…till mer eller mindre kaos. Precis när lördagen var som bäst. Skymning ute. I godan ro satt jag i soffan, redigerade bilder med ett halvt öga och hade resterande ett och ett halvt på ManUniteds seger mot Wigan, en mugg kaffe på bordet och en fet karrébit på väg in i ugnen. Då dyker internethelvetet. Från en skön, lugn och felfri lördag till irritation och nätkaos. Jag har sagt det förut och säger det igen – ibland avskyr jag att mecka, trixa, fixa – skiten ska bara fungera. Ibland är jag så onördig som jag önskar att jag alltid var. Förutom när jag faktiskt fixar, trixar och meckar ihop eländet så det fungerar. Lyckligtvis kilade grannen upp i söndags med en router jag kunde låna, och reservlösningen fungerar tillsvidare. Dubbel-v, tee, äff. Det är klass på den här trappuppgången vill jag lova. Dubbel-v, tee, äff sa jag också när jag öppnade skåpet med nätverksprylar, för då rasade all skit in vi gömde där inför festen förra lördagen. Ibland kommer verkligheten ifatt en flera gånger på samma gång.
Nåväl, jag har nått vare sig onördigheten eller ens nördigheten för att fixa nätet men jag har så smått börjat lokalisera felet till någonstans utanför mitt eget nät (typ, kanske) och i det nät som snart är ett minne blott (typ, kanske). Åtta dagar till stadsnätet, jag antar att jag kan leva med lite strul fram tills dess (typ, kanske – märker nu hur jag försöker tvätta bort min nördstämpel?). Eller vad det nu beror på (som sagt, försöker spela på min påstådda onördighet här). Jag skiter ärligt talat i det. Det ska bara fungera. Punkt (lät det trovärdigt)? Fan.
Det är då nu som man plockar fram det mest fantastiska – novemberstan! Kritvitt överallt, massor av minusgrader, träningspassen blir fler och mer kyla på ingång. Det blir faktiskt lite lättare att leva med i-landsproblemen då. Med kameran i näven så glömmer man lätt ett strulande nätverk eller folk som drar suckar djupare än Marianergraven över att nya Outlook-adressboken sorteras på efternamn istället för förnamn.
