Bryan Adams gick inte att stoppa!

Vi trotsade allt regn som fanns. Vi trotsade blöta skor, 14 futtiga grader celcius (som Christinehof bjöd på för dagen) och vi trotsade fantamig allt som fanns att trotsa. Inget kunde stoppa oss. Regnet öste ner från dagens första minut ända fram till – tadam – insläppet. Det var som om någon bestämt att det skulle regna fram till klockan 18:00, och att denne “någon” troligtvis också hade en biljett. Men shit, det här var nog en av de trevligaste köerna i alla fall jag stått i trots allt.

Efter att förbandet gjort sitt så var det scenomorganisation och i vanlig ordning sprang huvudaktörerna själva in vid 20:45. Precis som vanligt. Den här gången var det en Bryan på strålande humör och sken upp som en sol vid entrén för inte fan hade han förväntat sig en sådan stor publik. Det hade faktiskt inte jag heller…

I två timmar höll de på. There will never be another tonight inledde giget följt av (i ej kronologisk ordning) This time, 18 til I die, Somebody, Cuts like a knife och även Summer of ’69 avverkades förhållandevis tidigt. Som vanligt plockades även en tjej ur publiken upp och den här gången var det “horse-packing-stuff”-Marie från Sjöbo (eller [Scchho:ä:bo:] som Bryan uttalade det) som fick sjunga When you’re gone med bandet.

Avslutningen blev helakustisk med inslag av munspel och det var publikfrieri på hög nivå. Det går alltid hem. Alltid.

När spelningen kunde summeras på slutet var det med positiva men ändå blandade intryck. En bra spelning av ett taggat band men låtmässigt var det väldigt få, eller snarare inga, överraskningar. Jag tror inte han spelade en enda, för mig, “wow”-upplevelse. House Arrest är skitbra live men den uteblev, Kids wanna rock likaså och även en låt som All I want is you förtjänar att spelas live emellanåt. Nåväl, jag är inte kritisk men en varierande setlist gör det lite mer spännande.

Foto: D.Rydén med mobilen, SonyEricsson K610i.
Bilderna får ej användas utan fotografens tillstånd.

Av de tio spelningar jag nu har på meritlistan så hamnade denna i alla fall på topp fem. Scandinavium 1997 är fortfarande ohotad etta, Hovet 2006 och Ålborg 2004 är också aningen starkare kort. Och trots att man ibland får spelningar enligt standardmodellen (där så många som möjligt ska känna igen så många låtar som möjligt) så är det så förbaskat roligt att dra iväg att man aldrig aldrig blir missnöjd. Oavsett väder. Oavsett setlist. Nu har jag dessutom ett nytt mål eftersom min Bryan-kollega Linda går om mig (hon får nummer tio och elva i dagarna) då de (“Bad Sisters”) just i skrivande stund är i Danmark för två spelningar.

Over and out. Jag är nöjd och glad. Och till er som var med på vår roadtrip – tack för ett mycket trevligt sällskap. Vi ses väl vid nästa spelning?

Föregående inläggFörväntat och fullt ös
Nästa inläggÅrets lögn och lite till
Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, för mig är det kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser och jag hoppas att ni hittar det ni letar efter.

Mer på samma ämne

1 KOMMENTAR

  1. Bra bilder med mobilen måste jag säga! Bättre än många jag tog med kameran! Fick iofs till en riktigt bra. Skickar över senare!

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.