Dvala, svett och blodsmak

Det var nog 2004 jag sprang på ett löpband senast. Broder Bob däremot har gjort det massvis med gånger men på något sätt fick jag nog, trots hans försök att få mig att köra tvåtimmarspass (vansinne!). Samma Bob som utan att blinka sa att jag kunde kuta halvmara på fotbollsträning (vansinne upphöjt till fyra). Två försök på dåvarande jobbets band och förmodligen i helt åt skogen fel skor gjorde att vaderna var i princip oanvändbara i några dagar efteråt. Igår testade jag igen och det är nog dags att omvärdera, trots att löpband måste vara det tråkigaste som finns.

Efter att ha haft träningsdvala sedan i princip början av maj, förutom en halvbra fotbollsträning som knappt räknas och drygt en halv välspelad match i slutet på maj där knät brakade ihop, så har jag varit skamligt lågpresterande i svettens tecken. I torsdags startade jag lugnt, fick blodsmak direkt och riktigt såg den långa vägen tillbaka. Igår höll jag låda på löpbandet i 35 minuter och tro på sjutton, det fungerade över förväntan. Visst är knät inte helt hundra (och det känns så här dagen efter) men nog går det att kuta på med monotona rörelser utan några större problem i 20-25 i alla fall. Inget mer invalido bastardo med andra ord, tre pass i veckan borde jag ju kunna ordna utan större problem. Så fort VM tar slut har jag ju hur mycket tid som helst. Jag börjar sakteligen vänja mig vid tanken på livet efter fyra matcher om dagen…

Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, det är kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser. Letar du efter något speciellt, använd sökfunktionen högst upp. Mycket nöje!

Mer på samma ämne

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.