Bita i tån?

Ja, det är väl bara att bita i tån.

En inte helt genomtänkt mening swischade genom mitt huvud förut. Jag har nämligen ont i tån. Igen. Ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte när det började men tankarna kring det startade i höstas någon gång. Vid ett av inomhuspassen sparkade jag i golvet (istället för på bollen, synnerligen ogenomtänkt) och där blev jag duktigt påmind om att något inte riktigt står rätt till i min tå på västerfoten. Den liksom gör ont. Typ.

Många djupkirurgiska tankar har jag haft efter det. Den första slutsatsen löd ”för långa naglar”. Jag klippte dem (trots att de inte var så långa). Det hjälpte inte. Nästa tanke var att jag måste ha stukat tåstackarn. Det går över. Eller inte. Under hela vintern, våren och sommaren har jag haft ont till och från. Uppsökt läkare? Nope. Haft träningsuppehåll? Ja, men inte på grund av tån. Ont just idag? Som fan. Tån är ju dessutom en såpass vital del av min gångstil att jag känner den varje gång jag sätter ner vänsterfoten. Men byt gångstil då!? Tanken har förvisso aldrig slagit mig men jag vet inte riktigt om ”silly walks” är min framtid direkt (om jag nu inte redan spelar i en sådan division). Ett alternativ kvar – gå till doktorn på hälsocentralen och få det otroligt tunga beskedet.

Daniel Rydén. Det är så här… du måste äta Ipren – eller byta gångstil för evigt.

Så, eftersom jag inte är något större fan av vare sig piller eller nya gångstilar så är det väl bara att bita i tån då. Eller bita ihop, vilket var det jag egentligen tänkte på men inte lyckades klämma fram.