In the dying seconds

Tredje matchen på en vecka och visst kan man förstå att det känns i kropp och huvud, men det känns ändå inte som något direkt försvar – dagens matchs första halvlek var något av det sämsta jag sett Manchester United prestera på väldigt – och jag menar faktiskt väldigt – länge. Trött, oinspirerat, helt utan fart, helt utan kommunikation, med ett byte redan efter fem minuter och med Bebes inlägg som landade närmare Eastlands än Chicharitos huvud.

Parks melodi för dagen var att avvakta till de sista sekunderna. 1-0 i första var inte direkt rättvist men psykologiskt viktigt i 45+ och när klockan klämtade och tickade in på sista tillägssminuten även i andra så tog Park en favorit i repris och tofflade in 2-1. Förlösande, men knappast rättvist om man nu inte väljer att blunda för hela matchen förutom sista tio, då United faktiskt hade en press värd namnet. Dessutom är jag tveksam om jag nu gillar Parks nya hårfärg mer för det. Tur att känslan sitter i fötterna.

2-1 och vi ska vara oerhört glada för tre nya välbehövliga poäng i jakten på ryssarna (som i morgon förhoppningsvis går bet på Anfield). United känns en aning uddlöst och lite frånåkta av andra klubbar. Det behövs verkligen något i januarifönstret. Det är inte långt dit, jag hoppas att spelarscouterna gör ett jävligt bra jobb nu. Själv är jag fast beslutsam om att jag måste tillbaka till England och en ny match. Snart. Väldigt snart.

Manchester United – Wolverhampton

Föregående inläggBakom kulisserna i Manchester
Nästa inläggBlott i våra minnen
Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, för mig är det kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser och jag hoppas att ni hittar det ni letar efter.

Mer på samma ämne

1 KOMMENTAR

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.