08:34 – Antons 745:a rullar ut från Östersund och siktet är redan inställt på Storulvån. Tre potentiella toppturer finns att tillgå och Getryggen blir det alternativet som vinner, helt utan omröstning. Storsnasen och Sönner-Tväråklumpen får vänta på sina turer. Vi åker mot en klarblå himmel.

11:37 – Nödvändig utrustning är hyrd och klar, kameran är laddad och jag bränner av dagens första bild. Martin förbereder sig för solskenet och smetar in ansiktet med solskyddsfaktor. Vi klickar i pjuxen och tar de första stapplande stegen mot toppen. Anton och Tobias bränner iväg i ett rasande tempo och det enda jag och Martin kommer att se av dem de kommande två timmarna är två prickar, ständigt några hundra meter framför oss.

Martin förbereder sig för topptur Topptur på Getryggen

12:15 – Efter bara tjugo minuters vandring har vi nått över trädgränsen med råge. Det är den stora fördelen med Storulvån som ligger såpass lägligt till att det blir väldigt alpin terräng omgående. Svetten rinner, mössan är i fickan, handskarna i väskan och låren skriker under uppvärmningen. Och jag vet att vi har drygt hundra minuter kvar att gå.

Topptur på Getryggen Topptur på Getryggen Storulvån i Jämtland

13:04 – En bra checkpoint blir ett länge suktat krön, varifrån man ser nästa krön. Men de blir färre, toppen skymtar. Överallt är det vitt, trädlöst, liftlöst och turistlöst. En fantastiskt känsla att knalla i princip själv upp på fjället. Runt omkring oss ser vi stordåden med Åreskutan i ostlig riktining och Helags och Sylarna i västlig ögonvrå. Det är så vackert. Vinden tilltar ju närmare krönet vi kommer. Mössan, som jag bara torkat svetten med hittills åker på men tillför föga värme men anledningarna till att lipa är få, faktiskt inga alls.

Sista riktiga krönet och det är en magisk utsikt som möter oss, där Sönner-Tväråklumpen reser sig upp till 1409 meter. Med sin nästan lodräta sluttning mot söder får man verkligen den där alpina känslan. Skanderna må vara en gammal och mossig fjällkedja men här visar den sin riktiga prakt. Vätskepauserna tilltar, vi dopar oss med choklad och det enda man tänker på är toppen. Blicken på skidorna, det är det mesta man ser de sista hundra meterna.

Martin framför Sönner TväråklumpSkidor på Getryggen Martin på väg mot Getryggens topp

13:50 – Två timmars vandring är över, vi når Getryggens ena topp och bestämmer oss för att stanna där. Trots en mängd pauser går vi upp på kortare tid än förra året, fråga mig inte hur. Jag är betydligt tröttare idag men också betydligt mer nöjd med resultatet. Vi är inte ensamma men det kvittar. Anton och Tobias har redan hunnit gräva ner sig och fika med Sylarna som närmaste granne och jag själv är inte sen att göra dem sällskap. Där sitter vi nu på toppen och njuter, känslan är magnifik. Nedanför pjäxorna breder sluttningen ut sig. Det är snart dags för kvalitetsåkning. Jag inhalerar stunden, tar några mentala bilder (det bästa med dessa är att upplösningen alltid är högsta möjliga och optiken alltid den bästa) och tänker hur jävla bra vi är. Hur jävla bra det här är.

Sylarna sett från Getryggen Storulvån, Jämtland

14:14 – Jag klickar i pjuxen igen, men nu är det ingen mer vandring. RunKeeper på iPhonen rullar igång. Den hägrande sluttningen väntar och under de tjugofem minuter som nedfärden varar blir jag klok på många sätt. Som tämligen ovan offpiståkare får jag känna på äkta vara. Under den tunna skaren döljer sig ett lager puder och jag försöker i den mån låren tillåter att pressa så mycket jag kan. En aning vanskligt blir det när jag emellanåt försöker återblicka vad jag just har gjort, genom att släppa blicken bakåt. Det kostar mig en första vurpa.

Den andra vurpan blir värre. Jag totalmissar återigen hänget jag även bommade förra året och går framtung med huvud och näsa först genom skaren. Det river i hela ansiktet, jag rullar ett helt varv och skidorna löser ut direkt. Mörbultad reser jag mig upp och fumlar på mig utrustningen igen, en aning skärrad. Vattenflaskan som satt i väskan ligger 15 meter framför mig. Det var en rejäl krasch. Sista biten blir en okoncentrerad studie i hur skidåkning inte ska gå till och jag vet att min nacke kommer att vara öm och stel när måndagen gör entré.

14:57 – Vi rullar bort från Storulvån, nacken värker men vi ser tillbaka på en helt jävla outstanding dag som knappast kan lämna så mycket mer att önska. En Gainomax slinker ner, jag slänger iväg lite egotrippade hyllningssånger på Facebook och Twitter innan jag tillslut somnar i baksätet på 745:an. Dygnet går och måndagen spenderas hemma, med microvärmd vetekudde över nacke och axlar och bilden av en rispad näsa. Värken är emellanåt sprängande men jag vet att det går över, stillasittande avnjuter jag bildarkivet. Och att det även var värt all svett, allt slit och en näsa som plöjde skaren.

Dryden - dagen efter skidåkning

4 KOMMENTARER

  1. Fina bilder
    Men att banka skallen i skaren är ingen bra idé och att göra det på samma ställe 2 år irad är inte så bra
    bättre att titta på vyerna
    Go tur nästa år men akta skallen då

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här