Tar trapporna fyra våningar ner, till i de stora drydianska gömmorna där källvattnet droppar från taket och där minsta stavelse ekar långt in i de kilometerlånga grottorna. Faktumet har blossat upp framför mig, mest mentalt. Det finns en gömma här inne, en gömma som döljer minnen, säsongsdetaljer och prylar. Prylar. Som man tagit med sig. Från det ena boendet till det andra. Fyra flyttar. Från 80-milstransport till två kilometer. Från kartong i ena boendet till kartong i det andra.

Jag skulle inte påstå att jag lever spartanskt, däremot anammar jag en mer spartansk inredning fri från onödigt krimskrams. Inte minimalistisk inredning men utan onödigt krimskrams. Inte helt tomt på dessa femtiotre kvadrat jag härskar över, men utan onödigt krimskrams. Så varför inte rensa ur förrådet? Slänga det som är trasigt. Sälja det som säljas kan. Minimera antalet kvadrat och kubik som upptas av saker man inte använt på tio år och saker man troligtvis inte kommer att använda på ytterligare tio år.

Det kan låta kortsiktigt att leva i en tro om att bo kvar på femtiotre kvadrat för evigt. Så lär nog kanske fallet inte bli. Det kan låta egoistiskt att sälja gåvor och presenter. Det kan låta spartanskt att sälja ut allt man äger och har. Men så var ju inte fallet. Även om det verkar vara den allmäna tron. Men mycket har källaren dolt. Prylar. Saker. Ting. Med potentiella prislappar. Men mycket har källaren också dolt. Minnen. Värden. Nostalgi. Utan potentiella prislappar. Och de får ligga kvar i tio år till. Minst.

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här