När Stockholm doftar höst och liniment

Man vet att det är något på gång när hela tunnelbanan luktar (doftar…) liniment men det vore dumt att säga att jag faktiskt var särskilt välförberedd inför helgens stundande 30 kilometer på Lidingö. Visst, grundkondition har jag ju och jag har ju tränat och matchat fotboll, förutom ett par löppass. Men inte för tre mils löpning. Men så stod jag där på det söliga Koltorps Gärde klockan ett i lördags. Laddad. Som fan. Fast besluten om att ta mig runt. Och 2012 är ju året jag testar nya saker så då är det bara att bita ihop.

Antalet uppvärmningsminuter: Fem, i startfållan.

Med vetskapen om förberedelserna hade jag inget egentligt mål mer än att ta mig runt på under tre timmar. Det är i och för sig ett mål i sig för det betyder milen på knappt en timme. Tre gånger. Dessutom på en kuperad bana runt ön. Och jag ska verkligen försöka att inte jämföra med Göteborgsvarvet då det är två helt olika lopp och skillnaderna med ett Lidingölopp på samvetet är än större nu. Oerhört kuperat. Upp och ner, ner och upp, kurvigt och bara ynka kilometrar asfalt. GPS-klockan fick hjälpa mig att hålla ett rimligt tempo. Hur gjorde man innan man hade en sådan?

Antalet meter innan skorna var genomsura: uppskattningsvis knappt hundra.

Ack så trångt. De första tre-fyra kilometrarna stannades fältet upp ett otal gånger för att det helt enkelt inte gick att ta sig fram. Gång- och cykelvägarna kändes underdimensionerade för antalet löpare. Det lättade lite på sina håll men sett till hela loppet var det väldigt trångt. Att hålla sig ur vägen för “högerextremisterna” var inte helt lätt alla gånger, likaväl som man själv fick gapa “Håll höger!” vid ett par tillfällen.

Antalet brats i den lilla trädgården på Jaktstigen som drack öl och pumpade musik i partytältet: uppskattningsvis drygt hundrafemton. Tusen.

Efter tre mil på Lidingö skulle jag nog inte påstå att jag sett så mycket av ön. De gånger man avslappnat kunde blicka ut över vikar och vyer kunde nästan räknas på ena handen. Det var full koll på löparvännerna som hela tiden var en deci före eller en deci efter. En tiondels sekunds okoncentration skulle kunna rendera i en krasch modell större. Inte värt det. Men visst, det är säkert vackert där ute. Kuperat är det i alla fall, det kan jag skriva under på alla veckans dagar.

Antalet liter blå välsmakande Powerade jag drack under loppet: en och en halv, minst.

Jag försökte dela upp sträckan i etapper, och gör ofta så. När jag passerade nio kilometer försökte jag tänka positivt. “Okej, det är bara ett Göteborgsvarv kvar nu, det här känns bra!”. När jag passerade 15 kilometer var det “Hälften löpt, hälften kvar!” samtidigt som folk bakom mig började skrika “Det är nu det börjar!” och mina knän började skrika. När 22 kilometer passerades spräckte jag gränsen för hur långt jag någonsin sprungit och gränsen för vad knäna tyckte var acceptabelt. Samtidigt är det bara “8 kvar, det är ju mitt vanliga träningsvarv hemma”. Då hade jag inte ens passerat vare sig Abborrbacken eller Karins backe. Jag gick faktiskt i den sistnämnda men lyckades pumpa igång mig de sista metrarna. Pumpa, pumpa, pumpa.

Antalet skoskavsår: noll.

Kampen mot klockan började på allvar sista milen. Räkna. “Har jag tid att krampa? Nej. Dåså, då får jag ge fan i det.”. “Två kilometer kvar. 15 minuter. Sju och en halv per kilometer. Det här ska jag ju bara greja!”. Med kilometern kvar pressade jag det sista jag hade. Det allra allra sista. När jag kommer ur den sista backen och svänger ut på målfältet vet jag att jag klarar tretimmarsgränsen. Med marginal. Hela tre och en halv minuts marginal, lite drygt. Upploppet försökte göra sitt bästa för att dra de sista, allra sista, krafterna ur mig. Gegga och lera sjönk fötterna ner i men suktan efter målet, en jävla vilja och folkmassorna längs de sista hundra gjorde sitt. 2:56:22 stannade den officiella tiden på.

Antalet använda Compeed ändå: två. Insidan på vardera lår…

Så. Slutsatsen? Lidingöloppet står nu avbockat och klart på att-göra-listan. Med träning kan jag säkert komma ner i bättre tiden men just i skrivande stund så känner jag inte direkt för att göra om det. Det kanske förändras. Vem vet. Det är ju en bra tid på året att springa när det är skön höstluft och i lördags var det alldeles perfekt temperatur. Jag har i slutändan ändå väldigt bra erfarenhet av loppet. På tal om att dela upp i etapper kan man väl summera det med “15km löpning, 15km vilja”.

Bäst med hela loppet: det serverades Powerade. Den blå! Jävlar vad jag blev glad när jag upptäckte det.

Tuffare än jag trodde? Både ja och nej, tre mils löpning är jävligt tufft. Jag var förvarnad på att det skulle vara kuperat men det var värre än jag trodde men samtidigt vet jag också hur det är att springa en halvmara. Psykiskt sett hade jag tänkt mig att det på ett ungefär skulle vara dubbelt så tufft. Det var det nog, även om det är svårt att jämföra. Jobbigaste jag gjort? Kanske. Jag var sjukt dåligt tränad inför Göteborg 2002 och Östersund halvmara 2008 vilket av den anledningen blev onödigt tuffa lopp men jo, det här hör definitivt till det jobbigaste jag utsatt mig för.

Dagens surprise: När det delades ut gratis Gainomax på vägen hem, vid Ropstens tunnelbana. Jag är lättsåld ibland…

Så. Söndagen passerade med flygresa hem, värkande ben och knän och en kväll i soffan. Måndagen är dag två och rent historiskt sett den värsta dagen. Återstår att se hur jag mår ikväll. Tills dess ska jag passa på att njuta av att jag genomfört ett krävande lopp med ett resultat jag är väldigt nöjd med.

Bra jobbat Daniel. Tack, jag vet!

02:56:22 korrigerades tiden till

Lidingöloppet 2012

Föregående inläggMagens alla kontraster
Nästa inläggHelgen runtomkring
Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, för mig är det kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser och jag hoppas att ni hittar det ni letar efter.

Mer på samma ämne

4 KOMMENTARER

  1. Bra jobbat deluxe man! Imponerande i det där förhållandet.
    Hoppas LL inser att de behöver dela upp loppet lite bättre så att de inte släpper loss sjuttielvatusen pers som ska trängas samtidigt på de smala banorna. Och seedning för fler..

    Och gällande att ropa i stil med “ur vägen”, alltid bättre informera än uppmana. Ropa “Kommer vänster” istället för “Håll höger”. Brukar vara uppskattat. 😛

    Nästa gång får du dröja dig kvar lite längre i stan för en välförtjänt bärtz efteråt. 😉

    • Tack och tack. 🙂 Jag vet inte riktigt hur de ska bära sig åt för att minska stoppen i loppet faktiskt. Helgen verkar ju redan vara späckad med lopp. Annars så ja, det var några som gick efter “Kommer vänster” och ja, det låter bättre. Därför jag sa “Håll höger!”. 😉 Skämt å sido.

      Jag är gärna i Stockholm längre så vi hinner ta en bägare eller tre, dock hysteriskt trött efter 30km. Men nästa gång jag är nere över några dagar så skriker jag. 🙂

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.