Sista passet innan 21km är avklarat. Förberedelserna blev dock inte riktigt som jag tänkt mig. Schemat jag satte upp i slutet av april sket sig en aning när mina två vader plötsligt började agera något som närmast kan liknas gubbvader. Inte kul. Två snabba intervallpass blev det plus ett misslyckat tvåmilsförsök och så dagens lugna mil då, nästan helt utan antydan till smärta. Skönt med lågpulskilometer i benen nu så här efteråt, 135 i snittpuls och strax under timmen. Det får duga. Framförallt med tanke på att intervallpassen gick så förbaskat bra. Det känns som att jag har en bra grund att gå på och jag är laddad så in i helvete inför lördag. 1:44:59 är inom all rimlighet en nåbar tid. De få orosmoln jag kan känna finns är en strulande mage och alldeles för mycket folk i startgruppen att kryssa mellan. Men jag försöker förbise sådana små detaljer.
Jag har nästan lite svårt att ta in att det jag nu siktat på sedan i höstas bara är några dagar bort. Både vad gäller fotbollssäsongen vars seriespel nu dragit igång men framförallt så klart det individuella målet med Göteborg. På lördag är det dags och än mer skumt är det när snön vräkt ner de senaste dagarna. Inget som lyckligtvis ligger kvar, men ändå – känslan. Och kontrasterna i känslan. Det kommer bli en smärre befrielse att bara komma så kort som till Mora för att grönskan ska ha satt sig på riktigt. Och roadtrip såklart. Längtan att med en mugg kaffe från Lillänge sträcka ut benen på E14/45 och glida söderut. En modern klassiker.
Bra skit sa någon. Jag tror det var jag själv faktiskt.