Skum känsla sitter i vänsterknät efter torsdagens fina ofrivilliga vridning. Själv minns jag inget annat än smärta, men upplevelsen var att foten fastnade i gräset medan resten av kroppen hängde med i min tänkta rörelse. Andra sa att det var en sammanstötning med motspelaren. Ont gjorde det, jag vet inte om jag upplevt sådana smärta förut på en fotbollsplan. Eller alls faktiskt. Möjligtvis när jag fick en annan smäll mot benet i en bortamatch mot Frändefors i juni 1998. Vann matchen gjorde vi dock, efter en köttmur till backlinje sista 25, som jag själv såg liggandes vid sidan av. 1-0. Välbehövligt.
I fredags hade jag bara än mer ont och med en gångstil därefter. Lindan satt hela dagen men åkte av när jag tillslut ramlade innanför dörren alldeles för sent, efter en hel kvälls Guitar Hero-spelande några kvarter sydväst om Drydenska Palatset. I lördags däremot kändes det mest bara tjockt. Inte någon nämnvärd smärta. Bara tjockt, Likadant igår.
Återstår att se hur det blir framöver. Nu när man äntligen kom hem till Östersund igen så vill man ju träna och spela matcher. Inte halta omkring och känna sig handikappad. Dessutom har ju Martin börjat trigga upp lite cykelturer också. Det är helt enkelt fel tid på året att dras med ett ont knä. Det är faktiskt alltid fel tid på året för att dras med ont knä.