Det föll ju säkerligen en deci snö inne i Östersund i veckan och desto mer ute på obygden. Bortåt fjällen ännu mer såklart. I fredags kväll ringde så Martin och frågade hur sugen jag var på fjällvandring. Vilken jävla fråga.
Lördag morgon drar vi från Östersund. Nollgradigt, begynnande kalasväder och brandgula färger runtomkring oss. Mot Järpen, Kall och Suljätten. Som vanligt är vyerna bedårande och man tröttnar liksom aldrig på att åka förbi Mattmars kyrka och snegla (dvs, stanna, parkera och dregla) åt sydväst. Mäktigt.
Suljätten, med sin speciella form av en näsa, var alltså målet för vandringen och nog för att vi anade snöunderlag så blev det nog mer än vad vi spekulerat i. Närmast två-tre decimeter bland träden och ännu mer ovan trädgränsen. Och när Martin, som är typ sju meter lång, sjunker ner till midjan så väljer jag en annan väg.
Hur läget på toppen var? Gigantiskt. Sånt man aldrig får nog av. Att i en 360°-vy blicka ut över Åremassivet, Kallsjön och Skäckerfjällen i väster är mäktigt. Alla dagar i veckan. Året runt. Inklusive på julafton och midsommar.
