Varje år när grässäsongen går mot sitt slut får man vemodiga tankar om en mentalt iskall försäsongsträning. Mellansäsongen är värst, när man väntar på att man ska börja träna igen men också vetskapen att inomhussäsongen faktiskt är längre än utomhussäsongen på riktigt gräs. Det är väl så, man bor där man bor.
Men inomhus är charmigt, med five-a-side-bollar som knappt rör sig när man sparkar på dem, utan studs och all vettig fysik man kan kräva av en fotboll. Men det är tempo, svett och brännmärken på armar och ben.
Det har sin charm. Och det är nog en jävla tur att man kan se det så, annars hade väntan på gräset blivit såpass olidlig att man inte orkat. Å andra sidan, fotboll är fotboll. Hur kan man inte orka med det? Sedan ska det väl tilläggas att passet idag grundades väl med julbuffé, vin och starkglögg ett par timmar innan. Det kanske är grejen, för zlatan vad bra det gick.