Efter att sent ha bestämt mig för att köra ytterligare en avkrok på min ”klassiska” åttakilometersrunda så hände det. På mindre än en minut, kanske rent av halva den tiden, slog det om. Från en behaglig höstkväll med perfekt temperatur till…
Det märktes att jag lagt upp dagen lite annorlunda. Tre färre koppar kaffe, en halvliter vatten mer än vanligt. Därför kändes det också väldigt stabilt när jag fick en bra rytm och skönt tempo från steg ett utan att det även efter fem-sex kilometer kändes det minsta ansträngda. När jag närmade mig Statoil bestämde jag mig. Jag adderar en extrasträcka bortåt Kvantum istället för att ta hemåt vid Statoil. Från en behaglig höstkväll med perfekt temperatur till…
…höststorm! Regnet började piska i ansiktet. Trädens alla löv började yra runt huvudet och det knakade i flera av stammarna. Från ingenstans till full storm på under minuten. True story. Jag kände mig som Lieutenant Dan i Forrest Gump när jag sprang mina sista fyra kilometer i full storm, med skillnaden att jag har mina ben kvar. Och hur det än var så var det inte tillräckligt för att få mig på dåligt humör. Jag snarare älskar när vädret visar sin lite mer omständliga sida och vill tjafsa med mig. Men jag tål det och lite till. Jag gillar väder. Ge det till mig bara. Kasta det i ansiktet. Jag ger tillbaka ett fånigt leende och ökar takt och sträcka. Knappt tolv kilometer idag, under timmen. För att krydda det hela lite till. In your face, väder!