Att åka kollektivt är nyttigt, mindre utsläpp, emellanåt billigare än bil och yada-yada-yada. Att sjunka ner i sätet i tyst kupé på X2000 är förvisso behagligt men det är när vi står i kön till bussen som ska ta oss till slutdestinationen som det verkligen går upp för mig att det här med kollektiva resor inte riktigt är min grej. Fullsmockat, förseningar, folk som inte förstår vilken kö de ska stå i och annat pack som knappt vet vart de är på väg.

Va? Ropar de om Jönköping? Är det inte dit jag ska? Ojdå. Man kanske skulle kolla vad de vill.

Jag stänger in mig med lite Bruce i öronen tills iPhonens batteri inte orkar längre. Då är det bara att härda de sista milen. Och återigen går det upp för mig det här med kollektivtrafik.

För i ärlighetens namn så finns det inget bättre än frihet. Att plocka bilnyckeln i skåpet, packa väskorna snyggt och prydligt i bagaget, minimalt med prylar i kupén, vrida om nyckeln och rulla ut från parkeringen med en nybränd skiva i stereon. 19°C inne och ingen fryser. Att rulla in på macken, mata bilen full med soppa, rulla några meter till McDonalds vid Lillänge och införskaffa sig morgonens första mugg kaffe. En mugg som eventuellt har svalnat tillräckligt så man kan dricka den innan nästa kaffebreak i Sveg 18 mil senare. Njuta av inlandsvägen man bara kört femtioelva gånger de åtta senaste åren. Tugga lite skräpmat i Mora, rulla vidare genom tiomilaskogen, stanna i Värmland och fråga efter vägen bara för att det “änna ä så schönt att höre de snacke å beskrive vägen” för att avslutningsvis klämma Dalsland, Dalbobron och Stallbackabron på ren rutin.

Det finns inget bättre än en helt egenpåhittad roadtrip. Det är terapi. En egen tyst kupé, trots att Dragonforce dubbelpedalar ut sitt budskap i bilstereon. Det är resan när den är som bäst. Och jag intalar mig själv – nästa gång blir det bil.

SKICKA KOMMENTAR

Lämna en kommentar!
Skriv ditt namn här