Jag skulle ju bara rapa!

Jag och Martin tog Södra Kyrkstensskaftet i söndags efter lite om och några men. Om vi skulle hinna, men att vi var lite besvikna på själva Kyrkstenen som var ett av delmålen med vandringen. Den kändes som ett halvt bortsprängt klippblock mer än ett fascinerande flyttblock. Men besvikelsen i sig födde en än skarpare vilja att göra något mer av dagsturen.

Så vi satte fötterna i berget en gång för alla och började knalla vidare. Från 770 meter till 1212 meter. 14:45. En timme fyrtiofem minuter, 442 höjdmeter och 1850 vandrade och delvis klättrade meter senare stod vi på toppen. I bitande nordanvind med spiksnö i ansiktet. Med varsin snickers i handen. Och energidryck för nedvägen. Då kom den. Rapen. Jag blev nog lika förvånad själv när jag plötsligt står och kräks på den vindpinade issnön. Jag lägger det till erfarenhetslistan. Kräkas på fjället. Check. Så här knappt två dygn senare kan jag nog bara konstatera att för snabbt intag av dryck och lite väl avancerat försök på en ljudlig rap gjorde fadäsen ett faktum. Jag kunde lika gärna struntat i det. På fjället kan ingen höra dig rapa. Eller se dig kräkas. Och tur var väl kanske det då, förutom Martin som fick se spektaklet.

Vi konstaterade att det ändå var väl värt slitet på uppvägen. Ja, uppvägen vi gick alltså och inte min energidrycks uppväg… På nervägen blev det bara roligare och roligare när vi hittade snöhäng som vi slängde oss ut i som barn på julafton och kossor på grönbete. Efter drygt en och en halv mil och nästan åtta timmars vandring, plus 600 höjdmeter åt vardera håll så landade vi åter i bilen vid Nulltjärnsgården. Nätt och jämt med mörkrets infall. Precis som sist gång. Bästa tajmingen har vi i alla fall. Bilder, GPS-rutt och annat kul kommer men kanske inte idag, kanske inte i morgon heller.

Vill du veta mer om området vi befann oss i så rekommenderar jag följande länkar:

• Nulltjärnsgården
• Kyrkstenen
• Södra Kyrkstensskaftet på karta
• Vålådalens Naturreservat