Vad var det egentligen som hände?

Jag gick igenom mina kalendrar häromdagen och upptäckte att jag på 35 dagar kört 22 träningspass. Det blir väl lite drygt ett pass varannan dag. Ska jag börja räkna med skiddagar, toppturer och liknande saker räcker det nog inte med 30 ens. Så, nästan något i snitt varje dag. Det är kanske inte, med facit i hand, så konstigt om jag förra söndagen kände att krafterna helt enkelt bara var borta. Det kändes som att cooperstestet blev finalen på en lång och rolig försäsong. 3,1km på 12 minuter är jag helt klart nöjd med. Men det är ju nu det roliga börjar med matcher och ett stundande varv i Göteborg.

Jag är alltså lite mindre nöjd nu, även om det kanske börjar gå upp för mig. Tre-fyra pass på två veckor med några lugna tio kilometer som peak på jobb-kickoffen i Kall förra veckan. Plus en match jag inte orkade maxa på. Så, det kanske är med all rätt jag helt enkelt bara tar det lugnt? Suget efter träning har varit minimalt, sparka på bollen har känts menlöst och dra ut på 15km-löpning har känts tämligen oinspirerat. Kanske fram till idag? Kanske? Jag kände mig riktigt sugen på ett lugnt pass med löparskorna men bestämde mig motvilligt för att avstå. Det kanske är en sådan hejdan jag behöver, att motvilligt få tagga ner för att återfå suget.

Om drygt en månad är det Göteborgsvarvet. Då är tanken att jag ska ta mig runt på 1:44:59 eller snabbare. Målet kvarstår. Jag tror jag kan uppnå det. Jag har aldrig tränat så mycket, så hårt och känt mig så fit som under januari till mars 2012. Och då kanske det är bra att träningsdippen kom i slutet på mars och inte i april. Det kanske finns en mening med det med andra ord.