Ingen stor grej, men jag fattade ett bra beslut i söndags när jag dumpade träningen. Ingen motivation, ingen energi och istället för att åka dit och plåga sig genom ett pass så landade jag i soffan med egengjord kladdkaka och såg I rymden finns inga känslor. Bättre uppladdning inför måndagens träningspass gick nog inte att få. Inte för att filmen var den bästa jag sett (men bra för att vara svensk) utan mer det lilla breaket som behövdes för att få tillbaka träningslusten igen.
En dags vila, ett fånigt beslut. Tänk vad mycket det kan göra ibland. Förra året gjorde jag tvärtom. Då tränade jag slaviskt som en iditot i tre månader, för att i slutet på mars – när det roliga, seriespelet, var på ingång – hamna i en träningskoma. Helt plötsligt blev tre-fyra pass i veckan max ett. Jag hittade utan problem problem, förkylningar, krämpor och annat otyg. Jag hittade dock ingen motivation, lust, energi eller ork och vips var hela försäsongen bortkastad och lika mycket var själva säsongen bortkastad. Otränad gör man inte många matcher, otränad orkar man inte många matcher. Matcherna blev tråkiga, träningarna blev ännu tråkigare och den onda spiralen ett faktum.
Ett år äldre, ett år klokare. Har man ingen lust ska man noga överväga om det är värt att genomföra det. Ett pass är inget pass, och betydligt bättre än att gå in i väggen. Jag kan lova att måndagens pass inte alls hade givit samma känsla om jag tvingat mig dit i söndags. Istället lämnade jag träningen med ett leende igår, med siktet inställt på torsdagens konditionspass. För hur skumt det än må låta så ser jag faktsikt fram emot det. Jag har energin.