Jag kan inte låta bli att bli mäktigt imponerad. Att komma E45:an söderut längs med Storsjön kan en riktigt bra dag vara något som sätter sig på minnet ett bra tag framöver. Som igår. Klarblå himmel och på gränsen till att sticka ut lite gröna knoppar på träden. Och sen reser sig de vittoppade Oviksfjällen i horisonten men ändå så nära. Så jävla vackert, för att vara tillräckligt klar med vad jag menar.

Ja, då var det snart dags att bege sig ut på vägarna igen. Hamburg väntar och än en gång blir det nattkörning genom Danmark. Det är något speciellt, och nu var det dessutom nästan två år sedan jag satte min fot så långt söderut. Autobahn. Long time, no see. Ett kärt återseende.

Under april har det blivit en hel del andra upptäckter. Jag var för första gången i Norrköping och jag var återigen ute på hemmaplan och besökte både Ristafallet och Tännforsen. Bara 7-12 mil bort, men ändå är man aldrig där. Som sig bör med andra ord. Ännu ett kärt återseende var Åre och Tott, så här två månader efter det alpina mästerskapet. Saknar det lite, men nu har jag äntligen bara bestämt mig för att vintern är slut och att skidornas kommande plats blir i ett mörkt förråd någonstans i Östersund.

En annan händelse värd att notera är att jag satte ett mål häromdagen, förvisso i en b-betonad träningsmatch. Men! Med högern. Det oddset hade givit fina pengar om man så bara satt en tia. Hade sedan mitt för matchen andra högerskott gått in hade man nog kunnat dra sig tillbaka för gott. Livet som vänsterfotad bjuder inte allt för många tillfällen av den kalibern…

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här