För att runda av på det mest exellenta sättet så snubblar jag in på Kjelle & Co. och lyfter blicken till ett iPad-fodral. Kändes stabilt och av bra kvalitet. För 39:90! Jag frågade butikspersonalen två gånger om det verkligen var fyrtio spänn som gällde. När de andra gången svarar ”Yepp, sjukt va?” på frågan halar jag upp lite cash och inser att jag gjort ett kap. Liknande case brukar gå lös på i alla fall två-tre-fyra hundra spänn. Har du en padda utan bra fodral – köp!

Så, de där smål glädjeämnena ur en rent kapitalistisk synvinkel. Bra skit helt enkelt. Idag återvänder jag Östersund och hösten med förhoppningar och ambitioner om att få dra på i alla fall någon skön vandringstur innan vintern biter tag i Jämtland. Ge mig bara, ge mig.

• Större display, vilket (tydligen) är att föredra.
• Bättre batteritid, min kollega har pressat 10+h med sin 305:a.
• Tryckkänsliga ramen (eller vad man ska kalla den) på 405:an verkar inte helt stabil.
• Priset. 1250:- inklusive frakt hos Los Gigantos.

Nu är det alltså slut med iPhone som träningskamrat och det var på tiden. Den har förvisso gjort ett väldigt bra jobb (med Runkeeper) men den är suboptimal att ha med sig ute, framförallt i brist på bra förvaringsväska. Nu får jag en pryl som är gjord för ändamålet och som dessutom har betydligt bättre batteritid. Nu ska det trackas träningsrundor igen, siktar på premiär med cykeln i veckan. Storebror ser mig även fortsättningsvis. Nu är bara frågan vilken storebrorstjänst jag ska fortsätta med. Runkeeper gillar jag, återstår att se om Garmins egen webbtjänst är ännu bättre.

Så. Jag stack iväg på träning. Det var en revansch som skulle utkrävas efter söndagens genuint vedervärdiga pass, som också var starten på det där dygnet jag bara ville ställa mig och pissa på. Matintaget planerat och genomfört enligt plan och när jag rullar ut från parkeringen håller solen på att gå ner, det är runt 7°C och vindstilla. Det är nästan så man tror att det finns en vår i Jämtland helt plötsligt. Passet flyter på, svetten flyter ännu bättre och nu sitter jag här några timmar senare med stela ben och nytt huvud.

Som om det inte vore nog så har Man City dessutom åkt på tjejdäng på Anfield, två mål av fröken Carroll med hästsvansen. Kan inte bli bättre. Kan. Inte. Bli. Bättre. Nu har måndag blivit tisdag 12 april 2011, vilket innebär att vi ska förvalta 1-0-segern från Stamford på bästa tänkbara sätt när ryssbygget kommer till Old Trafford för sin sista Champions League-match på ett tag.

Vi siktar på det i alla fall. Nu kör vi… till sängen.

Annars, noterat från helgen:

• Ölfri januari dumpades i och med Martins invit om whiskey och Bishops. Men en städad kväll, två finöl i skinnfåtöljerna. Man kan ha det sämre, definitivt.
• Steve Perryman hade tävling på Facebook och lottade ut Erik Nivas signerade bok mot att man tippade rätt förstamålskytt på White Hart Lane. Jag skrev ”Ingen målskytt, matchen slutar 0-0.” – och vann.
• ManU är fortfarande i serieledning, trots två färre spelade matcher än lillebrorsorna i City. Blackpool och ryssarna om jag inte minns helt fel, fyra poäng borde man ju ta där.
• Årspremiären för skidor blev äntligen av. Jag och Mac stack till Bydalen och njöt av manchesterpistat, -9°C och hårda vindar. Inte världsbäst förutsättningar men en bra kickoff. Nu siktas det på lördag.
• London i vår? Tja, varför inte?
• Lätt ”re-design” av bloggen. Mer fokus på text, vilket gör att Twitter-posterna nu får lite mer utrymme. Det är ju oftast där det händer.
• Den hårda vinden hade blåst väck den mesta av snön på Isvägen mellan Sunne och Vällviken. Spännande att se den svarta sjön under den sprickfyllda isen.

Mid-season, dag efter match på regntugn plan och kroppen mår väl som den förtjänar, utöver krampsviterna i vaderna. Jag har en gångstil därefter efter minimal rehab efter knädebaclet i och mot Tandsbyn i slutet på maj. Plus träningsvärk från stortån upp till pungen samt armarna efter min suspekta överkroppsträning på gymmet i måndags. Nåväl, jag älskar ju faktiskt träningsvärk så jag ska inte klaga även om jag faktiskt helst varit utan knäsmärtan och ligamentskräpet där.

Veckans klantarsle – jag själv, som tidrapporterade några timmar försent och blev utan 25% av lönen den här månaden. Det blir å andra sidan bättre likviditet nästa månad och jag lär aldrig göra om det heller. Learning by doing (wrong), som jag brukar säga. Det har fungerat förut, lär fungera igen vad det lider.

