det absolut ingenting om snöskräpet försvinner – här i stan. I fjällen får det gärna ligga året runt på sina håll och kanter men just nu önskar jag faktiskt inget hellre än att vi blir av med slaskeländet. Det tillför liksom ingen nytta. Man blir skitig vid blotta tanken på en promenad, det är blött, det är halt, det är fesljummet, mulet, grått och trist.

I väntan på bättre tider stänger jag in mig i Bandit Rock och Rivstart när jag knallar till jobbet på mornarna. Som sig bör. Varje år. Det är något i luften som gör det.

Lyfte en intressant idé i lördags när jag var på ICA. 150 spänn per timme för hushållsnära tjänster utböjds och jag var väldigt nära att riva en lapp och ta med hem för framtiden. Mor tyckte idén var något av det mest barocka hon hört.

- Men ni har ju bara en tvåa, det är ju ingenting! sa hon
- Precis, alltså borde en basic städning med dammsugning, dammtorkning och golvmoppning gå på en timme, max, sa jag.
- Spara de där pengarna istället, tyckte hon
- Det kan jag göra, men jag gör det i onödan eftersom jag ändå måste städa på den tiden jag skulle kunna satt sprätt på dem…, avslutade jag.

Vi avrundande diskussionen, vi kom inte särskilt mycket längre. Nästa gång jag är på ICA ska jag riva en lapp. Tänk att få komma hem till en renstädad lägenhet efter jobbet en fredag och bara fokusera på det man gör på fredagar – tacos, soffa, Mad och kvalitets-TV. Det är mer livskvalitet än att lägga hela (nåväl, jag överdriver kanske mest för att motivera mig själv att anlita någon annan) lördagen på att göra något man avskyr.

11:37 – Nödvändig utrustning är hyrd och klar, kameran är laddad och jag bränner av dagens första bild. Martin förbereder sig för solskenet och smetar in ansiktet med solskyddsfaktor. Vi klickar i pjuxen och tar de första stapplande stegen mot toppen. Anton och Tobias bränner iväg i ett rasande tempo och det enda jag och Martin kommer att se av dem de kommande två timmarna är två prickar, ständigt några hundra meter framför oss.

12:15 – Efter bara tjugo minuters vandring har vi nått över trädgränsen med råge. Det är den stora fördelen med Storulvån som ligger såpass lägligt till att det blir väldigt alpin terräng omgående. Svetten rinner, mössan är i fickan, handskarna i väskan och låren skriker under uppvärmningen. Och jag vet att vi har drygt hundra minuter kvar att gå.

13:04 – En bra checkpoint blir ett länge suktat krön, varifrån man ser nästa krön. Men de blir färre, toppen skymtar. Överallt är det vitt, trädlöst, liftlöst och turistlöst. En fantastiskt känsla att knalla i princip själv upp på fjället. Runt omkring oss ser vi stordåden med Åreskutan i ostlig riktining och Helags och Sylarna i västlig ögonvrå. Det är så vackert. Vinden tilltar ju närmare krönet vi kommer. Mössan, som jag bara torkat svetten med hittills åker på men tillför föga värme men anledningarna till att lipa är få, faktiskt inga alls.

Sista riktiga krönet och det är en magisk utsikt som möter oss, där Sönner-Tväråklumpen reser sig upp till 1409 meter. Med sin nästan lodräta sluttning mot söder får man verkligen den där alpina känslan. Skanderna må vara en gammal och mossig fjällkedja men här visar den sin riktiga prakt. Vätskepauserna tilltar, vi dopar oss med choklad och det enda man tänker på är toppen. Blicken på skidorna, det är det mesta man ser de sista hundra meterna. Det halvfåniga leendet jag kostar på mig strax efter 13 är en halvtimme senare utbytt mot ett fysiskt tröttat ansikte, som fått en luva över sig för att skydda från den isande vinden som mötte oss.

13:50 – Två timmars vandring är över, vi når Getryggens ena topp och bestämmer oss för att stanna där. Trots en mängd pauser går vi upp på kortare tid än förra året, fråga mig inte hur. Jag är betydligt tröttare idag men också betydligt mer nöjd med resultatet. Vi är inte ensamma men det kvittar. Anton och Tobias har redan hunnit gräva ner sig och fika med Sylarna som närmaste granne och jag själv är inte sen att göra dem sällskap. Där sitter vi nu på toppen och njuter, känslan är magnifik. Nedanför pjäxorna breder sluttningen ut sig. Det är snart dags för kvalitetsåkning. Jag inhalerar stunden, tar några mentala bilder (det bästa med dessa är att upplösningen alltid är högsta möjliga och optiken alltid den bästa) och tänker hur jävla bra vi är. Hur jävla bra det här är.

14:14 – Jag klickar i pjuxen igen, men nu är det ingen mer vandring. RunKeeper på iPhonen rullar igång. Den hägrande sluttningen väntar och under de tjugofem minuter som nedfärden varar blir jag klok på många sätt. Som tämlligen ovan offpiståkare får jag känna på äkta vara. Under den tunna skaren döljer sig ett lager puder och jag försöker i den mån låren tillåter att pressa så mycket jag kan. En aning vanskligt blir det när jag emellanåt försöker återblicka vad jag just har gjort, genom att släppa blicken bakåt. Det kostar mig en första vurpa.

Den andra vurpan blir värre. Jag totalmissar återigen hänget jag även bommade förra året och går framtung med huvud och näsa först genom skaren. Det river i hela ansiktet, jag rullar ett helt varv och skidorna löser ut direkt. Mörbultad reser jag mig upp och fumlar på mig utrustningen igen, en aning skärrad. Vattenflaskan som satt i väskan ligger 15 meter framför mig. Det var en rejäl krasch. Sista biten blir en okoncentrerad studie i hur skidåkning inte ska gå till och jag vet att min nacke kommer att vara öm och stel när måndagen gör entré.

14:57 – Vi rullar bort från Storulvån, nacken värker men vi ser tillbaka på en helt jävla outstanding dag som knappast kan lämna så mycket mer att önska. En Gainomax slinker ner, jag slänger iväg lite egotrippade hyllningssånger på Facebook och Twitter innan jag tillslut somnar i baksätet på 745:an. Dygnet går och måndagen spenderas hemma, med microvärmd vetekudde över nacke och axlar och bilden av en rispad näsa. Värken är emellanåt sprängande men jag vet att det går över, stillasittande avnjuter jag bildarkivet. Och att det även var värt all svett, allt slit och en näsa som plöjde skaren.

Håll till godo. Vill ni ha rör(l)igt material och övrig storyline så hänger ni lite på fel ställe, då rekommenderar jag filmerna istället – här, här och här!