Den stora mediahypen för tillfället är ju den enormt barocka kylan som just nu håller oss med sina iskalla sibiriska nypor. Det huttras och brrr:as i det svenska folkhemmet av sällan skådat slag. Och givetvis gnälls det, men så finns det ju de hårdingar som bara tycker att det är rätt gött när det är kallt och bister. En del för att det är fräckt och ballt och en del som faktiskt uppskattar det. Jag. Bland några andra.
Ja, jag ljuger alltså inte om någon tar vädret på tal.
– Men huvva vad kallt det är, uschalingen!
– Ja, det är ju helt fantastiskt! Vinter som bäst!
Det är ju en av årets mest bitande månader, eller ska i alla fall vara, och då kan man gott och väl leva det fullt ut. Kallt ska det vara, snö ska det vara, knarra under fötterna ska det göra och varmt och skönt hemma i soffan ska det vara. Och det är precis så det är.
Men visst finns det en gräns och givetvis kände jag en smulas gnista av uppgivenhet tidigare ikväll när väderprogrosen skvallrade om -30°C även i helgen. Därmed avskrivs alla typer av skidåkningsaktiviteter (med en öppning för Åre på söndag, ”bara” -14°C och strålande solsken vilket lär innebära guldåkning i högzonen). För även om det är vinter som den ska vara just nu så har även jag en gräns.
Tänndalen 2007. -25°C på termometern och i backens värsta delar uppemot (uppskattningsvis) 15-20m/s som enligt en köldeffektsskala innebär drygt -50°C. Det kallaste jag varit med om och jag är inte helt jättesugen på att uppleva det igen. Även om det var en upplevelse i sig och ett kyligt minne att ta med sig och berätta för systerbarnbarnen om tvåhundra år.