Jag undrar fortfarande vad kollegorna som slirade in på gymmet i måndags gillade Der Sturm förresten. Men det är ju så, först till gymmet väljer musik.

Jösses vilken höst det verkar bli förresten. Förutom att Premier League-kanalen sänder 24/7 så släpps det ju osedvanligt många högintressanta spel, självfallet också till PS3:an, plus Playstation Move som presenterades på riktigt häromdagen. Ser onekligen lovande ut. Ska ta och sätta ihop en liten lista och presentera den här. Så, hur var det nu med lönen? +25% nästa månad? Jag är väl rädd för det…

Efter att ha haft träningsdvala sedan i princip början av maj, förutom en halvbra fotbollsträning som knappt räknas och drygt en halv välspelad match i slutet på maj där knät brakade ihop, så har jag varit skamligt lågpresterande i svettens tecken. I torsdags startade jag lugnt, fick blodsmak direkt och riktigt såg den långa vägen tillbaka. Igår höll jag låda på löpbandet i 35 minuter och tro på sjutton, det fungerade över förväntan. Visst är knät inte helt hundra (och det känns så här dagen efter) men nog går det att kuta på med monotona rörelser utan några större problem i 20-25 i alla fall. Inget mer invalido bastardo med andra ord, tre pass i veckan borde jag ju kunna ordna utan större problem. Så fort VM tar slut har jag ju hur mycket tid som helst. Jag börjar sakteligen vänja mig vid tanken på livet efter fyra matcher om dagen…

Drog en sväng på löpbandet, knät klarade tämligen lätt belastning men här lär det inte spelas fotboll på ett bra tag känns det som. Jävla tråkigt, jag börjar bli sugen igen. Men om man inte kan spela fotboll så får man titta. Nej, jag menar inte att åka till Brunflo och se bortamatchen idag utan jag tänkte på mer på den bokningsbekräftelse som jag fick i inkorgen igår.

I oktober blir det Manchester. United mot Spurs. Äntligen spikat, nu saknas bara finliret så vi syr ihop allt med flyg, anslutningståg, bil – och shopping minst några timmar. Om Mad får bestämma vill säga. Nästa på min egen inköpslista? Ingen aning, men jag har fått starka tips om regnkläder och paraply. Och det kan jag väl leva med i det här fallet.

Idag är det återigen, efter två tomma och innehållslösa kvällar, VM igen. Kvartsfinalerna drar igång.

I fredags hade jag bara än mer ont och med en gångstil därefter. Lindan satt hela dagen men åkte av när jag tillslut ramlade innanför dörren alldeles för sent, efter en hel kvälls Guitar Hero-spelande några kvarter sydväst om Drydenska Palatset. I lördags däremot kändes det mest bara tjockt. Inte någon nämnvärd smärta. Bara tjockt, Likadant igår.

Återstår att se hur det blir framöver. Nu när man äntligen kom hem till Östersund igen så vill man ju träna och spela matcher. Inte halta omkring och känna sig handikappad. Dessutom har ju Martin börjat trigga upp lite cykelturer också. Det är helt enkelt fel tid på året att dras med ett ont knä. Det är faktiskt alltid fel tid på året för att dras med ont knä.

Att somna på soffan någon timme efter ett träningspass är inte jätteovanligt. Det är lika skönt varje gång att känna hur den fysiska tröttheten tar överhand. Men varför inte bara göra sig klar för den riktiga sängen? Igår kväll slocknade jag på soffan framåt midnatt och vaknade till vid halv fyra, då jag gick upp och faktiskt dunsade ner i sängen. Den riktiga sängen. Resultatet? Oerhört skönt att somna på soffan, oerhört tröttsamt med falsksömn som också gav en förhållandevis seg arbetsdag.

Varje år vid den här tiden händer det något. Jag blir plötsligt inspirerad av saker som egentligen inte lockar nämnvärt mer än just en kort period i mars och april. Gatornas snötäcke börjar luckras upp, ljusare mornar och lite mildare luft – söders frestelser! Nu ska det inte misstolkas för jag är fortfarande ett offentliggjort fan av snö och kyla men lika mycket är jag för en riktig vår med påbörjan av takdropp senast i mitten på mars. I stan åker jag ändå inga skidor. I morse gick jag till jobbet och njöt av Bandit Rock i öronen, på lunchen spanade jag lite inspiration i några alldeles för dyra lyor både i Johanneberg och innanför vallgraven. Det är inget konstigt, samma visa varje år. Vårtecken? Kanske.

Dagens näst bästa; jag är införstådd att det kanske har spelats lite för mycket fotboll av medioker kvalitet det senaste. Kännetecken? Fotboll är inte särskilt jättekul just nu och de senaste passen har mest varit ett tvång för statistikens skull. Då ska man inte spela alls på ett tag. Ett break kanske rentav vore på sin plats.

Dagens bästa; förändringens vind skola blåsa genom Drydenska Palatset. Snart är det på riktigt. Storebror ska bara granska ändringarna så kör vi sen, right?