100 minuter squash. Premiär. Förbannat underhållande. 190 minuter innebandy. Inte premiär. Förbannat underhållande. Följt av en lång dusch. Med försök till en kortare stretching. Då kom krampen. Baksida vänster lår. Aj. Benen är en aning stela nu, huvudet är en aning trött just nu och tröttheten är favorittröttheten. Den fysiska. Men fem timmars hård workout varje dag är kanske något man borde ligga lågt med. Till nästa söndag?
Hamnade i en diskussion på innebandyn, då ingen verkade ha koll på ställningen. Klart man vill ha koll på vad det står, så man vet vad som krävs för att vinna.
– Nej, alldeles för prestigeladdat, tyckte någon.
– Visst lirar jag för att det är kul, men att vinna ingår i konceptet ’kul’, tyckte jag.
– Prestige föder så många andra dåliga saker, tyckte samma någon.
– Prestige i det här fallet att jaga och att vara lite bättre än de andra. Lagsportens själva grundtanke, tyckte jag.
Nåväl, jag kan ha fel. Men troligtvis inte. Å andra sidan. Jag borde kanske ha uttryckt mig annorlunda, för ordet prestige var väl inte det jag var ute efter. Snarare fighting spirit. Att göra fler mål än motståndarna. Där har ni min drivkraft i en högst banal innebandysession, en oktoberkväll i Östersund medan regnet smattrar på rutorna.
